Vær venligst opmærksom på, hvordan du formulerer din kommentar. Kommenterer der kan anses for injurierende eller som på nogen måde kan ophæve kilders anonymitet, eller som krænker andre menneskers privatliv vil ikke blive publiceret.
Ophavsret
Ophavsretten til min blogs indhold tilhører iflg. lov om ophavsret mig. Korte tekststykker kan naturligvis citeres, når kilden, herunder mit navn, klart anføres. Hvis du ønsker at gøre brug af mine tekster på anden vis, kan dette ske efter skriftlig aftale.
En tanke…..
”Sociala grupper skapar avvikelse genom att skapa de regler vilkas överträdande bildar avvikelse, och genom att applicera dessa regler på särskilda människor och stämpla dem som avvikare." Howard S Becker
Og én mere
”Først kom de for at tage kommunisterne,
men jeg protesterede ikke,
jeg var jo ikke kommunist.
Da de kom for at arrestere fagforeningsmændene,
protesterede jeg ikke,
jeg var jo ikke fagforeningsmand.
Da de spærrede socialisterne inde,
protesterede jeg ikke,
jeg var jo ikke socialist.
Da de spærrede jøderne inde,
protesterede jeg ikke,
jeg var jo ikke jøde.
Da de kom efter mig,
var der ikke flere tilbage til at protestere.”
Martin Niemöller
Långvarig stress utan chans till tillräcklig återhämtning kan utlösa utmattningssyndrom.
Kognitiva funktioner som minne, uppmärksamhet och koncentrationsförmåga påverkas starkt.
• Scanning av hjärnan bekräftar skadorna och visar förändringar i hjärnbarken och framlobens insida, förstorad amygdala (känslocentrum) och förändringar i hippocampus (minnescentrum).
• Pågående forskning tycks även kunna påvisa hjärnskadorna genom blodprov som visar cellfragment i blodet från celler som annars bara finns i hjärnan.
Vid insjuknandet kan man svimma, få hjärtklappning, yrsel, problem att hitta eller få fram rätt ord. Insjuknandet sker inte sällan plötsligt med ett mentalt och fysiskt sammanbrott. Patienten förlorar all energi. Ljud och ljuskänslighet är även det vanligt förekommande.
Hos vissa uppstår kaos/overklighetskänsla, handlingsförlamning, irrationellt beteende, avskärmning och/eller ångest. Ångestreaktionerna styrs från det autonoma nervsystemet där stresshormonerna aktiveras när man upplever hot och vill fly eller slåss mot det farliga. Det är ”gammelhjärnan”(reptilhjärnan) organet amygdala som reagerar. Ångest är inte farligt i sig, men upplevs som mycket obehagligt och tar energi. Sömnstörningar och diverse kroppsliga symtom är vanliga och kan ha föregått insjuknandet under en längre tid.
Utmattning känns som konstant krafteslös influensa där bara det att lyfta armarna över huvudet kan kännas som helt omöjligt.
Att vara utmattad är alltså inte det samma som att vara vanligt trött och betyder inte att man bara kan sova, tvärtom så är sömnstörningar vanliga.
Ordet utmattningssyndrom och sammanhanget med stress gör att man lätt förleds till att tro, att det handlar om just det; utmattning, trötthet, avsaknad av energi och att om den sjuke bara drar ner lite på aktiviteterna, sover ut, mediterar ett tag och vilar upp sig så bliver den sjuke snart frisk. Så är inte fallet!
Skadorna och förändringarna i hjärnbarken och framlobens insida, förstorad amygdala (känslocentrum) och förändringar i hippocampus (minnescentrum) är för många av oss långt mer invalidiserande än vad namnet på diagnosen antyder.
När jag insjuknade sommaren 2014 och sökte läkarvård (jag som inte ens hade en läkare..eller var skriven nånstans eller ens visste hur man gjorde…) så var det efter nästan två veckor med illamående, yrsel, ljuskänslighet och en massiv huvudvärk som inte gick över och som lämnade mig gråtandes i timmar på det kalla badrumsgolvet i hopp om lindring och utan att egentligen kunna förmå mig att gå därifrån. Läkaren, som tvingats släcka ljuset i undersökningsrummet för att jag inte stod ut med det, antog, ganska rimligt med tanke på symptomen (även utan nackstelheten) och sommarens alla fästingar, att det var hjärnhinneinflamation. Det var det inte. Illamåendet och yrseln gick över, men andra saker tog plats, eller snarare, blev tydligare. Mitt tal, som vid det laget, var märkbart försämrat för några få uppmärksamma människor omkring mig och min då tredje läkare, min trötthet, den fortsatta huvudvärken, mina känsloreaktioner och min oförmåga att minnas någonting jag just hade läst gjorde att misstanke uppstod omkring huruvida jag hade en hjärntumör. Det var det inte. Vid det laget hade jag inte bara accepterat möjligheten för att det var en tumör, men även nästan hoppfullt sett fram emot det utifrån tanken att då hade jag i alla fall en chans, var det en tumör, kunde de skära bort den .. typ Jag var visserligen livrädd vid tanken, men alternativet… att inte veta, inte kunna görna någonting tycktes mig värre. När det sen visade sig, att det var som min dåvarande läkare ansett för det mest sannolika, att det var utmattningssyndrom, så visste jag inte vad jag skulle göra med den informationen.
Jag kunde inte förhålla mig till diagnosen, det jag visste om utmattningssyndrom var då ytterst lite och framtidsprognosen såg ärligt talat för jävlig ut.
Nu, snart fem år sedan, vet jag så oändligt mycket mer, är helt klart på bättringsvägen, om jag sen bliver helt återsälld eller inte återstår att se, men jag tänkte passa på att försöka mig på att förklara lite om det som är så himla svårt, det som gör sjukdommen så fasansfullt invalidiserande, det som de flesta människor inte tycks veta eller kanske bara inte koppla (inte jag heller innan) och utan en förstående omgivning så tror jag inte det går att bli frisk, för utan en förstående omgivning kan hjärnan aldrig hela eftersom den då hela tiden utsätts för nya stressorer…
Så – Skadorna och förändringarna i hjärnbarken och framlobens insida, förstorad amygdala (känslocentrum) och förändringar i hippocampus (minnescentrum) är för många av oss långt mer invalidiserande än vad namnet på diagnosen antyder och långt mer invalidiserande än vad man omedelbart kan föreställa sig.
För även när man läser det, även om man har viss förståelse för hjärnans funktioner så låter det teoretiskt och det är svårt att föreställa sig hur skadorna påverkar individen i vardagen så jag tänkte komma med ett par eksempel 🙂
Kom ihåg att.: Kognitiva funktioner så som minne; korttidsminne, arbetsminne och uppmärksamhet och koncentrationsförmåga påverkas starkt. Även känslocentrum påverkas stark så som förmåga att hantera negativa känslor, ångest, panik, fäkta fly reaktioner.
Och för att ingen av er ska sitta där och känna er som idioter för att ni inte fattat, tänker jag börja med ett eksempel som har sitt ursprung i, inte bara den människa som älskar mig mest av alla, men även den intelligentaste människa jag känner – min mamma 🙂
När jag blev sjuk, gjorde hon som hon alltid gör. Hon forskade. Hon satte sig in i vad utmattningssyndrom var och hon utvisade accept och omsorg och förståelse – utifrån vad hon då visste och då förstod.
Ändå hände det att det gick snett, och det skulle dröja nästan tre år – tills jag varit till försäkringsmedicinsk utredning innan hon kopplade. Men i alla fall..
För några år sedan bad min mamma mig om att översätta en text. Det är nåt jag gjort tidigare och som faller mig lätt och naturligt. I vanliga fall. Den här gången gjorde det inte det. Jag försökte förklara att jag inte kunde, att jag inte orkade, att jag inte kunde göra ett bra jobb. Min mamma menade på att jamen det var ju inte alls särskilt svårt för mig, att jag ju är duktig och om jag bara såg till att vila och inte hade andra aktiviteter/energikrävande saker för mig i några veckor så skulle jag visst kunna göra det, det skulle kanske till och med vara bra för mig att ha lite att göra… Hm…jadå..
Vad jag då inte kunde förklara för henne var att jag inte klarade krav och att mitt arbetsminne var borta! Som i helt väck!
För att kunna översätta en text, måste man kunna ha överblick över hela texten, man måste ha en känsla för språket och författarens intentioner. Man kan inte översätta ord för ord. Man måste ha en kunskap om meningsbyggnad och flyt i språket.
Allt det där vet min mamma förstås eftersom hon har långt större erfarenhet och kompetens i att översätta än vad jag någonsin kommer få – men vad hon inte förstod då, och vad jag inte lyckades förklara, var att allt det där var borta.
Väck.
Jag tittade på texten och läste den första meningen, började på den andra och hade redan glömt vad som stod i den första… Slutligen accepterade min mamma att jag inte kunde, men hon förstod inte, inte förens jag ringde till henne efter den där försäkringsmedicinska utredningen förra året och berättade om besöket vid arbetsterapeuten. Vissa har beskrivit deras egna upplevelser som nedvärderande och vissa har frågat mig om jag inte tyckte det var nedvärderande och att misstänkliggöra mig och min läkare, som ju ändå är specialist, och jag kan bara konstatera att nej. Nej så upplevde jag det inte. Däremot så blev några av de saker jag inte kan väldigt tydlig, även för andra och det blev därmed också plötsligt klart för min mamma, varför jag inte kunde ta mig an den där översättningen för tre år sedan 🙂
Vid besöket hos arbetsterapeuten, som skulle försigå över två dagar, skulle jag på dag ett göra två saker, den första var en till synes löjligt lätt uppgift; Jag skulle sätta upp några hyllor och sen skulle jag sortera några mappar och böcker på dem i alfabetisk ordning, skitlätt, visst! 😉 Hon förklarade för mig exakt hur, lät mig skriva ner det hon sa, för därefter att gå igenom de instruktioner jag skrivit och rätta eventuella fel och sen skulle jag bara göra det jag skrivit.
Lätt som en plätt, visst! 😉 Bortset från att jag, redan när hon gått igenom de första par punkterna, började tappa koncentrationen, känna att det var övermäktigt, men fortsatte ändå vid gott mod, för hur svårt kunde det vara att kunna följa nedskrivna instruktioner om något så jävla enkelt som att mäta upp några hyllor och sätta några få böcker i alfabetisk ordning – jag är ju trots allt nästan mästare i IKEAmöbler 😉 och dessutom författare och översättare och bibliofil och det enda jag skulle nu var att sätta böcker i alfabetisk ordning utifrån första bokstaven i efternamnet, inget annat, bara den första bokstaven i efternamnet och jag hade ju instruktionerna precis där, bredvid mig, hela tiden.
Till och med jag trodde jag skulle klara det, fast jag vid det här laget borde vetat bättre, borde insett…
Av obegriblig anledning blev jag rasande medans jag höll på, jag vet inte varför, för arbetsterapeuten var hur vänlig, lugn, professionell som helst och jag kände mig inte omedelbart stressad eller pressad av varken henne eller situationen, men rasande blev jag, men jag fortsatte, utan att kommentera, slutförde uppgiften och raseriet släppte och där satt jag, helt utslagen, uppkrupen i stolen och storgråtandes, av ingen som helst anledning, men ändå okej nöjd med att jag, känsloutbrott till trots, lyckats sätta upp hyllorna och sortera allting rätt.
