#metoo – Våga gilla dig själv!

Jag lärde mig tidigt hemifrån att jag var intelligent och vacker och att min röst var lika värdefull som någon annans, att sex var naturligt och skönt och inte det minsta skamfullt. Jag lärde mig att den som tiger samtycker. Jag lärde mig  att det var viktigt att säga sin mening, stå upp för sig själv och för andra, att skydda de svaga och kämpa emot orättvisor av alla de slag.

Sen började jag i grundskolan, och där lärde jag mig, att jag förväntades vara tyst.

Att inte sticka ut. En lärdom jag fått upprepat gång, på gång under högskoleutbildning och jobb och i sociala sammanhang. För kvinnor får inte sticka ut, får under inga som helst omständigheter ta plats och gör de det får de räkna med – att deras kvinnliga klasskompisar, kollegor, bekanta gör vad som helst för att trycka tillbaka dem, ner i den gemensamma normativa kvinnogruppen.

Så jag vet, vet vilka ni är, ni som nu stolta säger er att bryta tystnaden. Det är ni som i fyrtio år sagt åt mig att vara tyst, som försökt trycka ner mig gång på gång, som gått till angrepp på mina kläder, mina vänner,mitt moderskap,min relationsstatus, anklagat mig för att vara förrädare och kvinnohatare – vilket personangrepp som helst har varit giltigt och legitimt för er i vilket sammanhang som helst medan ni suttit där och hängt vid varenda ord som kommit ur en manlig klasskomppis eller manlig kollegas mun. – Otaliga är de gånger då jag velat höra en kvinnlig kollegas åsikt vid ett möte, men nekats, eftersom kollegan själv vetat att hon skulle bli totalt ignorerad av er och därför som oftast gett upp efter första försöket, medan ni dreglade över den enda mannens måttligt begåvade visdomsord.

Jag vet, vet vilka ni är, ni som nu stolta säger er att bryta tystnaden. Det är ni som i fyrtio år sagt åt mig att vara tyst, utom de gånger då ni kommit och bett mig tala på era vägnar, bett mig säga ifrån, att klaga, gå till rektor, till chefen, eftersom ni inte velat stå upp för er själva, inte haft modet, att själva föra er talan.

Tystnaden – har ni skapat. Ni bär ansvaret för den. Inte jag, inte det likvärdiga rättssamhälle vi lever i och definitivt inte männen.  Jag har aldrig blivit tystad av en man. Jag har alltid kunnat säga ifrån, säga nej, ha andra åsikter än män – och de har alltid respekterat det. ”Det är väl inte så farligt” ”Det gör inget, bråka inte om det nu” ” Det spelar ingen roll” – Är ord, jag hört fler gånger än jag kan räkna från kvinnor. Inte från män. Men från kvinnor, om saker som hänt dem, orättvisor de utsatts för, om saker som hänt andra människor, orättvisor de utsatts för, saker som hänt mig, orättvisor jag utsatts för.

Tystnaden har ni skapat – och nu säger ni er stolt – att ni bryter den.

Men det är faktiskt inte så oerhört svårt att bryta en tystnad man själv har skapat, och särskilt inte, när man som ni, som vanligt, gör det i flock och fan ta oss som skulle få för oss att ha en annan åsikt än vad den gemensamma normativa kvinnogruppen förespråkar, och ja, jag är tyvärr väl medveten om att min mejl nu i vanlig ordning kommer fyllas av hat och hot och personangrepp i ert försök att få in mig i fållan.

Det kommer inte hända. Jag är uppfostrad av kloka föräldrar i ett samhälle där min åsikt räknas och hur mycket ni än försöker så kommer jag inte att se mig själv som ett offer och jag kommer aldrig bli sådär kvinnligt foglig som ni vill göra mig till och inga utfrysningar eller påhopp i världen kommer få mig att strunta i rättsprinciper eller sälla mig till flocken och hänge mig till elakartat skvaller och angiveri.

