För kontroversiellt för Dagens Nyheter

Är Sverige en demokrati?

Javisst är vi det, i alla fall om vi skall säga det själva. Men om förutsättningen för en demokrati är fria val, så tycks verkligheten mig en helt annan. Fria val betyder nämligen för mig, att jag som individ fritt kan välja vilket parti jag vill rösta på och att jag kan göra det i fullständig anonymitet – båda delarna en omöjlighet i Sverige.

Tills för några år sedan bodde jag i utlandet och röstade därför under ganska primitiva förhållanden i en källare tillfälligt utlånad till det svenska konsulatet, föga anade jag då att den tomma kalla källaren inte var det minsta primitiv jämfört med en vanlig svensk vallokal i Sverige.

I den primitiva källaren var jag ensam och kunde därför rösta helt anonymt –  i Sverige upptäckte jag till min förfäran att jag var tvungen att ta en valsedel framför alla de andra som befann sig i vallokalen. Vem som helst kunde alltså se hur jag röstade och jag kunde se hur alla andra röstade – ett förhållande som enligt min uppfattning stämmer dåligt överens med ett fritt anonymt val. En uppfattning som jag nu kan konstatera delas av valforskarna  Birgitta Wistrand, fil.dr. Uppsala Universitet och  Jørgen Elklit, professor ved Aarhus Universitet. De har nämligen enligt Ekstra Bladet kommit fram till att just detta förfarande inte kan kallas obetingat ”fritt och rättvist” en åsikt som de enligt samma tidning dessutom skulle ha försökt framföra till flera svenska tidningar utan att vinna gehör – Dagens nyheter skulle således besvarat deras artikelförfrågan med ett nej det är ”för kontroversiellt”!

Vad jag inte heller visste under min tid i utlandet var att det i Sverige krävs att man är ett stort parti med många pengar i bakfickan för att man skall kunna få vara med i vallokalen. Jag trodde i min naivitet att det, liksom i det land jag bodde i, bara fanns ett papper, en sedel och att man därför kunde rösta på vilket parti som helst. Men icke, i Sverige har varje enskilt parti sin egna lilla lapp, och har man inga pengar får man gå tycks parollen till partierna vara eftersom små partier är helt beroende av att hitta frivilliga som har tid och lust att lägga ut valsedlarna i vallokalerna . Jag kan inte låta bli med att jämföra med några av de länder dit vi skickar valobservatörer.  Observatörer som  rapporterar om hur det är ett problem att valsedlar läggs ut – bara för att snabbt stjälas bort av motståndarna.  Jamen, i de länderna kommer valsedlarna iallafall ut.

Är vi verkligen så självgoda i Sverige att till och med de stora papperstidningarna anser att det är för kontroversiellt att ifrågasätta vårt valsystem?

©Harning

Andra bloggar om: demokrati, val, rösta

Mer om valet: DN, JP, Politiken, sydsvenskan, HD, Berlingske,

Og så er det vist meget heldigt at jeg ikke er blind

Blattar och Svennar

För fem år sedan utgavs  det första numret av Gringo. Iden bakom var att beskriva Sverige; mångfalden och nyanserna, och samtidigt ett seriöst försök att göra upp med polariseringsbilden om blattar och svennar. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb, kanske lite för bra eftersom ungdomar nu använder ord som blattar och svennar om sig själva och andra utan rasistiska undertoner – en utveckling som är bra på sikt, men som i dess späda början, där bara ungdomarna hunnit förlika sig med tanken kan skapa problem med de lite äldre generationerna.

För…..:

Hur ska en lite äldre person kunna veta att när min son,som omedelbart ser svensk ut och vars svenska anor går hundratals år bak i tiden, använder uttrycket svenne så är det inte positivt och nationalistiskt men däremot bara ett ord som alla andra och därtill ett ord som han använder för att beskriva det lite äldre medelklassetablissemang * som han, som tonåring, så gärna vill göra uppror mot och skilja sig ut från?