Arbetsterapeuten, fortfarande hur vänlig och professionell som helst, förklarade för mig att jag misslyckats kapitalt med uppgiften (nej hon använde inte de orden, hon var som sagt, väldigt vänlig och professionell), hyllorna satt fel och böckerna var dels inte satta i alfabetisk ordning efter första bokstaven i efternamnet dels inte… och…och .. och hon tyckte det var bäst om jag gick hem, och om det fanns någon som kunde hämta mig? Vartill jag svarade att, men det skulle ju finnas en uppgift till och kanske jag då kunde göra den dagen efter när jag förhoppningsvis var lite mer i form och dagen efter var ju redan bokad, vartill arbetsterapeuten svarade att nej, det var inte nödvändigt att jag kom dagen efter, för det var så uppenbart att jag fortfarande var så sjuk, min hjärna så skadad, att jag inte kunde utföra ens de mest elementära arbetsuppgifter, följa de enklaste instruktionerna eller kontrollera mina känslor så hon behövde inte se mer…
Och därmed blev det också lysande klart och enkelt att koppla för min mamma, vad det där med de stärkt nedsatta kognitiva förmågorna betyder, i verkligheten.
Innan jag blev sjuk läste jag fem böcker i veckan – nu ska jag vara glad om jag lyckas läsa och komma ihåg fem om året…
Att mitt arbetsminne försvann betöd, att jag inte bara kunde laga mat som jag alltid kunnat, att jag inte kunde skruva ihop en enkel trestegs græsklippare, att det att handla plötsligt blev väldigt svårt, och att det, att skriva i princip var omöjligt.
När jag skulle ha ett reningsverk, så var jag uppe och fick en förklaring på hur det fungerade, en enkel förklaring, lätt om en plätt, visst;-) Och för en säkerhets skull hade jag tagit någon med mig, som också kunde se, få förklaringen, och sedan upprepa den för mig.
Jag hade garderat mig.
Trodde jag.
Tills det visade sig att personen jag tagit med för att vara mitt minne, inte heller förstått. Alls. – Och därför tyckte att vad fan du är ju smart och du har ju sett det och det är ju lätt, inte behöver jag visa dig gång på gång, när det är så lätt, och du … Och visst är jag smart och visst hade jag fattat hur det fungerade redan första gången, men smart har ingenting med mitt minne att göra och jag kunde därför omöjligen komma ihåg instruktionerna från gång till gång. – Det gick bara inte, hjärnan var blank och ju mer jag blev pressad att kunna, desto otillräckligare kände jag mig, och såsmåningom räckte det med att någon skulle nämna ordet reningsverk för att ångesten skulle börja krypa i kroppen, hjärtklappningarna börja… Som tur är så har jag några fantastiska ungar och försäljaren av reningsverket har ett hjärta av guld så han kom ut och lät mig filma – så jag inte behöver minnas det min hjärna inte minns – men kan titta på filmen och ungarna kan fixa i enlighet därmed – när jag inte klarar av det.
Sen är det kombinationerna… av minnet och känslor och…krav … och…
Som när jag kört till affären och står där framför hyllorna, men inte kan urskilja den ena varan från den andra och det hela bara flyter ihop och jag står där med min lista i handen och läser vad som står, men utan att fatta ordet, innebörden, och helt oförmögen att förvandla det skrivna ordet på listan till det suddiga, överväldigande utbudet av varor på hyllan och jag går därifrån, tomhänt, förvirrad och ledsen.
Eller den gången när jag var trött och sliten och dumt körde i Coop och bara minns att jag stod i kön och slängde mitt kött och skrek någonting till den stackars kassapersonalen och gick därifrån och ut i bilen och bara grät och grät och grät och jag skäms fortfarande något så innerligt men har absolut inget minne av vad jag skrek eller hur den arma stackaren det gick ut över såg ut…
Eller när jag var på någon sammankomst med Dansk- Svensk Författarsällskap på biblioteket i Malmö och skulle ta mig hem. Samma väg jag kört hundratals gånger, men ändå plötsligt befann mig vilse, mitt i stan, handlingsförlamad och absolut panikslagen och bara satt och grät hejdlöst i en korsning.
För inte tala om alla de gånger, då jag inte kunnat tala. När någon begärt att jag skulle säga någonting, pressat mig att formulera en mening när jag inte ens kunnat finna ett enda ord, och allting bara varit ett enda stort svart jävla ingenting, när jag inte kunnat minnas vad som nyss sagts, vad samtalet handlade om och inte för mitt liv kunnat räkna ut vad jag förväntats säga, och de gånger då detta skett, i sällskap med personer som inte vet, som inte förstått och som därför fortsatt att pressa mig, fortsatt att fråga tills den oundvikliga fäkta/fly reaktionen sätter in och jag antingen rullar ihop mig som en boll och skärmar mig eller flippar ut och skriker vad som, vad som … vad som, vad som för att slippa undan, fly, värja mig, vad som, som jag sedan inte minns.
Krav, eller det jag upplevt som krav, är typisk en sådan sak som kan resultera i just fäkta eller fly reaktioner. I flera år under min sjukdom så kunde jag inte hämta posten eller läsa mejlen på flera veckor åt gången, och då enbart efter noggrant planerande, med min syster i luren, men ändå med hjärtklappning och skakningar och panik i magen eftersom jag inte visste vad som där kunde krävas av mig, inte räkningar- de vet man ju kommer, men allt möjligt annat, vad som helst som kunde uppfattas av ett krav som jag skulle besvara. Sms och FB och telefon likadant, jag begränsade både andra människors möjlighet att nå mig, och min att ta emot deras meddelanden för även den minsta lilla vänliga hälsning kunde för mig framkalla stress/fläkta fly reaktioner i och med det krav som, enligt mig, då låg på mig att svara.
Den rent fysiska förklaringen till att personer med utmattningssyndrom har svårare att reglera sina känslor beror på dessa har svagare kopplingar mellan amygdala och prefrontala cortex. Personer med utmattningssyndrom har alltså har svårare att dämpa negativa känslor pga de skador hjärnan fått.
Det är den fysiologiska förklaringen. Väldigt teoretisk. Den säger ingenting om gråten som plötsligt kommer, hur man kan gå från 0-100 i ursinne över ingenting. Den beskriver inte den fullständigt hjälplösa känslan när man inte kan skärma sig, inte kan värja sig emot oförträter, krav,press, sorg, saknad och när allting, hela tiden, är ett enda stort öppet sår. Den beskriver inte hur varenda liten oväsentelig detalj kan utlösa hjärtklappning och panik, fullständigt bortom ens kontroll, eller hur man inte kan släppa den där lilla detaljen, hur den helt tar över ens tankebanor och känslor och överskuggar allt annat.
Den säger ingenting om den skam man känner, när man inte klarar det man borde klara, den säger ingenting om hur paralyserande och invalidiserande det är, att inte ha kontroll över något så enkelt som ens egna känslor.
Det handlar om hjärnskador. Verkliga sådanna. Hjärnskador som har överväldigande, livsändrande konsekvenser för oss som får dem.
Utan omgivningens stöd – klarar vi det inte.
Så, när du har med en person med udmattningssyndrom att göra:
– BACKA! (sååå jag har önskat att alla hade gått en kurs i lågaffektivt bemötande redan i grundskolan)
– Säg inte åt oss att skärpa oss och att vi är smarta och att vi visst kan göra alla de där enkla sakerna – för det kan vi inte! Om vi hade kunnat, hade vi gjort det! Hjälp oss istället att komma vidare med uppgiften när vi stannat upp. Det är inte det minsta hjälpsamt att be oss låta bli med att inte fatta – Det är som att säga till en person med Alzheimers att sluta ha Altzheimers- det kan de inte! De gör det inte med vilje!
– Säg inte åt oss att sluta reagera så känslomässigt och att vi ska behärska oss. – för det kan vi inte! Om vi hade kunnat, hade vi gjort det! Hjälp oss istället att ta oss ur situationen med så mycket värdighet i behåll som möjligt. Det är inte det minsta hjälpsamt att be oss låta bli med att få känsloutbrott – Det är som att säga till en person inkontinens att låta bli med att kissa på sig – de kan inte! De gör det inte med vilje! Och de skäms säkert redan som det är! För nåt de inte kan rå för. (Och apropå – en person med utmattningssyndrom kissar antagligen hellre i en hink än är tvungen att klara av att ringa till VVSaren…)
INGEN absolut INGEN väljer att få utmattningssyndrom. INGEN väljer de skador det medför. INGEN av oss trivs med de överväldigande livsförändringar det medför. INGEN av oss väljer bort social samvaro för att vi vill – Vi gör det för att vi måste, för att vi inte orkar och för att vi inte vill utsätta andra för våra känsloutbrott.
Skammen över att inte kunna det man borde kunna, alltid har kunnat, skammen över att ha mindre kontroll över sig själv än en treåring – INGEN väljer det!
Och INGEN mår bättre av att få det påpekat, utpenslat.
Utan omgivningens stöd – klarar vi det inte.
Jag har till största delen haft tur, empatisk och omsorgsfull familj, vänner, arbetsgivare och en bra läkare. Som sonen som förstår att om jag säger jag inte orkar, så backar han, begär inget av mig, ställer inga frågor, vet att t.om till synes enkla oskyldiga frågor om vad klockan är eller när vi ska köra följande morgon kan kännas som ett oöverstigligt krav för mig och leda till en panikreaktion. Sonen som gång på gång räddar mig i affären, när jag står där, helt blank när någon frågar nåt, räddar mig, utan kommentarer, utan att få mig att skämmas.
.
Inte en chans att jag hade klarat det så bra, hade det inte varit för det stöd jag fått – utan det så hade jag gått under. Jag hade inte varit på väg till tillfrisknande, jag hade inte kunnat skriva detta – men varit på total överbelastning av förbrukad energi, utmattning, skuld, skam, och resultatet hade varit ultimativ krasch hade jag inte fått det stöd jag fått.
Avslutningsvis – några myter om utmattningssyndrom:
1. Det drabbar bara känsliga personer.
Nej- Vem som helst kan drabbas. Ofta är det ambitiösa och duktiga personer med stort driv.
2. Hjärnförändringarna är bestående.
Nej – Stressystemet kan läka med rätt behandling. Men hjärnan måste få vara i fred och vila.
3. Depression är samma sak.
Nej- Depression och utmattningssyndrom är två olika diagnoser med liknande symptom.
4. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är bästa behandlingen.
Nej – Inte depressionsanpassad KBT. Möjligen kan en anpassad form fungera. KBT hjälper i förebyggande syfte och kan lindra symtom men ger inte snabbare arbetsåtergång.
5. Antidepressiva läkemedel fungerar som behandling.
Nej – det händer andra saker i kropp och psyke än vid en depression.
6. Avspänning fungerar som behandling.
Nej – Enbart avspänningsmetoder läker inte hjärnan. Men metoden fungerar förebyggande mot utmattning.
7. Vid total vila kan man snabbt återgå i arbete.
Nej – Det tar lång tid att läka hjärnan för den som insjuknat i utmattningssyndrom.
