Harning

  • Mest læste de seneste 48 tim

  • Blogstats

    • 154,706 hits
  • Kommentarpolitik

    Vær venligst opmærksom på, hvordan du formulerer din kommentar. Kommenterer der kan anses for injurierende eller som på nogen måde kan ophæve kilders anonymitet, eller som krænker andre menneskers privatliv vil ikke blive publiceret.
  • Ophavsret

    Ophavsretten til min blogs indhold tilhører iflg. lov om ophavsret mig. Korte tekststykker kan naturligvis citeres, når kilden, herunder mit navn, klart anføres. Hvis du ønsker at gøre brug af mine tekster på anden vis, kan dette ske efter skriftlig aftale.
  • En tanke…..

    ”Sociala grupper skapar avvikelse genom att skapa de regler vilkas överträdande bildar avvikelse, och genom att applicera dessa regler på särskilda människor och stämpla dem som avvikare." Howard S Becker
  • Og én mere

    ”Først kom de for at tage kommunisterne, men jeg protesterede ikke, jeg var jo ikke kommunist. Da de kom for at arrestere fagforeningsmændene, protesterede jeg ikke, jeg var jo ikke fagforeningsmand. Da de spærrede socialisterne inde, protesterede jeg ikke, jeg var jo ikke socialist. Da de spærrede jøderne inde, protesterede jeg ikke, jeg var jo ikke jøde. Da de kom efter mig, var der ikke flere tilbage til at protestere.” Martin Niemöller
  • Sider

  • Reklamer

    Jeg står på ingen måde inde for de reklamer som du eventuelt kan se på denne blog.
  • Meta

Posts Tagged ‘författare’

Arbejderen gir Codeswitching 5 stjerner

Posted by harning på januar 30, 2016

“..som om vi stod midt på Øresundsbroen…”

 

Læs hele anmeldelsen hos Arbejderen.dk

 

Posted in Alle Harnings indlæg, Børn&Unge, Borgerrettigheder, Bureaukrati & Jura, Debat, Digte,Haiku,Senryu,Gendai, Lidt af hvert....., Lite svenska, Politik, satire, Senryu | med emneordet: , , , | Leave a Comment »