Hur ska en lite äldre person kunna veta att när min son, som omedelbart ser svensk ut och vars svenska anor går hundratals år bak i tiden, använder uttrycket blatte så är det inte nedsättande och rasistiskt men däremot bara ett ord som alla andra ord och därtill ett ord som han använder för att beskriva sig själv och känslan av att vara främmande i det land som han trots för långa anor inte känner sig hemma i?

Alltså, hur kommer vi vidare och ser till att Blatte och Svenne blir som alla andra ord; med positiva och negativa och objektiva innebörder för alla generationer? Och går det överhuvudtaget eller måste vi vänta tills den unga generationen vuxit upp innan de negativa, rasistiska och nationalistiska undertonerna helt försvunnit ur vår förståelsesram?

Läs även: Sydsvenskan: ”Blatte och Svenne är inte rasism.”

Derudover kan Søren Svendsens indlæg om Pearlygate anbefales vedr. perception,kontekst og habitus i vores ordforståelse

©Harning

*(också kallade ”medelsvensson” oavsett nationallitet:-))

Kärleksplikten

Det är så vackert – så fint.
Och jag som inte ens visste att den fanns!
Kärleksplikten.

Har ni hört om den? Ja, det har ni säkert om ni har varit i den svenska skolan nyligen. Själv har jag ju gått i skolan i Danmark och mina barn likaså tills för ett par år sedan. Och i Danmark finns inte Kärleksplikten. De har inte ens skolplikt, bara undervisningsplikt.

Första gången jag hörde om kärleksplikten var av min äldste son när han hade råkat i diskussion med sin gymnasielärare för att han ville att denna skulle använda mer av sin tid på att undervisa och mindre tid på att tala enskilt med eleverna om deras plikt att tycka om honom.
Jag förstod inte alls vad min son bråkade om. Jag tyckte det var jättefint att hans lärare tog sig tiden, att individuellt förklara både för min son och de andra eleverna hur viktigt det är för lärarens känslor och psykiska välmående att barnen tycker om och ja, kanske till och med älskar honom. Kärlek är ju så mycket viktigare än de kunskaper som undervisning annars brukar innehålla.

För kärlek är vacker.

Då trodde jag att det bara rörde sig om en enda fantastiskt varm och go lärare. Jag hade inte insett att det i verkligheten gällde alla barn och alla lärare. Att Kärleksplikten var en naturlig del av den svenska skolgången.

Denna insikt fick jag inte förrän häromdagen när jag blev kallad till samtal på andra sonens skola eftersom hans lärare ansåg att vi hade ett mycket allvarligt problem och att han nog inte kunde fortsätta med att undervisa sonen. Det visade sig att läraren inte kunde känna min sons kärlek och tillgivenhet. Fruktansvärt!.
Jag förstår så väl att läraren nu känner att han inte kan undervisa min son och jag erkänner att jag felat som mor. För jag har inte lyckats få min son att ens tycka bara lite om läraren. Vad jag än säger så vägrar sonen förstå hur viktigt det är att han uppfyller sin del av kärleksplikten. Han tycks för evigt vara indoktrinerad av sin danska skolgång där undervisning är den enda plikten.
Faktiskt är det så illa att han inte ens vill inse hur jobbigt det är för läraren att inte vara älskad!
Jag gjorde naturligtvis vad jag kunde för att trösta läraren eftersom jag inser att också detta faller under min moderliga plikt. Lika lite hjälpte det. Läraren mår helt enkelt inte bra och kan inte ge fullgod undervisning så länge sonen inte vill uppfylla sin del av den fina vackra svenska kärleksplikten.

Men jag har inte gett upp hoppet ännu. Det är klart att jag måste kunna hitta ett sätt att förklara för mina barn att kärleksplikten naturligtvis är mycket bättre än den vanliga tråkiga sakliga undervisningen.

© Harning

Også bragt i Dagens Skola

Läs också hjärnforskaren om den flummiga skolan

samt: klasstillhörighet styr…

gulligull är mysigt

trivsel eller kunskap..