( Långt ifrån uttömmande, om du har egna exempel eller frågor så kom jättegärna med dem:-) )
Och i fall någon skulle ha missat det – detta är absolut ingen kritik emot någon, bara jag som försöker förklara hur utmattningssyndrom också är och hur svårt det kan vara för både den sjuka och omgivningen att förstå – oavsett hur smarta, kunniga, empatiska de än är.
( På bättringsvägen:-) Men inte helt där än, lyckades skriva ihop ovanstående men tappade överblicket på källor och citat, om någon känner sin upphovsrätt kränkt får de väl stämma mig, om ni andra vill veta mer så får ni googla 🙂 )
Jag älskar. Ergo är jag.
Jag älskar när jag vaknar och jag älskar när jag somnar.
Jag ser dig komma gåendes, precis där, vid den första vita stenen
och jag vet,
och jag får spring i benen
och jag öppnar dörren
och du breder ut armarna och skrattar
och jag rusar
och du lyfter upp mig och pussar på mig och jag känner dina muskler röra sig emot innersidan av mina lår och vi snurrar och snurrar och du skrattar och skrattar, och du stryker mig över håret, Du och jag, säger du, Ja, du och jag svarar jag, och vi trillar ner på gräset.
Jag älskar. Ergo är jag
Jag älskar när jag vaknar och jag älskar när jag somnar.
Jag älskar.
Hämningslöst.
Det är inget att hymla om.
Och det är inget jag tänker skämmas för.
Jag bryr mig inte om att det tycks finnas någon social norm för hur länge, hur mycket och vem man får älska. Normer och tabun har aldrig rigtigt varit min grej 😉
Jag älskar. Ergo är jag.
Jag är
en som älskar.
Och tänk om, dagen kom, när du kom gåendes, precis där, vid den första vita stenen
och jag slutat älska
Jag lärde mig tidigt hemifrån att jag var intelligent och vacker och att min röst var lika värdefull som någon annans, att sex var naturligt och skönt och inte det minsta skamfullt. Jag lärde mig att den som tiger samtycker. Jag lärde mig att det var viktigt att säga sin mening, stå upp för sig själv och för andra, att skydda de svaga och kämpa emot orättvisor av alla de slag.
Sen började jag i grundskolan, och där lärde jag mig, att jag förväntades vara tyst.
Att inte sticka ut. En lärdom jag fått upprepat gång, på gång under högskoleutbildning och jobb och i sociala sammanhang. För kvinnor får inte sticka ut, får under inga som helst omständigheter ta plats och gör de det får de räkna med – att deras kvinnliga klasskompisar, kollegor, bekanta gör vad som helst för att trycka tillbaka dem, ner i den gemensamma normativa kvinnogruppen.
Så jag vet, vet vilka ni är, ni som nu stolta säger er att bryta tystnaden. Det är ni som i fyrtio år sagt åt mig att vara tyst, som försökt trycka ner mig gång på gång, som gått till angrepp på mina kläder, mina vänner,mitt moderskap,min relationsstatus, anklagat mig för att vara förrädare och kvinnohatare – vilket personangrepp som helst har varit giltigt och legitimt för er i vilket sammanhang som helst medan ni suttit där och hängt vid varenda ord som kommit ur en manlig klasskomppis eller manlig kollegas mun. – Otaliga är de gånger då jag velat höra en kvinnlig kollegas åsikt vid ett möte, men nekats, eftersom kollegan själv vetat att hon skulle bli totalt ignorerad av er och därför som oftast gett upp efter första försöket, medan ni dreglade över den enda mannens måttligt begåvade visdomsord.
Jag vet, vet vilka ni är, ni som nu stolta säger er att bryta tystnaden. Det är ni som i fyrtio år sagt åt mig att vara tyst, utom de gånger då ni kommit och bett mig tala på era vägnar, bett mig säga ifrån, att klaga, gå till rektor, till chefen, eftersom ni inte velat stå upp för er själva, inte haft modet, att själva föra er talan.
Tystnaden – har ni skapat. Ni bär ansvaret för den. Inte jag, inte det likvärdiga rättssamhälle vi lever i och definitivt inte männen. Jag har aldrig blivit tystad av en man. Jag har alltid kunnat säga ifrån, säga nej, ha andra åsikter än män – och de har alltid respekterat det. ”Det är väl inte så farligt” ”Det gör inget, bråka inte om det nu” ” Det spelar ingen roll” – Är ord, jag hört fler gånger än jag kan räkna från kvinnor. Inte från män. Men från kvinnor, om saker som hänt dem, orättvisor de utsatts för, om saker som hänt andra människor, orättvisor de utsatts för, saker som hänt mig, orättvisor jag utsatts för.
Tystnaden har ni skapat – och nu säger ni er stolt – att ni bryter den.
Men det är faktiskt inte så oerhört svårt att bryta en tystnad man själv har skapat, och särskilt inte, när man som ni, som vanligt, gör det i flock och fan ta oss som skulle få för oss att ha en annan åsikt än vad den gemensamma normativa kvinnogruppen förespråkar, och ja, jag är tyvärr väl medveten om att min mejl nu i vanlig ordning kommer fyllas av hat och hot och personangrepp i ert försök att få in mig i fållan.
Det kommer inte hända. Jag är uppfostrad av kloka föräldrar i ett samhälle där min åsikt räknas och hur mycket ni än försöker så kommer jag inte att se mig själv som ett offer och jag kommer aldrig bli sådär kvinnligt foglig som ni vill göra mig till och inga utfrysningar eller påhopp i världen kommer få mig att strunta i rättsprinciper eller sälla mig till flocken och hänge mig till elakartat skvaller och angiveri.
Har jag då aldrig blivit kränkt på grund av mitt kön, jodå – av kvinnor. Men nej, jag har aldrig blivit kränkt på grund av mitt kön av en man och nej, jag har aldrig upplevt mig sexuellt kränkt av en man Visst har jag fått erbjudanden, vissa lite mer handfasta än andra, men det är ju bara att väluppfostrat tacka nej. Funkar inte det, och behöver mannen ifråga ett lite mer konkret avslag så går det aldeledes utmärkt att ta ett hårt tag om hans testiklar. Och sen är man lika goda vänner för det. Men skulle jag vilja vara förutan erbjudanden? Nej, det är väl klart att jag inte skulle det, och det skulle inte ni heller – ni vill bara vara förutan erbjudanden från de män som ni inte finner önskvärda, de män som ni av någon anledning rangerar lågt (för gammal, för ung, för fet, för ful, för full, för fattig, för otränad, för outbildad, för …) så sluta prata om ickeönskvärda erbjudanden, när det i själva verket är erbjudanden från ickeönskvärda personer ni menar. Stå för det ni gör – en mental, mer eller mindre uttalad, värdering av män och att de män ni dömer som värdelösa inte ska tillåtas så mycket som att skänka er en blick än mindre vara så förmätna att våga sig på ett uttalat erbjudande.
Och nej, jag blir inte kränkt av att bli visslad av på gatan, jag uppfattar det som en komplimang, ett glatt spontant uttryck från en annan människa som uppskattar det denne ser, på samma sätt som om vederbörande oväntat fått se ett konstverk. Varför skulle jag bli illa till mods över det? Eller över att någon försökte stjäla sig en kyss? Att bli åtrådd, önskad av någon annan är inte fel. Det gör mig inte ledsen, får mig inte att kännna mig mindre intelligent och hur mycket ni än försöker trycka ner mig i er normativa gemensamma kvinnogrupp så kommer ni aldrig få mig att skämmas över att bli åtrådd av en man. Och jag tänker inte nedlåta mig till er värdering av män, vägrar dela in dem i önskvärda och ickeönskvärda, jag tänker fortsätta bemöta dem alla på ett likvärdigt, trevligt sätt oavsett om de och sättet de framsätter sitt erbjudande faller mig i smaken eller inte.
Vad objektifiering angår kan jag bara konstatera att jag, liksom mina tidigare kvinnliga chefer inom den offentliga sektorn som skickade runt bilder på sexiga män i bar överkropp, finner glädje i att titta på en snygg manskropp (även om jag (som den enda) fann det orättvisst kränkande att något liknande aldrig gått i Sverige hade det varit manliga chefer som skickade runt bilder på halvnakna kvinnor).
Jag erkänner också gärna, och utan den minsta skam, att jag väldigt ofta tittar på min man, och just då skiter fullständigt i hur kreativ och intelligent han är, för då, i stunden är han för mig en oemotståelig läcker köttbit som jag bara vill äta upp. Än sen då?
Harning
Våldtäkt är fruktansvärt och olagligt oavsett om offret är en man eller en kvinna – så tänk inte ens på inte göra mig till våldtäksförespråkare
Senryu är en japansk diktform. Till det yttre ser den yttre som haiku eftersom de båda omfattar sjutton onji fördelade över en till tre rader (5-7-5).
Men skillnadnderna är större än likheterna i innehåll, stil, tema. Haikun handlar om ögonblicket, naturen, årstiden, olika skeenden i natur och människoliv. Haikun är blida antydningar där Senryun är mer direkt.
En Senryudikt kan uttala sig direkt och konkret om människor och deras relationer, om känslor och värderingar, om sex, politik och samhället. Senryu är ofta satirisk, häcklar gärna människors tillkortakommanden och ordlekar är inte ovanligt.
Alltså: En kort dikt som uttalar sig om mänskliga relationer, inte innehåller årstider och som till det yttre ser ut som en haiku är i regel en senryu. Eller som Akita International Haiku Network uttrycker det: ”…both haiku and senryu can be funny, but that if it’s funny, it’s probably senryu. ”
Skriv en senryu dikt
Dikten ska innehålla sjutton stavelser á tre rader 5-7-5 (det är inte helt petnoga, så ta hellre bort en stavelse än lägg till en bara för att få det att passa)
Dikten ska innehålla minst ett av följande ord: Mobil, rönnbär, penna, Löfén, Løkke, kaffe, venus, hund, fin, kontroll, glad.
Dikten kan så klart vara på svenska, danska eller varför inte både och. 🙂
Lägg ditt bidrag i den lilla trälådan på Vollsjö Mill, senast söndagen den 18 september klockan 16.00. (kom ihåg att skriva namn och adress)
”Codeswitching” er betegnelsen på at veksle mellem to sprog i samme sætning. Det kan Boel Harning.
”Nå, du taler skandinavisk”, lyder det ofte lidt overbærende, når svenskere i et forsøg på at tale dansk falder tilbage til modersmålet med et enkelt ord eller en hel sætning. Det kaldes codeswitching og som navnet antyder, sætter det sproglige og kulturelle koder op mod hinanden.
Det ved den svenske lyriker Boel Harning alt om. Hun er født i Sverige, vokset op i Danmark og er nu flyttet tilbage til Sverige sammen med sin mand, den svenske tegner Artur Berlikowski. I sin seneste digtsamling ”Codeswitching” tager hun godt og grundigt fat i forskellene på svenske og danske sproglige koder. De 28 digte veksler fra ultrakorte, kodede meddelelser –
Jag gav min son en uppgift idag (han bad mig själv hitta på en ”skoluppgift”), han skulle skriva en dikt om brunt, men han fick inte använda ordet brunt. Detta var vad han skrev:
” Krukor
I krukor finns det blommor som har en fin färg.
Färgen är samma som krukan
och samma som en vacker tjejs ögon.