Anderz Harning och kvinnorna

Posted by harning på november 19, 2015

Myterna, lögnerna, facetterna, sanningen?
Myterna och lögnerna om Anderz Harning är många och, som det ofta är med sådana dör de inte så lätt. Spridarna, de som låtsas veta, de som så gärna vill låtsas ha känt mannen själv, häver gärna ur sig vad som helst, sprider gärna vad som helst vidare utan att en enda gång stanna upp och tänka till, kolla fakta, kanske fråga de som faktiskt vet. Alla har något att säga, sant eller falskt spelar ingen roll, inte heller för de journalister som bär idiotin vidare.
Efter några årtionden börjar det bli tröttsamt.
När jag ännu en gång kan läsa påståendet om ”hur han gärna förnedrade unga tjejer, speciellt i offentligheten.” så tänker jag att nu får ni väl ändå ge er (även om det är skrivet av en kvinnlig journalist,som är så dåligt insatt att hon tror att Honung och Grädde var döttrarna?).
Javisst förnedrade han unga tjejer offentligt, han förnedrade och hånade alla, offentligt, inför publik. Unga tjejer, gamla kärringar,  unga killar, gamla gubbar, sossar och byråkrater och psykologer och miljöförstörare och rasister. Alla.
Alla de som ständigt kom fram och skulle framföra sina åsikter, på gatan, på krogen, i affären, på bokmässan, i Sverige, i Spanien, i Portugal, i Frankrike, de kom i en aldrig upphörande ström och ville diskuuuuteeeraaaa, framföra sina åsikter, sina argument. Ibland pratade pappa med dem, ibland överlät han till mig att ”såga” dem. En retorisk skola få barn varit förunnade. Det intressanta är att de enda av alla dessa imbecilla idioter med vaga argument som fortsätter med att gnälla i bakgrunden är… ja gissa själva! Och så de försmådda kvinnorna förstås. Oj,oj,oj, dem finns det många av. Kvinnor som den grupp om tre  som skickade långa smäktande ögonkast på pappa, drog upp kjolarna och juckade med underlivet på en krog i Portugal, som ville dansa, som ville prata, och som pappa försökte förklara för, att det inte gick. Han var ute med sin dotter och ville ägna tid åt henne. Kvinnor som vinglande och aspackade skrek åt honom (och mig) att han var pedofil, att jag inte var hans dotter, att han inte var intresserad av dem för att han inte kunde hantera ”riktiga” kvinnor och därför bara ville ha småflickor..
Visst myterna är många och de som önskar tro dem likaså.
Mansgris.
Ja det är klart att man kan kalla någon för det, särskilt passande beskrivning är det förstås om en man som valde att ta hand om sin dotter och var ensamstående pappa på sextiotalet. Fast nu ska jag akta mig för sarkasmerna och ironin – de förnedrade tjejerna förstår inte sånt
Mansgris.
Ja det är klart att man kan kalla någon för det om personen ifråga är en man och om denna man tycker att kvinnor själva ska ha rätt att bestämma över sina kroppar. Frågan är vad man då kallar en kvinna, som tycker likadant?
Faktum, som ingen bryr sig om att kolla, är att pappa älskade kvinnor. Älskade, inte bara som sexobjekt (även om han gillade sex och att titta på vackra ting (Vem gör inte det?) ), men älskade. Kvinnor var hans vänner. Han var gift med högutbildade kreativa självständiga kvinnor. Rollmodellerna jag växte upp med, från pappas perspektiv, de människor han beskrev med värme och stolthet, som något att sträva efter, var inte män. De var kvinnor.
 Vissa av dem satte han på en piedestal som hans mormor Hulda, min egen mamma (numera professor), och sen de andra, kanske inte lika högt, kanske inte på piedestalen, men fortfarande långt över en man, vilken man som helst; Min egen mormor Ingrid, Birgitta Stenberg, Marina Stagh, Åsa Möller, Annika Dopping, listan fortsätter…
Alla är  kvinnor. Alla är starka, självständiga och kunniga.
Han hade en god relation till flertalet av sina exfruar och tidigare älskarinnor, de flesta av hans bästa vänner var kvinnor.
Han uppfostrade kvinnor. Kvinnor som min syster och jag. Kvinnor som tror på sig själva, har mer än en högskoleutbildning, kvinnor som är uppkäftiga, rebelliska, föder sina barn hemma, älskar sex, inte skäms det minsta för sig själva och kvinnor som mer än en gång har ”förnedrat”, ”hånat” andra människor offentligt. Människor (ibland kvinnor) som själva bjudit in, som själva tagit initiativet med dåliga argument och icke underbyggda fakta, som Gunilla Kindstrand och Christina Busck i exemplet i början av denna text.
(Boel (för länge sedan och ibland Grädde. 🙂 ) Harning)
©Harning

Posted in Alle Harnings indlæg, Børn&Unge, Borgerrettigheder, Bureaukrati & Jura, Debat, Lite svenska | med emneordet: , , , , , , | Leave a Comment »

Jag – en Ickepoet

Posted by harning på december 16, 2014

2005

– ”Men älskling, nu måste jag väl ändå få kalla dig poet”, sa mamma,”nu när du har gett ut en diktsamling på ett riktigt förlag”.

Jag vände mig mot henne och skulle just säga att; –”Nej, absolut inte, jag hatar poeter, jag är inte poet!” när det slog mig att jag nu kanske hade möjligheten att kompromissa om en annan diskussion som även den stått på i åratal, så istället sa jag; – ” Poeter är känsliga varelser, det är viktigt för dem att kunna använda alla sina sinnen, känna med hela sin kropp, även med sina fötter så då är det väl okej att jag går barfota? ” ”lite excentriska får de ju också lov att vara..” la jag till för en säkerhets skull, mamma kan vara en hård förhandlare.

-”Kommer inte på fråga” sa mamma,med den där speciella mammablicken som skrämmer livet av även den sturskarske uppkäftigaste trettionågontingåringen.

För enligt mamma, går vuxna kvinnor inte barfota offentligt – poeter eller ej.