Har jag då aldrig blivit kränkt på grund av mitt kön,  jodå – av kvinnor. Men nej, jag har aldrig blivit kränkt på grund av mitt kön av en man och nej, jag har aldrig upplevt mig sexuellt kränkt av en man  Visst har jag fått erbjudanden, vissa lite mer handfasta än andra, men det är ju bara att väluppfostrat tacka nej. Funkar inte det, och behöver mannen ifråga ett lite mer konkret avslag så går det aldeledes utmärkt att ta ett hårt tag om hans testiklar. Och sen är man lika goda vänner för det.  Men skulle jag vilja vara förutan erbjudanden? Nej, det är väl klart att jag inte skulle det, och det skulle inte ni heller – ni vill bara vara förutan erbjudanden från de män som ni inte finner önskvärda, de män som ni av någon anledning rangerar lågt (för gammal, för ung, för fet, för ful, för full, för fattig, för otränad, för outbildad, för …) så sluta prata om ickeönskvärda erbjudanden, när det i själva verket är erbjudanden från ickeönskvärda personer ni menar. Stå för det ni gör – en mental, mer eller mindre uttalad, värdering av män och att de män ni dömer som värdelösa inte ska tillåtas så mycket som att skänka er en blick än mindre vara så förmätna att våga sig på ett uttalat erbjudande.

Och nej, jag blir inte kränkt av att bli visslad av på gatan, jag uppfattar det som en komplimang, ett glatt spontant uttryck från en annan människa som uppskattar det denne ser, på samma sätt som om vederbörande oväntat fått se ett konstverk. Varför skulle jag bli illa till mods över det? Eller över att någon försökte stjäla sig en kyss? Att bli åtrådd, önskad av någon annan är inte fel. Det gör mig inte ledsen, får mig inte att kännna mig mindre intelligent och hur mycket ni än försöker trycka ner mig i er normativa gemensamma kvinnogrupp så kommer ni aldrig få mig att skämmas över att bli åtrådd av en man. Och jag tänker inte nedlåta mig till er värdering av män, vägrar dela in dem i önskvärda och ickeönskvärda, jag tänker fortsätta bemöta dem alla på ett likvärdigt, trevligt sätt oavsett om de och sättet de framsätter sitt erbjudande faller mig i smaken eller inte.

Vad objektifiering angår kan jag bara konstatera att jag, liksom mina tidigare kvinnliga chefer inom den offentliga sektorn som skickade runt bilder på sexiga män i bar överkropp, finner glädje i att titta på en snygg manskropp (även om jag (som den enda) fann det orättvisst kränkande att något liknande aldrig gått i Sverige hade det varit manliga chefer som skickade runt bilder på halvnakna kvinnor).

Jag erkänner också gärna, och utan den minsta skam, att jag väldigt ofta tittar på min man, och just då skiter fullständigt i hur kreativ och intelligent han är, för då, i stunden är han för mig en oemotståelig läcker köttbit som jag bara vill äta upp. Än sen då?

Harning

 

Våldtäkt är fruktansvärt och olagligt oavsett om offret är en man eller en kvinna – så tänk inte ens på inte göra mig till våldtäksförespråkare

Anderz Harning och kvinnorna

Myterna, lögnerna, facetterna, sanningen?

Myterna och lögnerna om Anderz Harning är många och, som det ofta är med sådana dör de inte så lätt. Spridarna, de som låtsas veta, de som så gärna vill låtsas ha känt mannen själv, häver gärna ur sig vad som helst, sprider gärna vad som helst vidare utan att en enda gång stanna upp och tänka till, kolla fakta, kanske fråga de som faktiskt vet. Alla har något att säga, sant eller falskt spelar ingen roll, inte heller för de journalister som bär idiotin vidare.

Efter några årtionden börjar det bli tröttsamt.

När jag ännu en gång kan läsa påståendet om ”hur han gärna förnedrade unga tjejer, speciellt i offentligheten.” så tänker jag att nu får ni väl ändå ge er (även om det är skrivet av en kvinnlig journalist,som är så dåligt insatt att hon tror att Honung och Grädde var döttrarna?).

Javisst förnedrade han unga tjejer offentligt, han förnedrade och hånade alla, offentligt, inför publik. Unga tjejer, gamla kärringar,  unga killar, gamla gubbar, sossar och byråkrater och psykologer och miljöförstörare och rasister. Alla.

