Arbetsmiljö i skolan för elever med AST

Alla barn i skolan har rätt till en god arbetsmiljö, tidigare har det inte funnits något redskap för att utvärdera arbetsmiljön i skolan för elever med autismspektrumtillstånd men det gör det nu. Blanketten som är är fritt tillgänglig för alla att använda är utarbetad i samarbete med Maria Lagerholm.

Resursskola=Elitskola?

Min sons stackars morfar dog i tron att den svenska skolan hade utvecklats till ett studium i navelbeskådande flummig okunskap och med det för honom sannolika ändamålet att: ”…. starka krafter inom Det nya frälset,……..,byråkratin, ser fram mot de sötebrödsdagar då folket äntligen är förvandlat till stumma lealösa lätthanterliga analfabetiska kräk?”

Så fel han hade!

För visst kan det omedelbart se ut så, i alla fall om man bara ser på den vanliga grundskolan – den där alla de normala barnen går. Vad han och många andra med honom inte  visste då och fortfarande inte vet är att parallellt med denna vanliga skola så har små elitskolor vuxit fram.

En av dessa är Fosie Resursskola-Lindängen.

När min son blev erbjuden plats i resursskolan  trodde jag det betöd att han skulle få extra hjälp och extra lärarresurser eftersom han har dyslexi och ad-hd.

Men så är det inte alls.

Ordet resurs har inget med lärarna att göra – men däremot med de särskilt resursfyllda eleverna som här samlas i små elitiära grupper långt bort från de dumma och vanliga och normala eleverna.

Jag borde förstås ha insett att det var min sons intelligens* som var anledningen till hans skolplacering, men det gjorde jag inte – inte förens nu när de nationella proven börjar.

För i den vanliga normala skolan anser man nämligen att eleverna är så dumma att de måste ges tid; att läsa, fördjupa sig och diskutera det nationella provets texter på förhand. – Varemot de på den elitiära resursskolan i Fosie har beslutat att deras elever är så duktiga att de inte behöver se texterna överhuvudtaget.

Så morfar hade fel;

Det finns visst plats för  intelligenta kunskapshungrande barn i den svenska skolan.

Barnbarnet är ett av dem: eliten, de resursstarka,dyslektikerna de som varken behöver förbereda sig eller ges extra tid vid provtillfället.

©Harning

*(eftersom han har en IQ på 160)

Også bragt i Dagen skola

Pusslek/kysseleg

För nån vecka sedan när jag kom för att hämta yngste sonen fann jag honom rosig och fnissandes tillsammans med en klasskamrat i skolans källare.
– Vi pussas, förklarade de glatt.
Mysigt, tänkte jag och mindes med nostalgisk förtjusning min egen barndoms pusslekar på höskullen, samtidigt som jag gladdes åt att sexualförskräckelsen och nypuritanismen trots allt inte fått fäste bland de små.
Tills igår.
Då min son allvarligt förklarade för mig att barnen egentligen inte får pussa varandra i skolan – de får bara pussa de vuxna.

Va?

©Harning

Kärleksplikten

Det är så vackert – så fint.
Och jag som inte ens visste att den fanns!
Kärleksplikten.

Har ni hört om den? Ja, det har ni säkert om ni har varit i den svenska skolan nyligen. Själv har jag ju gått i skolan i Danmark och mina barn likaså tills för ett par år sedan. Och i Danmark finns inte Kärleksplikten. De har inte ens skolplikt, bara undervisningsplikt.

Första gången jag hörde om kärleksplikten var av min äldste son när han hade råkat i diskussion med sin gymnasielärare för att han ville att denna skulle använda mer av sin tid på att undervisa och mindre tid på att tala enskilt med eleverna om deras plikt att tycka om honom.
Jag förstod inte alls vad min son bråkade om. Jag tyckte det var jättefint att hans lärare tog sig tiden, att individuellt förklara både för min son och de andra eleverna hur viktigt det är för lärarens känslor och psykiska välmående att barnen tycker om och ja, kanske till och med älskar honom. Kärlek är ju så mycket viktigare än de kunskaper som undervisning annars brukar innehålla.

För kärlek är vacker.

Då trodde jag att det bara rörde sig om en enda fantastiskt varm och go lärare. Jag hade inte insett att det i verkligheten gällde alla barn och alla lärare. Att Kärleksplikten var en naturlig del av den svenska skolgången.

Denna insikt fick jag inte förrän häromdagen när jag blev kallad till samtal på andra sonens skola eftersom hans lärare ansåg att vi hade ett mycket allvarligt problem och att han nog inte kunde fortsätta med att undervisa sonen. Det visade sig att läraren inte kunde känna min sons kärlek och tillgivenhet. Fruktansvärt!.
Jag förstår så väl att läraren nu känner att han inte kan undervisa min son och jag erkänner att jag felat som mor. För jag har inte lyckats få min son att ens tycka bara lite om läraren. Vad jag än säger så vägrar sonen förstå hur viktigt det är att han uppfyller sin del av kärleksplikten. Han tycks för evigt vara indoktrinerad av sin danska skolgång där undervisning är den enda plikten.
Faktiskt är det så illa att han inte ens vill inse hur jobbigt det är för läraren att inte vara älskad!
Jag gjorde naturligtvis vad jag kunde för att trösta läraren eftersom jag inser att också detta faller under min moderliga plikt. Lika lite hjälpte det. Läraren mår helt enkelt inte bra och kan inte ge fullgod undervisning så länge sonen inte vill uppfylla sin del av den fina vackra svenska kärleksplikten.

Men jag har inte gett upp hoppet ännu. Det är klart att jag måste kunna hitta ett sätt att förklara för mina barn att kärleksplikten naturligtvis är mycket bättre än den vanliga tråkiga sakliga undervisningen.

© Harning

Også bragt i Dagens Skola

Läs också hjärnforskaren om den flummiga skolan

samt: klasstillhörighet styr…

gulligull är mysigt

trivsel eller kunskap..

Sprogforbistring, inkvisition og alt derimellem

Er ved at blive åndsvag i min sprogforbistring. Skulle egentlig arbejde med en artikel med den forløbige arbejdstitel:  ”Inkvisition – det moderna hjälpmedlet för skolans kuratorer” .

Men jeg kan ikke tænke en hel sætning end mindre en hel tanke på ét sprog. Min sprogforvirring er total og arbejdsbordet flyder som følge deraf, af utallige ordbøger, leksikoner og grammatikker…..

Frustrationen over ikke at få sagt, skrevet det jeg gerne vil er nået nye højder og jeg overvejer nu seriøst  at lade være med at skrive noget som helst. Ever. For jeg kan helt åbenlyst hverken stave, formulere mig hensigtsmæssigt eller noget der bare tilnærmelsesvis ligner – på noget sprog.

©Harning