Då var det kört,enda fördelen med att vara poet,eller i alla fall att låta min egen mamma kalla mig för poet, skulle vara att slippa de evinnerliga diskussionerna om huruvida jag ska ha skor på mig eller ej.

Men min mamma är en litterär människa som gillar att läsa poesi, som njuter av en dikt på samma sätt som andra långsamt smuttar på en årgångsvin och för henne är det att vara poet något alldeles särskilt fint inom litteraturens värld (Fast sen är hon ju finsmakare förstås. 🙂 ), så hon ger sig inte, diskussionerna fortsätter oförtrutet år efter år.

För mig har poeter alltid varit såna där självhögtidliga, narcissistiska, navlebeskuende, svartklädda tråkmånsar med komplett oförmåga att skratta eller se världen från någon annans perspektiv än deras eget, löjeväckande fjantpellar som kommer med extremt långa meningslösa tirader som de själva tycker låter helt fantastiskt och som de sen förväntar sig att alla vi andra ska applådera i djup andäktighet.

index

Hur det blev så? Att vi har så olika uppfattningar? Av vad och vem en poet är? Ja, en del är säkert samhällets fel 🙂 som bilden ovan visar dyker min version upp på en enkel googlesökning på bilder av poeter, en del är säkert pappas fel; jag hör honom hela tiden i huvudet,hur han föraktfullt säger ”poeeeeter” som enligt hans övertygelse hörde till i samma skämmiga låda som ”byrååkraaaater” och ”byråådirektööörer”(det fast också han skrev dikter ibland,riktigt fina vackra dikter),och en del är säkert de, ofta självutnämda, ”poeeeter” vars triviala banala dikter och självhögtidliga uppläsningar jag tvingats lyssna på genom åren.

Så nej, jag är inte poet.

Det är för mig ungefär lika kränkande som att bli kallad feminist. Jag skriver. Dikter. Poesi. Prosa. Lite smått och gott. Och jag begränsar mig inte till en genre. Och jag går barfota och jag skrattar åt mig själv 🙂

Och jag vill att det ska vara kul att skriva,en rolig utmaning, att det jag skriver ska väcka tankar, känslor, något. Att skriva enligt vissa regler kan t.ex. vara en rolig utmaning- för hur får man sagt det man gärna vill, inom bestämda ramar?

Att skriva kan bli som att lägga ett vackert roligt pussel fyllt med kontraster. En sudoku, ett korsord, en gåta – fast ändå inte eftersom svaret ju finns där, någonstans, annars hade det varit för lätt, för banalt…

 ***

Barfota flicka

vackrare än lindarna

armlös i vinden

(Det här har bla publicerats i  Buy A Poem och de flestas första konstatering brukar vara att: ”Du har stavat fel, ärmlös ska det vara!”. Nej, jag har inte stavat fel. Men hur kommer det sig att så många omedelbart antar att det är en felstavning och inte det självklara – att flickan faktiskt inte har några armar? ”Makabert” har jag också hört, av några av dem som insåg att det inte var en felstavning. Kan en människa utan armar inte vara vacker ? )

 ***

Ypperlig yperit

osynlig

i dalgångens violetta kväll

blander sig like pouring rain

med duggens fald og skaber olivettedråber

på kvinnans silkeslena

(Från den pågående Codeswitching-samlingen. De tyska trupperna använde under första världskriget senapsgas vid slaget vid Ypres därav Yperit. I dagsläget anses bla Syrien och Israel inneha senapsgas. Israel har inte ratificerat konventionen mot kemiska vapen och använde så sent som i 2008-2009 vit fosfor mot palestinier i Gaza, 1400människor dog)

Hämta och läs Codeswitching redan idag! 🙂

 

©Harning

Posted in Alle Harnings indlæg, Debat, Klummer & kroniker, Lidt af hvert....., Lite svenska, Om at skrive | med emneordet: , , , , , , , , , , , , , , , , | 7 Comments »

Er jeg tarvelig?

Posted by harning på september 23, 2008

Jeg har fået en mail, hvor mailskriveren sådan lidt indirekte får sagt at jeg er tarvelig, fordi jeg ikke har publiceret navne og skoler på de ex som indgår i klummen “Kärleksplikten“. – og mailskriveren fortsætter med at begrunde dette bla. i at: så kan de implicerede parter ikke forsvare sig.