Alla de som ständigt kom fram och skulle framföra sina åsikter, på gatan, på krogen, i affären, på bokmässan, i Sverige, i Spanien, i Portugal, i Frankrike, de kom i en aldrig upphörande ström och ville diskuuuuteeeraaaa, framföra sina åsikter, sina argument. Ibland pratade pappa med dem, ibland överlät han till mig att ”såga” dem. En retorisk skola få barn varit förunnade. Det intressanta är att de enda av alla dessa imbecilla idioter med vaga argument som fortsätter med att gnälla i bakgrunden är… ja gissa själva! Och så de försmådda kvinnorna förstås. Oj,oj,oj, dem finns det många av. Kvinnor som den grupp om tre  som skickade långa smäktande ögonkast på pappa, drog upp kjolarna och juckade med underlivet på en krog i Portugal, som ville dansa, som ville prata, och som pappa försökte förklara för, att det inte gick. Han var ute med sin dotter och ville ägna tid åt henne. Kvinnor som vinglande och aspackade skrek åt honom (och mig) att han var pedofil, att jag inte var hans dotter, att han inte var intresserad av dem för att han inte kunde hantera ”riktiga” kvinnor och därför bara ville ha småflickor..

Visst myterna är många och de som önskar tro dem likaså.

Mansgris.

Ja det är klart att man kan kalla någon för det, särskilt passande beskrivning är det förstås om en man som valde att ta hand om sin dotter och var ensamstående pappa på sextiotalet. Fast nu ska jag akta mig för sarkasmerna och ironin – de förnedrade tjejerna förstår inte sånt

Mansgris.

Ja det är klart att man kan kalla någon för det om personen ifråga är en man och om denna man tycker att kvinnor själva ska ha rätt att bestämma över sina kroppar. Frågan är vad man då kallar en kvinna, som tycker likadant?

Faktum, som ingen bryr sig om att kolla, är att pappa älskade kvinnor. Älskade, inte bara som sexobjekt (även om han gillade sex och att titta på vackra ting (Vem gör inte det?) ), men älskade. Kvinnor var hans vänner. Han var gift med högutbildade kreativa självständiga kvinnor. Rollmodellerna jag växte upp med, från pappas perspektiv, de människor han beskrev med värme och stolthet, som något att sträva efter, var inte män. De var kvinnor.

 Vissa av dem satte han på en piedestal som hans mormor Hulda, min egen mamma (numera professor), och sen de andra, kanske inte lika högt, kanske inte på piedestalen, men fortfarande långt över en man, vilken man som helst; Min egen mormor Ingrid, Birgitta Stenberg, Marina Stagh, Åsa Möller, Annika Dopping, listan fortsätter…

Alla är  kvinnor. Alla är starka, självständiga och kunniga.

Han hade en god relation till flertalet av sina exfruar och tidigare älskarinnor, de flesta av hans bästa vänner var kvinnor.

Han uppfostrade kvinnor. Kvinnor som min syster och jag. Kvinnor som tror på sig själva, har mer än en högskoleutbildning, kvinnor som är uppkäftiga, rebelliska, föder sina barn hemma, älskar sex, inte skäms det minsta för sig själva och kvinnor som mer än en gång har ”förnedrat”, ”hånat” andra människor offentligt.

Och visst har han häcklat människor, iband kvinnor,  som själva bjudit in, som själva tagit initiativet med dåliga argument och icke underbyggda fakta, som Gunilla Kindstrand och Christina Busck i exemplet i början av denna text.

(Boel (för länge sedan och ibland Grädde. 🙂 ) Harning)

©Harning

Ladda ner och läs idag!

Codeswitching – nu som E-bok. Du kan köpa den här hos Läsboken eller et helt andet sted hvis du foretrækker det 🙂 fx her

 

Enjoy! 🙂

©Harning

Apple censurerar Codeswitching

Censurerad igen!

Den här gången är det inte Malmö stadsbibliotek* men Apple. Jamen!!!

“…Hej Boel
vi beklagar att informera dig om att din bok inte kunde friges för försäljning p.g.a. Apples stränga krav avseende innehåll….“

Så om du använder och gillar Apple så låter E-varianten av Codeswitching nog vänta på sig ….

Seriöst…. Jag hade räknat med att åka på stryk; från feminister, lärare, kanske till och med ….. – men Apple! –  Come on…

* Oprindelig mente Malmö stadsbibliotek at min bog “på græssets smaragdgrønne” ikke var “passende” for deres læsere og ville derfor ikke købe den ind – de ændrede sig dog siden.

Om disse reklamer

Codeswitching i boghandleren nu!