Vissa rosor har denna färgen,
många tycker att de inte ska behandlas som människor
När storebror var sådär fyra gjorde vi som alla andra föräldrar, lekte med bokstäver, ordspel och annat väl tillrättalagt pedagogiskt material. Visserligen tyckte storebror det var roligt att tillbringa tid tillsammans men insikten och förståelsen för vad allt det där skulle användas till kom liksom aldrig. Tills pappa en dag skrev bajs med stora bokstäver på lillebrors blöja.
Åh… SÅ roligt det var! 🙂
Storebror kunde inte få nog och snart utvecklade det sig till sammansatta ord som bajsunge, skitunge, fisande,pruttande baby och plötsligt insåg han att bokstäver blev till ord, ord har makt och att alla som kan läsa orden kan förstå och att alla som inte kan lämnas utanför.
Språk är inte bara ord, det är sättet vi definierar och förstår vår värld på, uttrycker våra känslor, och precis som storebror insåg, är det att kunna använda orden även makt. Makt på gott och ont, men orden har bara den makt vi ger dem, orden i sig är neutrala. Vi kan välja att dramatisera eller avdramatisera de enskilda orden.
Exempelvis; En elev har inte fått någon uppgift på spanskan, tar därför ansvar och initiativ till eget lärande och med hjälp av google lär sig eleven fyra nya ord på spanska. En duktig lärare samlar upp på elevens initiativ – använder orden till att bilda meningar, lära sig grammatik, hitta synonymer, föra en dialog osv, och läraren gör detta utan egna individuella preferenser eller värderingar omkring enskilda ord. Om orden eleven lärt sig själv är kuk, fitta, trädgård eller katt spelar ingen roll för den duktiga läraren – alla ord kan användas. Precis samma sak gör sig gällande när en dikt, en novell ska skrivas. Eleven måste få använda och leka med språket i alla dets kreativa, expressiva nyanser. En duktig lärare uppmuntrar eleven att göra detta; att fördjupa sig i språket, i orden, i kulturen, tiden, samhället, att experimentera, prova gränser. Om eleven i sin text skrivit hora, neger, snickare, jissta petter, förälskad, kåt eller jävlar spelar ingen roll för den duktiga läraren – för en duktig lärare begränsar eller censurerar aldrig sina elever utifrån egna normer.
Tyvärr ser det ofta inte ut så i den svenska skolan, språkinlärningen, glädjen, kreativiteten och även yttrandefriheten får vika för lärarnas och de enskilda skolornas individuella uppfostringssyften.
Svordomar och fula ord ändrar sig över tid, de är olika beroende på kulturella och sociala sammanhang, de är normbestämda och därmed även individuella. Inget av detta tycks spela någon roll och den svenska skolan genomsyras dessutom av den felaktiga slutledningen att så kallade fula ord alltid är lika med kränkning av individer*.
Varför det är så kan man ju undra, när det ena forskningsresultatet efter det andra pekar på att fula ord, svordomar inte är det minsta skadliga för barn – tvärtom. Att kunna använda förstärkningsord, att kunna nyansera sitt språk, att kunna begå sig i divergerande språkliga sociala sammanhang, att kunna och att få uttrycka sina känslor, är både bra och utvecklande.
* Jag skulle tx själv aldrig bli kränkt över ordet hora, det är ett yrke och sen är det inte mer med det, annat än etymologin då, och inte heller här finns något att känna sig kränkt över, kukar och fittor har vi allihopa och hur det kan vara särskilt kränkande för någon begriper jag inte heller – och så är det med så kallade fula ord; de är norm och individbestämda.
Läsvärt:
Swearing in the Nordic Countries av en grupp nordiska språkforskare
PET advarer mod at der kan snige sig personer ind sammen med flygtningene, personer der kan udgøre en trussel for landet. DF er inde på samme spor og det samme er en del privatpersoner på sociale medier som Facebook.
Det er selvfølgelig en alvorlig sag når PET, der har lang erfaring med at opsnuse og overvåge farlige elementer i det danske samfund, går ud og siger sådan noget.
Og de ved virkelig hvad de snakker om, de der efterretningsfolk, her bare et kort tilbageblik på nogen af de frygtelige mennesker PET gennem årene har holdt godt øje med:
It-professionelles fagforbund PROSA. – Computernørder er farlige, det ved vi vel alle sammen og især i flok.
Socialdemokraten Henrik Sass Larsen. – Socialdemokrater, kan man selvfølgelig heller ikke stole på.
Journalister og venstrefløjsfolk som Ole Sohn ska vi slet ikke snakke om.
Terrorister og dem der støtter dem findes der allerede alt for mange af i Danmark sådan rundt regnet mindst 24.000*. – Jeg var for øvrigt selv en af dem – altså før jeg, lige som så mange andre af min slags, valgte at vandre over Øresundsbroen….
Ps. Nu skal du ikke føle dig udenfor bare fordi du ikke er nævnt – jeg er sikker på at PET også holder øje med dig. 🙂
Den här gången är det inte Malmö stadsbibliotek* men Apple. Jamen!!!
“…Hej Boel vi beklagar att informera dig om att din bok inte kunde friges för försäljning p.g.a. Apples stränga krav avseende innehåll….“
Så om du använder och gillar Apple så låter E-varianten av Codeswitching nog vänta på sig ….
Seriöst…. Jag hade räknat med att åka på stryk; från feminister, lärare, kanske till och med ….. – men Apple! – Come on…
* Oprindelig mente Malmö stadsbibliotek at min bog “på græssets smaragdgrønne” ikke var “passende” for deres læsere og ville derfor ikke købe den ind – de ændrede sig dog siden.
Så, endelig – efter et par bump på vejen – sidder jeg hér med bogen i hånden! 🙂 For en bibliofil som mig er der nu engang noget helt specielt ved en rigtig bog, med rigtige sider: følelsen og lyden når man bladrer, lugten af papiret… det er simpelthen noget ganske andet end at sidde ved en skærm (dermed ikke sagt at dem af jer der hellere køber E-bogen ikke ska gøre det 🙂 ) men for jer der ligesom mig foretrækker en rigtig bog så kan den nu købes hos adlibris, eller hos Cdon.dk, eller som E-Bog hos fx. El-giganten eller Läsboken.
Uanset om du vælger papir eller skærmudgaven så ønsker jeg dig rigtig god fornøjelse! 🙂
Og til dem af jer der under årene har udtrykt ønske om indlæg/tekster af mere personlig karakter – mon ikke der er lidt guf til jer denne gang….. 🙂
…Hvad personlig nu egentlig er… selv har jeg altid ment at en stor del af mig – netop er mine synspunkter, hvor synspunkterne så kommer fra, i hvilken sociokulturel verden de er opstået og hvordan de ville have set ud havde jeg boet et andet sted, i en anden tid…. Så Codeswitcing er egentlig ikke bare et sammensurium af sproglige men også af kulturelle koder.
(hvis du vil have lidt mere baggrundsviden om det dansk-svenske som er en del af mig og min sociokulturelle baggrund så anbefaler jeg at du læser Helenas beskrivelser af kulturforskellene og i stedet for at se dem som forskelle- blander dem sammen i en pærevælling:-) )
Intelligent, chockerande, tankeväckande, vackert.
Harnings texter är som sudoku, små hjärnvridande puzzel och inget är nödvändigtvis vad det verkar
Texterna har ofta starka inslag av samhällskritik, en antydan av naturskönhet och paradox dyker upp som gubben i lådan.
Kemiska vapen, handikapp, feminism, cannabis, barns villkor; de här texterna är inget du bör läsa om du bara vill njuta av solen, slappa och slippa tänka.
Det är rått. Det är roligt. Det är Harning.
(Codeswitching: När en talare obehindrat alternerar mellan två eller flera språk, eller när språken varierar inom en enskild konversation. ( Eller… en oversætters mareridt! 🙂 ) )
(Kan for øvrigt varmt anbefales som alternativ i undervisningen i nordiske sprog i såvel Sverige som Danmark da teksterne er moderne og behandler dagsaktuelle emner som de fleste unge mennesker synes er interessante )
– ”Men älskling, nu måste jag väl ändå få kalla dig poet”, sa mamma,”nu när du har gett ut en diktsamling på ett riktigt förlag”.
Jag vände mig mot henne och skulle just säga att; –”Nej, absolut inte, jag hatar poeter, jag är inte poet!” när det slog mig att jag nu kanske hade möjligheten att kompromissa om en annan diskussion som även den stått på i åratal, så istället sa jag; – ” Poeter är känsliga varelser, det är viktigt för dem att kunna använda alla sina sinnen, känna med hela sin kropp, även med sina fötter så då är det väl okej att jag går barfota? ” ”lite excentriska får de ju också lov att vara..” la jag till för en säkerhets skull, mamma kan vara en hård förhandlare.
-”Kommer inte på fråga” sa mamma,med den där speciella mammablicken som skrämmer livet av även den sturskarske uppkäftigaste trettionågontingåringen.
För enligt mamma, går vuxna kvinnor inte barfota offentligt – poeter eller ej.
Då var det kört,enda fördelen med att vara poet,eller i alla fall att låta min egen mamma kalla mig för poet, skulle vara att slippa de evinnerliga diskussionerna om huruvida jag ska ha skor på mig eller ej.
Men min mamma är en litterär människa som gillar att läsa poesi, som njuter av en dikt på samma sätt som andra långsamt smuttar på en årgångsvin och för henne är det att vara poet något alldeles särskilt fint inom litteraturens värld (Fast sen är hon ju finsmakare förstås. 🙂 ), så hon ger sig inte, diskussionerna fortsätter oförtrutet år efter år.
För mig har poeter alltid varit såna där självhögtidliga, narcissistiska, navlebeskuende, svartklädda tråkmånsar med komplett oförmåga att skratta eller se världen från någon annans perspektiv än deras eget, löjeväckande fjantpellar som kommer med extremt långa meningslösa tirader som de själva tycker låter helt fantastiskt och som de sen förväntar sig att alla vi andra ska applådera i djup andäktighet.
Hur det blev så? Att vi har så olika uppfattningar? Av vad och vem en poet är? Ja, en del är säkert samhällets fel 🙂 som bilden ovan visar dyker min version upp på en enkel googlesökning på bilder av poeter, en del är säkert pappas fel; jag hör honom hela tiden i huvudet,hur han föraktfullt säger ”poeeeeter” som enligt hans övertygelse hörde till i samma skämmiga låda som ”byrååkraaaater” och ”byråådirektööörer”(det fast också han skrev dikter ibland,riktigt fina vackra dikter),och en del är säkert de, ofta självutnämda, ”poeeeter” vars triviala banala dikter och självhögtidliga uppläsningar jag tvingats lyssna på genom åren.
Så nej, jag är inte poet.
Det är för mig ungefär lika kränkande som att bli kallad feminist. Jag skriver. Dikter. Poesi. Prosa. Lite smått och gott. Och jag begränsar mig inte till en genre. Och jag går barfota och jag skrattar åt mig själv 🙂
Och jag vill att det ska vara kul att skriva,en rolig utmaning, att det jag skriver ska väcka tankar, känslor, något. Att skriva enligt vissa regler kan t.ex. vara en rolig utmaning- för hur får man sagt det man gärna vill, inom bestämda ramar?