Selvfølgelig mener jeg at enhver har ret til at forsvare sig.

Inklusive mig:

1. Kärleksplikten er en satirisk klumme, hvis primære formål er at sætte fokus på den overordnede diskussion omkring følelser eller fag i skolen og om lærere så absolut skal være venner med sine elever (sådan meget kort fortalt)

2. Jeg er modstander af personhetz og vil på ingen måde medvirke til at hænge enkeltpersoner ud med navns nævnelse.

Gør dette mig tarvelig? Ja, måske…..

© Harning

En eftertanke..når nu jeg ikke nævner mailskriverens navn hér – mon jeg så også fratager denne retten til at forsvare sig?

Posted in Alle Harnings indlæg, Debat, Lite svenska, satire | med emneordet: , , , , , , , , , , | 25 Comments »

Kärleksplikten

Posted by harning på september 22, 2008

Det är så vackert – så fint.
Och jag som inte ens visste att den fanns!
Kärleksplikten.

Har ni hört om den? Ja, det har ni säkert om ni har varit i den svenska skolan nyligen. Själv har jag ju gått i skolan i Danmark och mina barn likaså tills för ett par år sedan. Och i Danmark finns inte Kärleksplikten. De har inte ens skolplikt, bara undervisningsplikt.

Första gången jag hörde om kärleksplikten var av min äldste son när han hade råkat i diskussion med sin gymnasielärare för att han ville att denna skulle använda mer av sin tid på att undervisa och mindre tid på att tala enskilt med eleverna om deras plikt att tycka om honom.
Jag förstod inte alls vad min son bråkade om. Jag tyckte det var jättefint att hans lärare tog sig tiden, att individuellt förklara både för min son och de andra eleverna hur viktigt det är för lärarens känslor och psykiska välmående att barnen tycker om och ja, kanske till och med älskar honom. Kärlek är ju så mycket viktigare än de kunskaper som undervisning annars brukar innehålla.

För kärlek är vacker.

Då trodde jag att det bara rörde sig om en enda fantastiskt varm och go lärare. Jag hade inte insett att det i verkligheten gällde alla barn och alla lärare. Att Kärleksplikten var en naturlig del av den svenska skolgången.

Denna insikt fick jag inte förrän häromdagen när jag blev kallad till samtal på andra sonens skola eftersom hans lärare ansåg att vi hade ett mycket allvarligt problem och att han nog inte kunde fortsätta med att undervisa sonen. Det visade sig att läraren inte kunde känna min sons kärlek och tillgivenhet. Fruktansvärt!.
Jag förstår så väl att läraren nu känner att han inte kan undervisa min son och jag erkänner att jag felat som mor. För jag har inte lyckats få min son att ens tycka bara lite om läraren. Vad jag än säger så vägrar sonen förstå hur viktigt det är att han uppfyller sin del av kärleksplikten. Han tycks för evigt vara indoktrinerad av sin danska skolgång där undervisning är den enda plikten.
Faktiskt är det så illa att han inte ens vill inse hur jobbigt det är för läraren att inte vara älskad!
Jag gjorde naturligtvis vad jag kunde för att trösta läraren eftersom jag inser att också detta faller under min moderliga plikt. Lika lite hjälpte det. Läraren mår helt enkelt inte bra och kan inte ge fullgod undervisning så länge sonen inte vill uppfylla sin del av den fina vackra svenska kärleksplikten.

Men jag har inte gett upp hoppet ännu. Det är klart att jag måste kunna hitta ett sätt att förklara för mina barn att kärleksplikten naturligtvis är mycket bättre än den vanliga tråkiga sakliga undervisningen.

© Harning

Også bragt i Dagens Skola

Läs också hjärnforskaren om den flummiga skolan
samt: klasstillhörighet styr…
gulligull är mysigt
trivsel eller kunskap..

Posted in Alle Harnings indlæg, Børn&Unge, Debat, Klummer & kroniker, Lite svenska, satire | med emneordet: , , , , , , , , , , , , , , , | 44 Comments »