Så, endelig – efter et par bump på vejen – sidder jeg hér med bogen i hånden! 🙂 For en bibliofil som mig er der nu engang noget helt specielt ved en rigtig bog, med rigtige sider: følelsen og lyden når man bladrer, lugten af papiret… det er simpelthen noget ganske andet end at sidde ved en skærm (dermed ikke sagt at dem af jer der hellere køber E-bogen ikke ska gøre det 🙂  ) men for jer der ligesom mig foretrækker en rigtig bog så kan den nu købes hos adlibris, eller hos Cdon.dk, eller som E-Bog hos fx. El-giganten eller Läsboken.

 

Uanset om du vælger papir eller skærmudgaven så ønsker jeg dig rigtig god fornøjelse! 🙂

 

Og til dem af jer der under årene har udtrykt ønske om indlæg/tekster af mere personlig karakter – mon ikke der er lidt guf til jer denne gang….. 🙂
…Hvad personlig nu egentlig er… selv har jeg altid ment at en stor del af mig – netop er mine synspunkter, hvor synspunkterne så kommer fra, i hvilken sociokulturel verden de er opstået og hvordan de ville have set ud havde jeg boet et andet sted, i en anden tid…. Så Codeswitcing er egentlig ikke bare et sammensurium af sproglige men også af kulturelle koder.

©Harning

(hvis du vil have lidt mere baggrundsviden om det dansk-svenske som er en del af mig og min sociokulturelle baggrund så anbefaler jeg at du læser Helenas beskrivelser af kulturforskellene og i stedet for at se dem som forskelle- blander dem sammen i en pærevælling:-)  )

Ny bog til sommer: Codeswitching

 Appetizer

Intelligent, chockerande, tankeväckande, vackert.
Harnings texter är som sudoku, små hjärnvridande  puzzel och inget är nödvändigtvis vad det verkar
Texterna har ofta starka inslag av samhällskritik, en antydan av naturskönhet och paradox dyker upp som gubben i lådan.
Kemiska vapen, handikapp, feminism, cannabis, barns villkor; de här texterna är inget du bör läsa om du bara vill njuta av solen, slappa och slippa tänka.
Det är rått. Det är roligt. Det är Harning.

 

 

 

 

(Codeswitching: När en talare obehindrat alternerar mellan två eller flera språk, eller när språken varierar inom en enskild konversation.  ( Eller… en oversætters mareridt! 🙂 ) )

©Harning

(Kan for øvrigt varmt anbefales som alternativ i undervisningen i nordiske sprog i såvel Sverige som Danmark da teksterne er moderne og behandler dagsaktuelle emner som de fleste unge mennesker synes er interessante )

Jag – en Ickepoet

2005

– ”Men älskling, nu måste jag väl ändå få kalla dig poet”, sa mamma,”nu när du har gett ut en diktsamling på ett riktigt förlag”.

Jag vände mig mot henne och skulle just säga att; –”Nej, absolut inte, jag hatar poeter, jag är inte poet!” när det slog mig att jag nu kanske hade möjligheten att kompromissa om en annan diskussion som även den stått på i åratal, så istället sa jag; – ” Poeter är känsliga varelser, det är viktigt för dem att kunna använda alla sina sinnen, känna med hela sin kropp, även med sina fötter så då är det väl okej att jag går barfota? ” ”lite excentriska får de ju också lov att vara..” la jag till för en säkerhets skull, mamma kan vara en hård förhandlare.

-”Kommer inte på fråga” sa mamma,med den där speciella mammablicken som skrämmer livet av även den sturskarske uppkäftigaste trettionågontingåringen.

För enligt mamma, går vuxna kvinnor inte barfota offentligt – poeter eller ej.

Då var det kört,enda fördelen med att vara poet,eller i alla fall att låta min egen mamma kalla mig för poet, skulle vara att slippa de evinnerliga diskussionerna om huruvida jag ska ha skor på mig eller ej.

Men min mamma är en litterär människa som gillar att läsa poesi, som njuter av en dikt på samma sätt som andra långsamt smuttar på en årgångsvin och för henne är det att vara poet något alldeles särskilt fint inom litteraturens värld (Fast sen är hon ju finsmakare förstås. 🙂 ), så hon ger sig inte, diskussionerna fortsätter oförtrutet år efter år.

För mig har poeter alltid varit såna där självhögtidliga, narcissistiska, navlebeskuende, svartklädda tråkmånsar med komplett oförmåga att skratta eller se världen från någon annans perspektiv än deras eget, löjeväckande fjantpellar som kommer med extremt långa meningslösa tirader som de själva tycker låter helt fantastiskt och som de sen förväntar sig att alla vi andra ska applådera i djup andäktighet.