Att skriva kan bli som att lägga ett vackert roligt pussel fyllt med kontraster. En sudoku, ett korsord, en gåta – fast ändå inte eftersom svaret ju finns där, någonstans, annars hade det varit för lätt, för banalt…
***
Barfota flicka
vackrare än lindarna
armlös i vinden
(Det här har bla publicerats i Buy A Poem och de flestas första konstatering brukar vara att: ”Du har stavat fel, ärmlös ska det vara!”. Nej, jag har inte stavat fel. Men hur kommer det sig att så många omedelbart antar att det är en felstavning och inte det självklara – att flickan faktiskt inte har några armar? ”Makabert” har jag också hört, av några av dem som insåg att det inte var en felstavning. Kan en människa utan armar inte vara vacker ? )
***
Ypperlig yperit
osynlig
i dalgångens violetta kväll
blander sig like pouring rain
med duggens fald og skaber olivettedråber
på kvinnans silkeslena
(Från den pågående Codeswitching-samlingen. Innebörden lämnar jag till er att tänka över … )
Jag blev så glad när tingsrätten i Malmö valde att inte göra ännu en kvinna till ett infantilt osjälvständigt offer i samhället. När de bejakade kvinnans naturliga sexualitet och hennes förmåga att träffa egna självständiga val och därmed klart och tydligt lade avstånd till den ”feministiska” åklagarens agenda – som efter allt att döma enbart tycks vara baserad på en självgod, moraliserande och kvinnoförtryckande nypuritanism.
Och glad var jag, ända tills jag insåg att åklagaren inte var den enda som utvisade detta kvinnoförakt. För efter att ha läst Katarina Wennstams inlaga i Aftonbladet idag är det bara att erkänna: Kvinnor är kvinnors värsta fiender!
Wennstam skriver uteslutande utifrån sin egen moral, en moral som hon sedan försöker att underbygga med att kvinnan i fallet efter den sexuella upplevelsen har vårdats för ”psykiska skador” och att ”hon klarade inte ens av att delta under rättens förhandlingar.”
Varför kvinnan har haft behov för denna vård reflekterar Wennstam dock inte över.
Måste det nödvändigtvis vara så att det var den sexuella upplevelsen i sig som fick kvinnan att må dåligt – eller skulle det möjligen kunna vara Wennstam och likasinnade som genom sin markanta avsky och sitt offentliga moraliserande fick kvinnan att må dåligt?
”Sociala grupper skapar avvikelse genom att skapa de regler vilkas överträdande bildar avvikelse, och genom att applicera dessa regler på särskilda människor och stämpla dem som avvikare.” sa Howard S Becker. Ett sociologiskt aspekt som varken åklagaren eller Wennstam tycks ha intresserat sig det minsta för, men som de kanske borde analysera innan de fortsätter med att stigmatisera kvinnor. Men, kanske är det det som är deras ändamål när de fortsätter att kränka just den här kvinnan...
Tankevækkende….: ”Tænk at være så heldig, at må være en billig tøs, en tøjte, en kvinde der udlever det inderste… og stadig bliver elsket og endda med en særlig styrke…” udtaler fannie i kommentarsporet til et indlæg afgreyindarkness.
Vi sidder i bilen, en smule forsinkede på grund af vejarbejde og min morgentrætte hjerne kører mere eller mindre på automatpilot, og så er det at otteåringen stiller spørgsmålet:
– Mor, er jeg kristen?
– Øh.. det ved jeg sørme ikke, det er lidt kompliceret skat, tror du på gud?
– Ja, DET gør jeg, jeg tror på at han passer på os og sådan, for det har vi talt om i skolen og jeg så en film i fjernsynet…… (hér holdt min allerede trætte hjerne op med at lytte til beskrivelsen af filmen og flyttede fokus til at vi vist hellere må se at have lidt mere styr på hvad ungen ser i fjernsynet)
– Okey, jamen så kan det godt være at du er kristen, men det kan også være at du er muslim eller jøde.
– Muslim?, Jeg er ikke muslim, de spiser ikke det samme mad som mig i skolen. De tror på en anden gud.
– Nej skat, muslimer tror på den samme gud som kristne gør, så selv om de spiser noget andet i skolen end hvad du gør så tror de altså på den samme gud som du tror på. Forskellen er hvilken historie om gud man tror på, hvilken bog man læser og hvilke regler man vælger at følge. Men guden er den samme.
– Men, ER jeg kristen mor?
– Jeg ved det ikke skat, hvis du tror på gud så må du læse bøgerne og lære dig mere, og så når du bliver voksen, kan du bestemme hvilken historie om gud du vil tro på og hvilke regler du vil følge.
Herefter fulgte så en snak om Jesus, den frie vilje og hvorvidt otteåringen synes at forældre skulle bestemme hvad børnene troede på eller ej…
Og ja, han tror på at Jesus gik på vandet og på elver og trolde og…
***
Det der med børn og børneopdragelse er bare ikke så nemt! Slet ikke om morgenen. 🙂
Diskussionerne raser på begge sider af sundet i forbindelse med den svenske valgkamp, men indtil videre har det primært været dét – diskussioner og for mange bliver politik så til noget kedeligt ordgejl med masser af snak men ikke ret meget handling.
Det har én mand sat sig til at gøre noget ved og han opfordrer derfor via facebook alle med anden etnisk herkomst end svensk (alle med indvandrerbaggrund) i Sverige til at nedlægge arbejdet i dag klokken 14.00 for derved at vise at indvandrere faktisk arbejder og bidrager til samfundet. Et, synes jeg, genialt initiativ som jeg ikke kan andet end støtte og jeg håber inderligt at danskere med indvandrerbaggrund vil følge trop i sympati.
Nogen gange bliver jeg bare sååå træt! På min fars mindesten står der ”Vad var det jag sa” – kloge ord 🙂 , for hvor ofte sidder jeg ikke selv og hopper op og ned og siger det samme ved min ”nyheds”*læsning. Således også idag. For hvad finder jeg ikke lige i Politiken, om ikke en valgforsker (Elklit som tidligere nævt) som netop går ind og kritiserer det svenske val udfra bla det faktum at alle små partier må klare sig selv og derfor ikke kommer til orde på lige fod med de store. Jamen.. det jo det jeg siger!
At Elklit og jeg er enige er der nu egentlig ikke noget at underes over – hvad der derimod kan undre mig er Politikens manglende evne til at gribe i egen barm. For de gør jo akkurat det samme. De rapporterer ikke objektivt om det svenske valg. Til trods for at de nu burde vide bedre. Artiklen om Elklit bliver dermed bare desto mere bizar for mig at læse… 😦
De danske medier har de seneste dage haft travlt med at anklage nabolandet for censur. Men hvem er det egentlig der censurerer hvem? Og hvem er det egentlig som udgør den største fare for demokratiet? For i den ene danske avis efter den anden præsenteres de svenske partier – altså nogen af dem.
Ikke alle.
Jyllands Posten er endda gået så vidt som til at lave sin egen lille uformelle stemmeboks til det svenske valg- uden at medtage alle partier!
Nu tror jeg selvfølgelig ikke at de danske medier med vilje udelukker noget parti – det ville jo være censur – min antagelse er derfor at misereren alene skyldes nogle knap så kvalificerede/ eller muligvis et par fortravlede medarbejdere.
Jeg sendte derfor følgende mail til alle større netaviser:
”Det er med stor fortvivlelse og frustration at jeg kan konstatere, at I ikke medtager samtlige opstillingsberettigede partier når I skriver om det svenske valg. Hér kan nævnes piratpartiet som med sine 16.648 medlemmer i medlemsantal pt langt overstiger nogle af Riksdagspartierne (og lad mig i den forbindelse tillige påpege at Sverigedemokraterna ikke er et af de syv Riksdagspartier)
Netop udelukkelse af enkelte partier i de svenske(og udenlandske) medier udgør den største fare for demokratiet.
Med Venlig Hilsen
B. Harning
Forfatter”
Nu ved de altså godt, at de har ”glemt” et parti*, og hvad gør de så ved det? Absolut ingenting.
Hvordan kan jeg så konkludere andet, end at der er tale om ren censur?
Javisst är vi det, i alla fall om vi skall säga det själva. Men om förutsättningen för en demokrati är fria val, så tycks verkligheten mig en helt annan. Fria val betyder nämligen för mig, att jag som individ fritt kan välja vilket parti jag vill rösta på och att jag kan göra det i fullständig anonymitet – båda delarna en omöjlighet i Sverige.
Tills för några år sedan bodde jag i utlandet och röstade därför under ganska primitiva förhållanden i en källare tillfälligt utlånad till det svenska konsulatet, föga anade jag då att den tomma kalla källaren inte var det minsta primitiv jämfört med en vanlig svensk vallokal i Sverige.
I den primitiva källaren var jag ensam och kunde därför rösta helt anonymt – i Sverige upptäckte jag till min förfäran att jag var tvungen att ta en valsedel framför alla de andra som befann sig i vallokalen. Vem som helst kunde alltså se hur jag röstade och jag kunde se hur alla andra röstade – ett förhållande som enligt min uppfattning stämmer dåligt överens med ett fritt anonymt val. En uppfattning som jag nu kan konstatera delas av valforskarna Birgitta Wistrand, fil.dr. Uppsala Universitet och Jørgen Elklit, professor ved Aarhus Universitet. De har nämligen enligt Ekstra Bladet kommit fram till att just detta förfarande inte kan kallas obetingat ”fritt och rättvist” en åsikt som de enligt samma tidning dessutom skulle ha försökt framföra till flera svenska tidningar utan att vinna gehör – Dagens nyheter skulle således besvarat deras artikelförfrågan med ett nej det är ”för kontroversiellt”!
Vad jag inte heller visste under min tid i utlandet var att det i Sverige krävs att man är ett stort parti med många pengar i bakfickan för att man skall kunna få vara med i vallokalen. Jag trodde i min naivitet att det, liksom i det land jag bodde i, bara fanns ett papper, en sedel och att man därför kunde rösta på vilket parti som helst. Men icke, i Sverige har varje enskilt parti sin egna lilla lapp, och har man inga pengar får man gå tycks parollen till partierna vara eftersom små partier är helt beroende av att hitta frivilliga som har tid och lust att lägga ut valsedlarna i vallokalerna . Jag kan inte låta bli med att jämföra med några av de länder dit vi skickar valobservatörer. Observatörer som rapporterar om hur det är ett problem att valsedlar läggs ut – bara för att snabbt stjälas bort av motståndarna. Jamen, i de länderna kommer valsedlarna iallafall ut.
Är vi verkligen så självgoda i Sverige att till och med de stora papperstidningarna anser att det är för kontroversiellt att ifrågasätta vårt valsystem?
For undertegnede lyder dette umiddelbart som utopi – et umuligt ønske …… om himmelriget i demokratiet.
For aldrig tidligere har jeg kunnet forestille mig dette; at Danmark kunne regeres, lovgives og praktiseres udfra viden – i stedet for udfra holdninger og tro. Men måske er det alligevel hverken utopi eller en drøm jeg kun deler med de få, for nu er tænketanken Forsete opstået og dermed synes min drøm ikke helt så naiv og håbløs endda…
För visst kan det omedelbart se ut så, i alla fall om man bara ser på den vanliga grundskolan – den där alla de normala barnen går. Vad han och många andra med honom inte visste då och fortfarande inte vet är att parallellt med denna vanliga skola så har små elitskolor vuxit fram.