Hur det blev så? Att vi har så olika uppfattningar? Av vad och vem en poet är? Ja, en del är säkert samhällets fel 🙂 som bilden ovan visar dyker min version upp på en enkel googlesökning på bilder av poeter, en del är säkert pappas fel; jag hör honom hela tiden i huvudet,hur han föraktfullt säger ”poeeeeter” som enligt hans övertygelse hörde till i samma skämmiga låda som ”byrååkraaaater” och ”byråådirektööörer”(det fast också han skrev dikter ibland,riktigt fina vackra dikter),och en del är säkert de, ofta självutnämda, ”poeeeter” vars triviala banala dikter och självhögtidliga uppläsningar jag tvingats lyssna på genom åren.

Så nej, jag är inte poet.

Det är för mig ungefär lika kränkande som att bli kallad feminist. Jag skriver. Dikter. Poesi. Prosa. Lite smått och gott. Och jag begränsar mig inte till en genre. Och jag går barfota och jag skrattar åt mig själv 🙂

Och jag vill att det ska vara kul att skriva,en rolig utmaning, att det jag skriver ska väcka tankar, känslor, något. Att skriva enligt vissa regler kan t.ex. vara en rolig utmaning- för hur får man sagt det man gärna vill, inom bestämda ramar?

Att skriva kan bli som att lägga ett vackert roligt pussel fyllt med kontraster. En sudoku, ett korsord, en gåta – fast ändå inte eftersom svaret ju finns där, någonstans, annars hade det varit för lätt, för banalt…

 ***

Barfota flicka

vackrare än lindarna

armlös i vinden

(Det här har bla publicerats i  Buy A Poem och de flestas första konstatering brukar vara att: ”Du har stavat fel, ärmlös ska det vara!”. Nej, jag har inte stavat fel. Men hur kommer det sig att så många omedelbart antar att det är en felstavning och inte det självklara – att flickan faktiskt inte har några armar? ”Makabert” har jag också hört, av några av dem som insåg att det inte var en felstavning. Kan en människa utan armar inte vara vacker ? )

 ***

Ypperlig yperit

osynlig

i dalgångens violetta kväll

blander sig like pouring rain

med duggens fald og skaber olivettedråber

på kvinnans silkeslena

(Från den pågående Codeswitching-samlingen.  Innebörden lämnar jag till er att tänka över … )

Hämta och läs Codeswitching redan idag! 🙂

 

©Harning

Apropos Perkere, Blattar, skriverier og alt det der

For snart mange år siden eksperimenterede jeg med at kombinere forskellige udtryksformer, heriblandt Haiku og Rap*, da Tosommerfugle skrev en kommentar til mit foregående indlæg om ”Blattar och Svennar” kom jeg til at tænke på følgende lille sag:

Mujaffa Perker!

Mujaffa Perker!
Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt

De danske lærker råber og skriger:
” de satans perkere tar vores piger”
Vi drikker vodka med tyrkisk peber
Sidder gerne på værtshus og flæber

Mujaffa Perker!
Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt

Mujaffa perker! De sorte svin!
De tér sig sgu som de rene stjerner
mens vi tyrer vodka på vores hjerner.
Mujaffa Perker ! De sorte svin !
den lille lærke blir´ sgu helt til grin.

Mujaffa Perker!
Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt

At drikke små grå Shot
Er da ikke særlig hot.
20 hjerneceller pr. drink
gør ik´ den lille lærke flink.

Mujaffa Perker!

Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt

Lille lærke glem det nu
Og lad os spise lidt ”mulat marabou”
I bund og grund er vi jo af det samme
Vi kommer blot fra en anden ramme

Mujaffa Perker!
Ligner ik´ de danske lærker
Lille lærke bliver glad: føler ikke ringeagt
Vil gerne skabe en fællespagt

( Dagbogsnotat d.18april 19..
Jeg har genvundet min frihed!!
Vender nu tilbage til haikuen og den frie skabende proces)

©Harning

*(I alverdens omvendte legende kombinationer, i forhold til rammer,struktur,ord m.v – men under bestemte regler hver gang)

(Jamen det er da så man tror det er løgn! )     (og lidt mere om samme historie )

Blattar och Svennar

För fem år sedan utgavs  det första numret av Gringo. Iden bakom var att beskriva Sverige; mångfalden och nyanserna, och samtidigt ett seriöst försök att göra upp med polariseringsbilden om blattar och svennar. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb, kanske lite för bra eftersom ungdomar nu använder ord som blattar och svennar om sig själva och andra utan rasistiska undertoner – en utveckling som är bra på sikt, men som i dess späda början, där bara ungdomarna hunnit förlika sig med tanken kan skapa problem med de lite äldre generationerna.

För…..:

Hur ska en lite äldre person kunna veta att när min son,som omedelbart ser svensk ut och vars svenska anor går hundratals år bak i tiden, använder uttrycket svenne så är det inte positivt och nationalistiskt men däremot bara ett ord som alla andra och därtill ett ord som han använder för att beskriva det lite äldre medelklassetablissemang * som han, som tonåring, så gärna vill göra uppror mot och skilja sig ut från?

Hur ska en lite äldre person kunna veta att när min son, som omedelbart ser svensk ut och vars svenska anor går hundratals år bak i tiden, använder uttrycket blatte så är det inte nedsättande och rasistiskt men däremot bara ett ord som alla andra ord och därtill ett ord som han använder för att beskriva sig själv och känslan av att vara främmande i det land som han trots för långa anor inte känner sig hemma i?

Alltså, hur kommer vi vidare och ser till att Blatte och Svenne blir som alla andra ord; med positiva och negativa och objektiva innebörder för alla generationer? Och går det överhuvudtaget eller måste vi vänta tills den unga generationen vuxit upp innan de negativa, rasistiska och nationalistiska undertonerna helt försvunnit ur vår förståelsesram?

Läs även: Sydsvenskan: ”Blatte och Svenne är inte rasism.”

Derudover kan Søren Svendsens indlæg om Pearlygate anbefales vedr. perception,kontekst og habitus i vores ordforståelse

©Harning

*(också kallade ”medelsvensson” oavsett nationallitet:-))

Kulturministre for skud

Idag står både den svenske og den danske kulturminister for skud, dog af to vidt forskellige årsager.

Den danske kulturminister Christina Christensens problem er at hun ifølge  Pia Kjærsgaard er for farveløs, ikke har tilstrækkelige visioner og at man aldrig hører ”en markant eller på nogen måde kontroversiel udmelding fra hende” og socialdemokraternes kulturordfører Mogens Jensen kalder hende for en af historiens mest passive kulturministre..

Den svenske kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths brøler er den stik modsatte, nemlig at hun har udtalt sig alt for markant i sagen om Pirate Bay, hvor hun ikke alene har  udtalt sig  i en endnu ikke afsluttet retssag og derved kan anklages for forsøg på at blande sig i domstolenes uafhængighed, men hvor hun tillige har ”dømt” de anklagede som tyve, sidstnævnte er ikke bare injurerende men desuden fuldstændigt irrelevant i forhold til den pågældende sag idet Pirat Bay ikke står under anklage for tyveri.

Og jeg undrer… er der her tale om kulturforskelle? Eller er det her muligvis et af de områder hvor vi er rørende enige på begge sider af sundet om at mellanmjölk är bäst?

©Harning

Læs også: Svenska Dagbladet og ”Pirate Bay og civil ulydighed” Og apropos Pirate Bay så læs også Per-Olof Johanssons interessante betragtninger om hvem der censurerer hvem og hvad.

Indifference (Codeswitching *4*)

***

skogar av metroseksuella androgyna pojkvaskrar och virtuella universum fylda av spyfärdiga, kvalmende, blöjbytande pappabloggar
en verden af kompliceret idioti på højt niveau
hvor digte skrives
uden rim og ræson, om gulerødder og murbrokker og betonlebber
som var dét, det vackraste Gaia hade att erbjuda.
Och kanske är det så
att indifference är det nya Utopia?

***

©Harning

Er indvandrerbørn overhoved mennesker?