En av dessa är Fosie Resursskola-Lindängen.
När min son blev erbjuden plats i resursskolan trodde jag det betöd att han skulle få extra hjälp och extra lärarresurser eftersom han har dyslexi och ad-hd.
Men så är det inte alls.
Ordet resurs har inget med lärarna att göra – men däremot med de särskilt resursfyllda eleverna som här samlas i små elitiära grupper långt bort från de dumma och vanliga och normala eleverna.
Jag borde förstås ha insett att det var min sons intelligens* som var anledningen till hans skolplacering, men det gjorde jag inte – inte förens nu när de nationella proven börjar.
För i den vanliga normala skolan anser man nämligen att eleverna är så dumma att de måste ges tid; att läsa, fördjupa sig och diskutera det nationella provets texter på förhand. – Varemot de på den elitiära resursskolan i Fosie har beslutat att deras elever är så duktiga att de inte behöver se texterna överhuvudtaget.
Så morfar hade fel;
Det finns visst plats för intelligenta kunskapshungrande barn i den svenska skolan.
Barnbarnet är ett av dem: eliten, de resursstarka,dyslektikerna de som varken behöver förbereda sig eller ges extra tid vid provtillfället.
Det startede ellers så godt; da lille Malthe* forventningsfuldt,spændt og en lille smule genert mødte op for endelig at begynde i skole ligesom storebror. Malthe var glad for sin skole og sine klassekammerater og hans forældre trygge i deres overbevisning om at den danske folkeskole levede op til alle løfter om et ligeværdigt og respektfuldt menneskesyn…..indtil den dag hvor Malthes mor blev ringet op af klasselæreren. Hvorfor?
Jo, for lille generte Malthe havde siddet stille i klassen, lyttet til hvad de andre børn havde at sige, pænt gjort som læreren havde bedt ham om, samtidig som han bare sådan skulle tisse. I kender det sikkert selv, skal man så skal man, og Malthe som jo desuden bare er 6 år han skulle virkelig.
Men lille Malthe, som jo er godt opdraget, ville absolut ikke forstyrre læreren og holdt sig derfor så godt han kunne, og da han simpelthen ikke kunne holde sig længere, rakte han forsagt hånden op, ventede pænt til det blev hans tur og spurgte så om han ikke nok måtte have lov til at gå på toilettet.
Nej! Det må du ikke!
Var lærerens svar.
Og Malthe, som jo er en smule genert, og vel også en lille smule bange for læreren, gjorde som læreren sagde. Han blev siddende. Og tissede i bukserne. Nu skulle man jo tro at læreren straks ville have indset at hun var gået for vidt og derfor havde skyndt sig med at hjælpe lille Malthe.
Men nej…
Læreren beordrede Malthe til at blive siddende på sin stol. I sit eget pis. Udstillet. Ydmyget. Krænket. Hvorefter læreren ringede til Malthes mor og sagde til hende at Malthe måtte blive siddende dér. På stolen. Alene.Udstillet.Ydmyget.Krænket.
***
Den stakkels lærer er selvfølgelig efterfølgende blevet tilbudt psykologhjælp. Malthe derimod, som jo faktisk er offeret og den som er blevet krænket, ydmyget og hængt offentligt til skue i skolens gabestok har lige så selvfølgeligt- intet sådant tilbud fået.
Hvis du vil vide hvordan skolen for øvrigt har håndteret den uacceptable tilsidesættelse af børnekonventionen som Malthe blev udsat for, så følger en opdatering i kommende indlæg.
* (Anonymiseret idet moderen er bekymret for at offentliggørelse vil indebære repressalier mod hendes barn fra skolens leder)
Efter uendeligt tålmod med os forfattere og flere måneders hårdt arbejde fra de to ildsjæle Lonni Krause og Kenneth Krabat så en ny antologi dagens lys i august. Antologien ”Ordløst, 119 digtere i dansk forfatterforening” må nok siges at være vor tids mest digre samling af poeter i én og samme bog og i bedste kunstnerlige ånd er den selvfølgelig gratis og lagt ud til fri op og download for privatpersoner*. Så… hvis du vil læse mine eller andres bidrag klikker du bare på bogen herunder.
God fornøjelse! 🙂
Harning
*Men den må naturligvis ikke anvendes i erhvervsmæssig øjemed, herunder offentlige og private skoler samt skriveskoleundervisning, uden tilladelse fra forlaget eller aftalt kompensation til de enkelte digtere, herunder CopyDan-afregning eller tilsvarende.
Til trods for meldinger i såvel svenske som danske medier, så er verdens ældste mand ikke død. Tværtimod så lever verdens ældste man i allerhøjeste grad. Derimod så er den mand som tidligere var verdens ældste mand nu død. 🙂
For snart mange år siden eksperimenterede jeg med at kombinere forskellige udtryksformer, heriblandt Haiku og Rap*, da Tosommerfugle skrev en kommentar til mit foregående indlæg om ”Blattar och Svennar” kom jeg til at tænke på følgende lille sag:
Mujaffa Perker!
Mujaffa Perker!
Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt
De danske lærker råber og skriger:
” de satans perkere tar vores piger”
Vi drikker vodka med tyrkisk peber
Sidder gerne på værtshus og flæber
Mujaffa Perker!
Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt
Mujaffa perker! De sorte svin!
De tér sig sgu som de rene stjerner
mens vi tyrer vodka på vores hjerner.
Mujaffa Perker ! De sorte svin !
den lille lærke blir´ sgu helt til grin.
Mujaffa Perker!
Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt
At drikke små grå Shot
Er da ikke særlig hot.
20 hjerneceller pr. drink
gør ik´ den lille lærke flink.
Mujaffa Perker!
Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt
Lille lærke glem det nu
Og lad os spise lidt ”mulat marabou”
I bund og grund er vi jo af det samme
Vi kommer blot fra en anden ramme
Mujaffa Perker!
Ligner ik´ de danske lærker
Lille lærke bliver glad: føler ikke ringeagt
Vil gerne skabe en fællespagt
( Dagbogsnotat d.18april 19..
Jeg har genvundet min frihed!!
Vender nu tilbage til haikuen og den frie skabende proces)
För fem år sedan utgavs det första numret av Gringo. Iden bakom var att beskriva Sverige; mångfalden och nyanserna, och samtidigt ett seriöst försök att göra upp med polariseringsbilden om blattar och svennar. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb, kanske lite för bra eftersom ungdomar nu använder ord som blattar och svennar om sig själva och andra utan rasistiska undertoner – en utveckling som är bra på sikt, men som i dess späda början, där bara ungdomarna hunnit förlika sig med tanken kan skapa problem med de lite äldre generationerna.
För…..:
Hur ska en lite äldre person kunna veta att när min son,som omedelbart ser svensk ut och vars svenska anor går hundratals år bak i tiden, använder uttrycket svenne så är det inte positivt och nationalistiskt men däremot bara ett ord som alla andra och därtill ett ord som han använder för att beskriva det lite äldre medelklassetablissemang * som han, som tonåring, så gärna vill göra uppror mot och skilja sig ut från?
Hur ska en lite äldre person kunna veta att när min son, som omedelbart ser svensk ut och vars svenska anor går hundratals år bak i tiden, använder uttrycket blatte så är det inte nedsättande och rasistiskt men däremot bara ett ord som alla andra ord och därtill ett ord som han använder för att beskriva sig själv och känslan av att vara främmande i det land som han trots för långa anor inte känner sig hemma i?
Alltså, hur kommer vi vidare och ser till att Blatte och Svenne blir som alla andra ord; med positiva och negativa och objektiva innebörder för alla generationer? Och går det överhuvudtaget eller måste vi vänta tills den unga generationen vuxit upp innan de negativa, rasistiska och nationalistiska undertonerna helt försvunnit ur vår förståelsesram?
Kært barn har mange navne og Graffiti ligeså.Kunst eller hærværk – meningerne er mange, men faktum er at vi mennesker helt tilbage fra stenalderen til dagens unge har haft et uimodståeligt behov for at markere os i verdenen, give hver vores individuelle ord med på vejen og gøre os udødelige ved at præge huler,mure,sten, vægge og togvogne med mere eller mindre kreative kreationer.
Som mange af jer andre derude, stemte også jeg ved EP-valget og da jeg heldigvis er stemmeberettiget i Sverige betød det at jeg kunne sætte mit kryds ved det eneste parti som jeg mener reelt arbejder på at sikre individets integritet og hjemmets ukrænkelighed fra overvågnings og stikkersamfundets magthavere. Nemlig Piratpartiet.
Stor er således min glæde idag, hvor jeg kan konstatere at Piratpartiet med sine 7,1% af stemmerne gik forbi flere af Sveriges ellers etablerede partier, så som V, C og Kristdemokraterna og dermed har formået at sende at klart signal til ”gammelpolitikerne” om at ikke alle vil tolerere overvågning, censur og andre integritetskrænkende tiltag, ligesom jeg må formode; at fordommen om at det kun er unge fildelende fyre i lumre indelukkede colasejlende værelser nu er blevet gjort grundigt til skamme.
SFI iværksætter ifølge Politiken en større undersøgelse for at finde ud af hvilken hjælp der er mest hensigtsmæssig for svage familier, et initiativ som KL er glade for da de erkender at de ikke aner i hvilken grad kommunernes foranstaltninger har nogen effekt.
At man nu vil se nærmere på de to mest anvendte foranstaltninger, nemlig familiebehandling og hjemme hos`er synes jeg er glimrende, ligesom jeg ju ikke kan være andet end enig i at der er brug for en undersøgelse på området. Men, for selvfølgelig er der også et par men, for det første mener jeg at man starter i den forkerte ende – nemlig i antagelsen om at det er forældrene som der er noget galt med.
Enhver der ved det mindste om forskning ved også at hvis grundforudsætningerne er forkerte – ja så bliver resultaterne af forskningen også derefter, hvorfor en eventuel undersøgelse naturligvis burde tage udgangspunkt i en tilbundsgående undersøgelse af barnets problematik først for så sidenhen at kigge på hvilke ”behandlinger” der eventuelt virker, alt andet er som at sende en patient med ondt i maven til en almenpraktiserende læge som remitterer patienten til omfattende behandlinger hos alt fra fodterapeuter til psykologer til strålebehandlinger.
For det andet så er kommunernes tilbud om såvel familiebehandling som hjemmehos særdeles varierende i såvel tid som kvalitet, hvorfor jeg finder at det vil blive særdeles vanskeligt at kunne drage nogle endegyldige konklusioner medmindre SFI påtænker at sikre at alle familier som deltager får præcis det samme tilbud – en tanke som i givet fald ikke fremgår af dagens artikel.
Jeg har sagt det før, og jeg siger det gerne igen: vi skal forlange af vores regering at den skal omlægge socialpolitikken på anbringelsesområdet, således at kommunens primære opgave i forbindelse med en mulig anbringelse, ikke er at lede efter problemer i den eksisterende familie – men at være i stand til at kunne garantere,med erstatningsansvar, at barnet reelt vil få det bedre der hvor det bliver anbragt, at anbringelsen er stabil under hele barnets opvækst og at barnet som voksen i kraft af anbringelsen vil klare sig mindst lige så godt – som hvis det ikke var blevet anbragt!