Gang på gang hører vi de unge af anden etnisk herkomst end dansk fortælle at de bliver diskriminerede og udsat for racisme. Og gang på gang forsøger vi som samfund påstå, at det ikke sker. Nu viser det sig så, at i hvert fald én skole på Nørrebro konsekvent har behandlet børn med indvandrerbaggrund ikke bare som andenrangsborgere – men som mindre værd end de materielle ting som vi omgiver os med. For på Rådmandsgade Skole anser man ikke at indvandrerbørn har samme ret til at slippe for at blive mishandlede som etnisk danske børn. Når etnisk danske børn bliver slået på, laves der som minimum en underretning til socialforvaltningen, når lamper ødelægges og vægge tegnes på indgives der en politianmeldelse, men når børn af anden etnisk herkomst end dansk bliver slået på så anser skolen ikke at dette er noget som bør indrapporteres*- hverken til det ene eller til det andet sted.
Og så er det jeg undrer: Hvis indvandrerbørnene allerede i skolen, gentagne gange og meget konkret oplever at deres ve og vel er undtaget loven og at de ikke har samme rettigheder som alle andre børn i Danmark – hvorfor skulle de så ikke have en følelse af at de bliver diskriminerede og udsat for racisme?
Og når de allerede som små børn oplever, at det danske samfund opfatter dem som helt legale boksepuder for vokse – hvordan skal de så, som voksne, kunne føle sig som værdige mennesker?
Eller som mennesker i det hele taget…..?

©Harning

(* Kan I for øvrigt huske Sonay? Pigen der fortalte sin lærer at faderen havde taget kvælertag på hende – men hvor læreren ikke havde lyst til at underrette forvaltningen. Sonay døde.)

Red 7 feb. : Hækkerup glimrer igen med sit  behovfor at stå i rampelyset uanset…

Israel vill åt Gazas gas

Den kanadensiske ekonomen och professorn Michael Chossudovsky säger att Israels militära invasion av Gaza har direkt relation till kontroll och äganderätt av strategiska offshore gasreserver. Om han har rätt så förklarar det inte bara markinvasionen men även Israels ensidiga vapenvila som inte innebär någon tillbakadragning av de israeliska trupperna.

©Harning

Läs även:

Skickligt drag av Israel säger Anders Hellner vid utrikespolitiska institutet

Mellanösternexpertens kommentar till den ensidiga vapenvilan

Red: Hamas utropar vapenvila och ger Israel en vecka till att dra sig tillbaka från Gaza

Mer Michael Chossudovsky på svenska

Jag har placerat min blogg i Danmark på bloggkartan.se!

Kampen mot FRA är långtifrån över

Mer än 50% av Sveriges befolkning säger sig enligt den senaste  Sifo undersökningen att vara emot FRA  och igår deltog flera tusen svenskar i demonstrationer emot lagen.

(bild Engström)

Att demonstrera är ett av de sätt varpå vi (som tur är) fortfarande har rätt att tillkännage vårt missnöje med makten. Civil olydnad och helt vanligt civilkurage ett par andra. Om du hör till den stora mängd mänskor som är emot FRA, men som inte gärna deltar i större demonstrationer kommer här några förslag på hur du kan bidra till kampen mot Storebror Samhället med lite stillsammare och kanske till och med poetiska medel.

1. Skriv gärna namnen på påstådda terrororganisationer och personer i dina mejl och när du chattar på nätet. (de påstådda och ej dömda organisationerna/personerna hittar du på EUs – terrorlista)

2. Nämn Osama Bin Laden och bombdåd så ofta du kan i telefonen. (namnen på kända svenska aktivister fungerar också bra)

3. Diskutera och ange exempelvis ditt etniska ursprung  och dina  politiska åsikter som: ”afroamerikan starkt aktiv för kommunismen”. (Du kan säkert själv hitta på ytterligare varianter över religiös och filosofisk övertygelse, din hälsa och ditt sexualliv.)

4. Använd eventuellt tjänster som Relakks och Dold.se, som hjälper dig med anonymisering och kryptering på nätet.

5. Eller tillkännage i tystnad ditt motstånd med hjälp av lite sofistikerad poesi:

Och kom ihåg att:

även Mahatma Gandhi och Martin Luther King har använt sig av Civil olydnad upprepade gånger.

©Harning

Ps. Ovenstående er naturligvis lige så aktuelt hvis du er dansker, og dermed også en af de borgere som de svenske myndigheder vil aflytte. Måske de endda vil videregive dine personlige oplysninger til fremmede diktaturstater, som sveriges udenrigsminister Carl Bildt udtalte for bare et par dage side.

Læs også dagens Svd

Mon det virker at tie sagen ihjel?