Idag findes der ingen sådan garanti – tværtimod så synes parolen fortsat være: at bare vi fjerner børnene fra deres forældre så har vi løftet vores samfundsmæssige opgave – selv om dette sker uden nogen som helst skelen til hensigtsmæssighed eller bedrede vilkår.
Der findes naturligvis heller ikke ikke noget krav om erstatningsansvar, for igen – alene det at fjerne børnene fra de umulige forældre anses jo for værendes alfa og omega, at børnene så ikke får bedre vilkår eller måske endda forværrede vilkår kan da vel ikke være myndighedernes skyld synes ræsonnementet at gå.
Og så er det at jeg bliver så glad, når jeg en helt almindelig lørdag aften kan læse i Politiken at der faktisk eksisterer en forening af tidligere anbragte børn i Danmark (Foreningen Godhavnsdrengene) som arbejder på at få regeringen til at tage ansvar for de overgreb og den omsorgssvigt som de blev udsat for under deres anbringelsestid. Eneste torn i mit øje er at de tilsyneladende vil nøjes med en undskyldning. En undskyldning?
Nej, de skal da have fuldstændig oprejsning!
Og de skal selvfølgelig gå rettens vej og forlange såvel en undskyldning som en klækkelig erstatning.
Idag står både den svenske og den danske kulturminister for skud, dog af to vidt forskellige årsager.
Den danske kulturminister Christina Christensens problem er at hun ifølge Pia Kjærsgaard er for farveløs, ikke har tilstrækkelige visioner og at man aldrig hører ”en markant eller på nogen måde kontroversiel udmelding fra hende” og socialdemokraternes kulturordfører Mogens Jensen kalder hende for en af historiens mest passive kulturministre..
Den svenske kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths brøler er den stik modsatte, nemlig at hun har udtalt sig alt for markant i sagen om Pirate Bay, hvor hun ikke alene har udtalt sig i en endnu ikke afsluttet retssag og derved kan anklages for forsøg på at blande sig i domstolenes uafhængighed, men hvor hun tillige har ”dømt” de anklagede som tyve, sidstnævnte er ikke bare injurerende men desuden fuldstændigt irrelevant i forhold til den pågældende sag idet Pirat Bay ikke står under anklage for tyveri.
Og jeg undrer… er der her tale om kulturforskelle? Eller er det her muligvis et af de områder hvor vi er rørende enige på begge sider af sundet om at mellanmjölk är bäst?
En mindre undersøgelse har nu peget på at flere lærere mobber deres elever – et forhold som alle os der har gået i skole og som har haft børn i skolen naturligvis allerede vidste, ligesom det vel næppe kan komme bag på nogen at det oftest er drengene som føler sig gjort til syndebukke. Hvad der derimod ikke alene kan komme bag på mig men også vække min harme er skolelærernes udtalelser i forbindelse med undersøgelsen. Ifølge DRB har fx både skoleledere og skolelærere udtalt massiv kritik og påtalt, ”at det virker voldsomt at drage så dramatiske konklusioner på basis af det begrænsede materiale i undersøgelsen”, samt at undersøgelsen er ”misvisende” og at de derfor vil have Undervisningsministeriet til at foretage en ny og større undersøgelse. Sidstnævnte ville for så vidt være en udmærket ide, (også jeg synes at der bør foreligge et solidt undersøgelsesmateriale) var det ikke fordi anmodningen synes at komme som et krav fra lærernes/ledernes side om at blive frikendt fra anklagerne – og det er bare ikke i orden!
Grundlaget for enhver hensigtsmæssig kommunikation og ethvert samarbejde må nødvendigvis være gensidig respekt, hvilket jeg på ingen måde mener at børnene får i denne sammenhæng når de involverede voksne tilsyneladende totalt underkender elevernes oplevelser og følelser. Så.., hvis jeg ikke allerede var klar over at der findes lærere som ikke respekterer deres elever og lærere som ligefrem mobber eleverne, ja, så ville lærernes forsvarsreaktion i denne sag få mig til at tænke om.
Jeg havde egentlig ikke tænkt mig at kommentere sagen om den otte måneder gamle pige som for et par dage siden mistede livet, men nu kan jeg bare ikke lade være. For jeg kan simpelthen ikke forstå de mennesker som mener at det er i orden at true bilens chauffør på livet. At ulykken vækker stærke følelser – det kan jeg forstå. Men jeg kan på ingen måde begribe at det gør det okey at selv begå særdeles bevidste, intentionelle og ja, kriminelle handlinger som trussler nu engang er. Og jeg kan ikke lade være med at spekulere i hvem som er den ondeste, den mest kriminelle, den forkasteligeste; Er det manden som satte sig ud i sin bil stærkt påvirket af alkohol? Er det hans kammerat som lod det ske? Er det eventuelle ædru vidner som ikke sørgede for at få stoppet bilen i tide? Eller er det de mennesker (som tilsyneladende ikke er påvirkede af hverken stoffer eller alkohol) som synes at mordtrusler ikke bare er legitime men sågar nærmest også moralskt korrekte at fremføre?
Og apropos hvem der er mere eller mindre kriminel, mere eller mindre skyldig – så har også sagen fra Rust spøgt i mit baghoved- for hvem er egentlig mest ansvarlig, og hvem bør mon få den hårdeste straf – den mand som slog med ølflasken og forårsagede den første skade? Eller sygehuset som ikke ville behandle den 25årige nordmand med det resultat at han døde af sine skader?
En tankestreg:
Da jeg havde skrevet ovenstående tog jeg Stephen Kings ”Duma Key” med ud i solen og faldt over dette citat som I hér får på svensk:
”Tina Garibaldi skulle inte ha fått sådan bevakning om hon vunnit en stavningstävling eller en tävling på en vetenskapsutställning eller ens om hon räddat familjens hund ur en forsande flod, men blir man bara våldtagen och mördad så blir man rikstäckande. Alla får veta att ens mördare hade ens trosor i byrålådan”
Ovenstående har, som mange af jer sikkert ved, altid interesseret mig ligesom jeg ofte bliver fremstillet som værendes på de svages side – en ”anklage” jeg plejer at være ganske stolt over.
Hvorefter vi når frem til spørgsmål nummer to og hvordan vi bedst hjælper alle disse svage minoritetsgrupper? Et spørgsmål som jeg egentlig ikke synes kan besvares førend spørgsmålet om og definitionen på minoritet og normalitet er blevet besvaret – for hvis flertallet af Danmarks befolkning som minimum tilhører en eller anden form for minoritet, er normen så ikke at være en lille smule unormal?. 🙂
skogar av metroseksuella androgyna pojkvaskrar och virtuella universum fylda av spyfärdiga, kvalmende, blöjbytande pappabloggar
en verden af kompliceret idioti på højt niveau
hvor digte skrives
uden rim og ræson, om gulerødder og murbrokker og betonlebber
som var dét, det vackraste Gaia hade att erbjuda.
Och kanske är det så
att indifference är det nya Utopia?
Forfatterinden og filosoffen Nina Karin Monsen er blevet tildelt den norske pris ”Fritt Ord” hvilket har skabt en hel del debat,kritik,og ja, sågar næsten også optøjer .Kritikken skyldes Monsens tidligere udtalelser om homoseksuelle og deres ret (mangel på samme) til at indgå ægteskab og få kunstig befrugtning og fremføres primært af homoseksuelle omend også en del andre har meldt sig til kritikerkorpset. Og så er det jeg undres, for hvorledes kan nogen anse at en betingelse for at modtage en Fritt Ord pris er at prismodtageren alene udtrykker ”godkendte” og politisk korrekte ufrie ord? Selv er jeg, et langt stykke hen ad vejen, rent holdningsmæssigt dybt uenig med Monsen – men det indebærer jo på ingen måde at jeg mener, at hun ikke bør have samme ytringsfrihed som alle andre eller at hun ikke skulle kunne fortjene at få en pris for at benytte sig af denne ytringsfrihed.
For ordet er frit – hvad enten det så handler om Mohammed tegninger*, Playboybilleder eller homoseksuelle, og at, som visse af aktørerne i denne sag, ligefrem demonstrere mod Monsens ret til at ytre sig synes jeg ikke bare er beskæmmende men tillige et usædvanligt pinligt udtryk for demonstranternes snæversynede dobbeltmorale.
På arbejde. Min kollega og jeg er uenige om hvem der skal gøre hvad. Pludselig tar han fat i min arm og råber: ”se mig i øjnene når jeg taler til dig”. Han er vred og stor og stærk og jeg bliver grebet af panik. Kan ikke finde ord. Forsøger at vriste mig fri. Men han er større og stærkere og insisterende, så jeg står bare dér og lader ham se ind i min sjæl og mærker hvordan jeg langsomt forsvinder
Kriminell. Spritlangare. Det är jag det. Ja, jag visste det faktiskt inte – men så är det. Det säger Tobbe själv, och Tobbe borde veta vad han talar om för han representerar systembolaget i Jägersro och om de säger att jag är langare – då måste jag väl vara det, annars är det ju elakt förtal och sånt ägnar ett statsligt bolag sig väl inte med.
Alltså måste jag vara spritlangare – Även om jag inte själv visste om det…
Hur kom det sig då att jag blev spritlangare?
Jo, enligt Systemet, som ju är de som vet bäst, så förhåller det sig på det viset, att om jag som mamma tar med mig mitt barn på Systemet och om mitt barn är i en sådan ålder att Systemet anser att barnet gillar alkohol – Ja då är jag langare och får som sådan naturligtvis inte handla på systemet. För vem som helst ju kan förstå att alla ungdomar tvingar sina gamla mödrar att langa, liksom det ju är självklart att alla vi mammor springer på systemet jämt och ständigt för att tillhandahålla våra ungdomar med alkohol – det är ju det goda mödrar gör!
Inte dricker vi eller våra bekanta själva nån alkohol…
Att min son skulle kunna köpa och dricka hur mycket sprit som helst varenda dag helt legalt om han så skulle vilja spelar förstås inte heller nån roll, för enligt Systemet är det naturligtvis fullständigt osannolikt att en tonåring hellre skulle vilja ha laglig original välsmakande sprit – än att tvinga sina föräldrar att köpa taskig importerad öl på det fina svenska statsliga bolaget.
Undrar om jag vågar ta med sonen på Apoteket…eller om jag då blir stämplad inte bara som sprit men även som knarklangare…..
Som en del af jer har bemærket, har jeg ikke været særlig aktiv på bloggen de sidste par uger. Det skyldes på ingen måde at jeg har tabt mit samfundssind eller min interesse for alle jer derude – men derimod at jeg har taget tyren ved hornene og ved hjælp af massiv støtte fra venner og familie døgnet rundt, lidt stesolid, en helt enestående klinikdame ved navn Margaretha og en tandlæge udover det sædvanelige er lykkedes med, at gå i gang med at få lavet mine tænder.
Al min tid og energi går derfor pt til Tandlægen – som jeg enten er jeg ved at samle mod til at tage hen til, eller er på vej til, eller ligger totalt paralyseret hos, eller er på vej væk fra, eller hvis til tider smertefulde eftervirkninger jeg forsøger at komme mig over…
Så.. selvom jeg virker lidt fjern, blogger noget sporadisk og ikke lige får besvaret jeres kommentarer med det samme håber jeg at I vil bære over med mig et stykke tid endnu.
Et tilbud som i følge Politiken har vagt voldsom debat. Tænk.. det forstår jeg slet ikke. For hvorfor hidse sig op over noget så ligegyldigt som en læge der angiveligt kun vil hjælpe forældre med at designe underordnede kosmetiske detaljer som hår og øjenfarve – når vi i forvejen tillader at forældre designer deres babyer på langt mere indgribende måder?
Herhjemme har vi fx for længst bestemt at det er helt i orden, allerede i fosterstadiet, at skille os af med babyer som ikke lever op til normalitetsnormen, ligesom vi til dagligt ad kemisk vej designer vores børn til at blive klogere og roligere og bedre til at koncentrere sig samtidig som vi uden at blinke sender dem til plastikkirurgen for at få rettet op på et par flyveører.
Så hvorfor skulle det være så meget værre at på forhånd designe børn med en bestemt øjenfarve?
Tænk…det forstår jeg slet ikke…
Nu sidder jeg endelig ved tastaturet på min nye computer. Oprindelig ville jeg, som bekendt, have købt en computer helt uden præinstalleret operativsystem – men sådan blev det ikke. Efter grundig research og efter at have forkastet en ellers rigtig lækker lille sag fra Zepto fandt sønnike og jeg en langt mere prisværdig computer fra Fujitsu Siemens. At valget faldt på Fujitsu Siemens skyldtes udelukkende at jeg havde læst denne artikel i Tech World hvori Fujitsu Siemens erklærede at de naturligvis gav licenspengene retur til os som ikke ønskede Vista og at dette kunne ske forholdsvis enkelt. ( til forskel fra fx Acer hvis procedure er så dyr og langsommelig at jeg end ikke kan finde ord for hvad jeg synes om det og selvfølgelig til forskel fra alle de fabrikanter der som fx Lenovo bare pure nægter).
Og rimelig enkelt var det*, altså når jeg efter mange viderestillinger fik fat på en supportmedarbejder der vidste hvordan. Det eneste jeg skulle gøre var at afinstallere Vistaen og returnere CD og et klistermærke til Fujitsu sammen med en erklæring om at jeg ikke ville bruge Vista på min computer – hvorefter de vil indsætte licenspengene på min konto.
Simpelt. 🙂
Ifølge Politiken vil den danske stat give yderligere 103 millioner til Gaza og i samme artikel giver Per-Stig Møller udtryk for at det er helt rimeligt at vi ikke forlanger at Israel skal være med til at betale noget som helst af genopbygningen. For som han siger; det er jo ikke til at bevise om Hamas skød først… At Per Stig Møller ved denne udtalelse endnu engang får understreget sin egen pinlige uvidenhed omkring Israels brud mod folkeretten og samtidig totalt ignorerer det faktum at Israel så vidt vides har tyvstjålet Gazas råstoffer, kan måske ikke undre nogen. Derimod kunne jeg da godt have tænkt mig, når nu emnet faldt på økonomi, at journalisten havde spurgt Per Stig om hans synspunkter på at de Israelske myndigheder planlægger finansieringen av yderligere 73.000 ulovlige besættelsesboliger på Vestbredden. Ligesom jeg gerne ville have haft svar på spørgsmålet om hvorvidt det kan nytte noget at give penge til genopbygningen af Gaza når vi ikke samtidig forlanger af Israel at de ikke bomber det hele sønder og sammen én gang til.
og en eftertanke.. giver vi i virkeligheden penge til at forskønne landskabet for nye Israelske besættere..?
Jeg er ikke noget teknisk geni, eller nogen fantastisk computernørd – tværtimod. Faktisk er det uhyre sjældent at jeg bruger min computer til noget som helst andet end at skrive på. Det gør jeg så til gengæld rigtig meget. 🙂
Nu skal jeg så til at have en ny computer – igen. Den nuværende er simpelthen for langsom. Allerhelst ville jeg have en HP (compaq presario) igen, ikke fordi jeg ved så meget om computere, men fordi den første jeg havde holdt i ti år, havde den rette størrelse og kunne det jeg havde brug for at den skulle kunne. Siden har jeg prøvet tre andre mærker på lige knap fire år…
Mit problem er imidlertid at jeg nægter at betale for computer OG operativsystem. Af flere årsager, her blot de to absolut væsentligste:
– Jeg er generelt og principielt imod monopoler.
– De fleste computere i dag sælges med Vista – Vista vil jeg under ingen omstændigheder have, hvilket som minimum indebærer at jeg skal have fjernet Vistaen og have byttet den ud (ergo betaler jeg for et operativsystem jeg ikke vil have, samt ekstra arbejde)
Så hvad gør jeg? Jeg har i dag været i kontakt med HP, hvis bedste tilbud var at jeg kunne få en computer uden operativsystem – hvis jeg altså ville betale et par tusinde ekstra og vente to til tre uger!
Som de fleste af jer ved, er det sjældent at jeg gider beskæftige mig med ekstremisterne og fanatikerne i dansk politik. Men.. det er selvfølgelig ikke ensbetydende med at jeg ikke har en mening. 🙂
Og her til aften, hvor lederen af DNSB Jonni Hansen lige har holdt et omskrevet møde i Århus kan jeg bare ikke dy mig for at komme med en enkelt kommentar.
For om noget så bekræftede mødedeltagernes efterfølgende bemærkninger min teori om det dummeste politiske træk i årtier – Nemlig beslutningen om at lade Jonni Hansen være partiets ansigt udadtil. Havde DNSB haft det mindste reele ønske om at tiltrække stemmer og måske endda komme i folketinget – så ville de have kløst sig fast til den særdeles intelligente, til tider charmerende og meget velartikulerede Povl Riis Knudsen.
Men, det gjorde de ikke. Hvoraf jeg kun kan udlede, at enten så er de lige så ekstremt dumme som deres synspunkter eller også har de intet reelt ønske om at blive et større dansk parti.
Hver gang jeg tror, at nu kan det bare ikke blive værre – så dukker der en ny sag op. Før jul var det sagen om den kun fjortenårige pige som havde tilbragt et år af sit barneliv spændt fast til en af psykiatriens senge og i dag er det historien om Abdulle Ahmed der har ligget fastspændt stort set hver eneste dag i de sidste seks år. Dette til trods for at Europarådets torturkomité helt tilbage i 2002 konstaterede i en rapport til regeringen at:”fysisk fastspænding i dagevis kan ikke begrundes lægeligt,og er det samme som mishandling”. 2002 – for syv år siden.
Alligevel er tallene herhjemme stærkt stigende for hvert år. Og alligevel så tillader vi os at kalde os selv og hinanden for civiliserede…..
I Politiken kan man i dag læse at de danske 9.klassers børn placerer sig markant lavere i stavning og grammatik end forventet i forhold til den internationale ECTS-karakterskala. Artiklen bærer desværre tydeligt præg af journalistens forudfattede mening om at grammatik er vigtig – hvilket naturligvis er noget forvrøvlet sludder. Det vigtige er jo at børnene har det godt og føler sig dygtige – ikke om de reelt kan noget eller ej.
Københavns kommune er en af de kommuner som i denne sammenhæng er et forbilledligt eksempel. De praktiserer nemlig en fantastisk, opmuntrende og glædesfyldt indlæringspædagogik i de små klasser – den såkaldte Børnestavning.
Børnestavning går i al sin enkelthed ud på at gøre de små poder til selvsikre og glade børn ved at lade dem stave alle ord lige nøjagtig som de gerne vil – for derefter at overøse dem med roser for deres kreative præstationer. En pædagogik jeg naturligvis ikke kan andet end applaudere, for selvfølgelig betyder det ikke noget hvis man ikke kan formulere sig skriftligt eller ikke kender forskel på præsens og præteritum – herrejemini vi lever jo i nuet og telefonen er gudskelov opfundet.
Faktisk synes jeg det er så genial en metode, at jeg gerne så den indført i alle fag og på alle årgange – tænk bare på hvor nem lektielæsningen lige pludselig ville blive hvis man kunne nøjes med at bekræfte sin lille pode i at: ja 5+5 er 3 og Danmark er hovedstaden i Berlin.
Børnestavningen har ydermere den meget heldige bieffekt, at den bringer forældre og lærere tættere på hinanden i kraft af den fælles hemmelighed de deler om at børnene reelt ikke kan stave. Altså et slags udvidet skole-hjemsamarbejde.
Desværre findes der fortsat forældre (der lige som artiklens journalist) stadig ikke har forstået hvor ligegyldig grammatik er, forældre som gør livet vanskeligt for de stakkels mønsterværdige lærere ved at obstruere pædagogikken og forældresamarbejdet med tåbelige argumenter om at de ikke vil lyve overfor deres børn og at ret skal være ret. Forældre der simpelthen nægter at rose deres børns fantastiske kreative stavning. Til disse forældre vil jeg bare sige – skam jer!
Jeg er kommet til at love min søn at jeg vil skrive en ny Thomas & Esmeralda historie og selv om det var et løfte afgivet i et svagt øjeblik – så skal løfter til børn, som bekendt, jo holdes. Indtil videre ved jeg at historien skal indeholde:
et flyvende tæppe
et kassettebånd
en gammel bilradio
og muligvis også en sang
Men da historien ikke er nået længere end til en skitse inde i mit kønne hoved, så har du nu mulighed for at påvirke dens forløb. Send en kommentar med dit stikord og hvem ved – måske er lige netop dit ord dét ene ord der ender med at være hele eventyrets omdrejningspunkt. 🙂
Til min store glæde kunne jeg i dag læse at så mange som 500.000 helt almindelige danskere ikke vil finde sig i den tåbelige blokade af Pirate Bay og derfor udøver civil ulydighed ved at liste udenom blokaden og klikke sig ind på den svenske side.
500.000 danskere der har forstået hvordan nettet fungerer og som derfor har valgt at gå i mod Landsrettens afgørelse.
500.000 danskere som ikke synes det er acceptabelt at teleselskaberne skal have censurerende eller politimæssige opgaver. Jamen, så kan min søndag vel næppe blive bedre. 🙂
Som tidligere mangeårigt skolebestyrelsesmedlem på en større dansk skole er det med stor undren at jeg har læst Jeres profil på Rådmandsgade skoles hjemmeside. Af denne fremgår det at skolens rektor Lise Egholm er ”strategisk leder” i skolebestyrelsen. Og omend jeg kan have forståelse for et enkeltindivids psykologiske bagvedliggende behov for at fremstille sig selv i så positivt et magtlys som overhoved muligt, må jeg sige at jeg ingen forståelse har for, at I, som valgte forælderepræsentanter, finder det acceptabelt at sekretæren i skolebestyrelsen (j.f. folkeskolelovens §42. stk 6) officielt betegner sig som skolebestyrelsens ”strategiske leder”.
For mig at se, så har I hermed valgt at sende et budskab om at Jeres funktion – alene er at danse efter rektors pibe,uden den mindste hensyntagen til gældende lovgivning.
Altså en marionetfunktion.
(Hvilket naturligvis forklarer at I ikke reagerede da jeres inspektør gik ud i offentligheden og afgav ytringer der tydeligt viser at hun på ingen måde har lyst til at rette sig efter hverken Folkeskoleloven (j.f) eller lov om social service (j.f))
Det kunne dog være interessant at vide, med hvilket formål og med hvilken begrundelse I anser, at der bør være en skolebestyrelse på Rådmandgadesskole?
Harning 