Update 27 sept

Flere blogs om FRA

Civil Olydnad

med DNA skall vi snart

utrota maskrosorna

de uppstudsiga

(från BUY A POEM)

© Harning

Låt Danmark betala för systembolaget!

Nu får det vara nog, tycker Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu i tisdagens* City. Han anser att danskar som bor i Sverige och arbetar i Danmark kostar mycket fler pengar än vad den danska staten skickar tillbaka. Hur detta räknestycke ser ut skulle jag väldigt gärna vilja se.

Själv bor jag i Sverige och arbetar i Danmark – visst lägger jag mina skattepengar i Danmark, men jag går också hos dansk läkare, använder mig av dansk sjukvård, och om jag är sjuk, skal ha föräldrapenning eller om jag blir temporärt arbetslös så betalar Danmark.

Fast nu är det ju inte de arbetslösa danskarna som Hr. Reeplalu har fått nog av, utan de av oss som arbetar och skattar på andra sidan. Så låt oss se vidare på matten.

Jag själv får alltså ingenting från Sverige, hur är det då med resten av familjen?

Bostadsbidrag får vi varken från Danmark eller Sverige. Egentligen har vi rätt till bostadsbidrag från Sverige, men eftersom det särskilt fina svenska decentraliseringsystemet har skapat ett enskilt kontor, utan handläggare, för oss som arbetar i Danmark – lär detta tidigast komma till utbetalning om femton år eller så.

Barnbidraget kommer från Danmark – men används i Sverige för att betala sonens förskola.

De flesta gränsarbetare betalar dessutom maxtaxa eftersom försäkringskassan räknar om de danska kronorna – utan att medtaga den högre skatteprocenten. Bruttoinkomsten framstår därmed illusoriskt högre – och bidraget blir därmed mindre.

Sen är det den äldste sonen som visserligen går i gymnasiet, men som varken får studiebidrag eller gratis tandbehandling i Sverige. (sistnämnda har vi naturligtvis klagat över).

Sverige tjänar däremot på min fastighetsskatt, min vägskatt och mina miljöavgifter för inte tala om all dyr el som jag använder och de lokala näringsdrivande som har glada dagar när jag använder min höga danska lön för alla mina inköp.

Till och med mitt månatliga pendlarkort köper jag i Sverige – till stor glädje för skånetrafiken, eftersom den danska staten betalar även för detta.

Faktiskt lägger jag alla pengar som jag tjänar – i Sverige, förutom ett par flaskor vin då och då, som jag hellre köper i Danmark eftersom det är både lättare och billigare än att springa på systemet.

Men.. det kanske är detta som Hr. Reepalu protesterar emot och vill att Danmark skall betala – de förlorade spritskatterna ?

Eller är sanningen den, att sjukvård, arbetslöshetskassa, pensioner osv. inte alls kostar samhället så många pengar som politikerna vill låta påskinna och att skatten som betalas i Sverige både räcker mer än väl och blir över?

Faktum är att jag lägger en kvarts million kronor till det svenska samhället –utan att få någonting tillbaka och att Hr. Reepalu och vänner dessutom får in 11.000 kronor per familjemedlem från den danska staten.

Det finns ett ord får människor som singlar ut en folkgrupp och gör dem till syndabockar, undrar om Hr. Reepalu definierar sig själv som en sådan? Och jag undrar om mina barn nu kommer att vilja stanna i Sverige och bli produktiva vuxna skattebetalare, eller om de kommer att hinna bli så trötta på att kallas ” Djävla danskar” att de emigrerar så fort de bara kan…..

©Harning

*(Dette er et ældre indlæg – men jeg bliver SÅ træt, af at læse Metro der fortsat giver spalteplads til Ilmar Reepalaus hetz mod os sundspendlere. Igår var manden endnu engang ude med riven – denne gang med en påstand om at vi snyder med bla. boligsikringen. Altså den som de fleste af os slet ikke kan få! Hvad manden egentlig vil er tvivlsomt, i år synes han at være interesseret i at kunne snage i vores indtægter – går jo ikke, at danskere ikke skal oplyse til Hr. Reepalau hvad de tjener. Sidste år kom jeg frem til at hans agenda vist nok var som beskrevet herover, men da manden er noget ulden og ikke til at lokke korrekte tal ud af – så står hans agenda vist fortsat hen i det uvisse…)

Undrar om det var en dansk som köpte lådan?

Flera siffror

juleindkøb