Julehistorie for de 5-8 årige børn

Thomas og Esmeralda

Thomas kedede sig, mor var ved at bage, det havde hun gjort i flere dage nu og Thomas gad ikke være med mere. Han var træt af brunekager og klejner og hvad de nu hed alle sammen. Han ville meget hellere klippe julehjerter og folde smukke stjerner, men mor sagde, at de først skulle være færdige med alle julekagerne. Så fik han en ide, han kunne jo gå ud og tale lidt med Esmeralda, for hun kunne altid fortælle spændende historier om alle de lande hun havde været i og de mennesker hun havde mødt. Men i dag stod Esmeralda bare og så trist ud

-Jeg er helt forkert,sagde hun, helt forkert er jeg.

-Hvad mener du ? spurgte Thomas.

-Kan du ikke se, at jeg jo slet ikke passer ind her i julen? Jeg er hverken rød, eller grøn eller hvid. Jeg er lilla! Man kan altså ikke være lilla når der er jul.

-Og din mor bager bare hele tiden, så jeg, jeg må ikke komme ud at køre. Jeg keder mig. Alle de andre biler kommer hjem om aftenen og fortæller om hvor flot der er inde i byen, om lysene og det store juletræ midt på torvet. Og de har hemmeligheder sammen med deres familie, fordi de må komme med ud og købe gaver… Men jeg, jeg må ingenting, jeg må bare stå hér og være helt forkert.

Thomas synes det var så synd for Esmeralda. Hvad skulle han dog gøre for at hjælpe hende? Så kom han i tanker om nissen. Nissen der altid kom hver søndag i advent og lagde en gave i hans julestrømpe. Måske kunne han spørge nissen om hjælp? Hvis han altså bare kunne holde sig vågen hele natten, uden at mor opdagede ham.

Den aften skyndte Thomas sig i seng, og når mor kom for at læse godnathistorie lod han som om han allerede sov. Men det var svært, rigtigt svært at holde sig vågen,og uanset hvor hårdt han prøvede at holde øjnene åbne, så blev de ved med at falde i, han prøvede sågar at holde dem åbne med fingrene, men lige lidt hjalp det, og Thomas faldt i søvn.

Han vågnede med et sæt, ved at nogen pustede ham i øret. Det var da noget underligt noget at gøre, tænkte Thomas der endnu ikke havde fået øjnene åbnet helt, hvorfor puster mor mig i øret? Men det var slet ikke mor. Da Thomas fik gnedet øjnene klare så han en lille nissemand – ikke større end fars hånd, der stod på hans pude og kiggede på ham.

– Jeg hørte, at du havde et ønske og at du havde brug for min hjælp, sagde den lille nissemand.

– Hørte? spurgte Thomas, hvordan kunne du høre det?, Jeg har jo ikke fortalt nogen om det.

– Jeg er jo nisse, det er mit job, at vide hvad børnene ønsker sig, så lad os lige lægge hovederne i blød og se, hvad vi kan finde på sammen, for at få din Esmeralda glad igen.

Og så lagde de planer, de hviskede og tiskede og grinte så de fik helt ondt i maven og da de havde fundet på den allerbedste plan, gik de raskt i gang. Fnisende listede de rundt i huset og fandt alle de ting de skulle bruge og så sneg de sig afsted ud på parkeringspladsen hvor Esmeralda stod og sov.

De startede med at lave store firkanter på hele Esmeralda, af fars røde isoleringstrejp, så fyldte de det meste af firkanterne med mors hvide dåsesne, indtil hele Esmeralda var dækket af et kæmpe vinterlandskab og stod rød og hvid og smuk og lysende mod den sorte asfalt.

– Men hvad med nisserne, spurgte Thomas, der skal da være nisser i sådan et snelandskab.

– Det kommer der jo også, når jeg sætter mig ind i Esmeralda og vi kører afsted, så er der en vaskeægte nisse midt i snelandskabet, sagde den lille nisse.

– Nåja, sagde Thomas, så lad os vække Esmeralda.

Som sagt, så gjort. Thomas bankede forsigtigt på Esmeraldas højre dør.

– Hvad sker der, spurgte Esmeralda søvndrukkent, det er jo midt om natten.

– Ja, men se hvor fin du er blevet! Nu skal vi ud at køre! sagde Thomas. Og Esmeralda kiggede, gned sig i øjnene og kiggede igen. Hun kunne næsten ikke tro det, nu var hun den fineste bil på hele parkeringspladsen.

– Ih, hvor er I søde, og hvor bliver jeg glad, men hvem skal køre? Du har ikke kørekort Thomas.

– Nissen hjælper os, kom nu, han kan trylle sagde Thomas samtidig med, at han hoppede ind i Esmeralda.

Så kørte de afsted, ned ad bakke og op ad bakke med nissen smilende og vinkende midt i Esmeraldas snelandskab, og ind til torvet midt i byen hvor det flotte juletræ stod.

– Hvor er det smukt sagde Esmeralda, og se! Der i gågaden, der hænger hjerter og i butikkernes vinduer er der engle. Det er meget finere end jeg havde troet, hvor er jeg glad for at I tog mig med. Du er bare den bedste ven i hele verden Thomas! Men nu må vi hellere skynde os hjem igen, før din mor opdager at du ikke ligger i din seng.

Da de kom tilbage til parkeringspladsen tog Thomas en lille grøn glaskugle frem og hængte den på Esmeraldas bakspejl, så sagde han pænt farvel til nissen, listede ind i huset og faldt i søvn før han nåede at få dynen op over ørerne.

Søndag morgen vågnede Thomas af, at hans mor skreg.

– Min bil, min bil, nogen har overmalet min bil! Thomas smilte bare, og glædede sig over, at det hele ikke havde været en drøm, og at nu havde Esmeralda, ligesom de andre biler, også en julehemmelighed.

©Harning

Arbejderen gir Codeswitching 5 stjerner!

”..som om vi stod midt på Øresundsbroen…”

”Codeswitching” er betegnelsen på at veksle mellem to sprog i samme sætning. Det kan Boel Harning.”

Aanmeldelsen hos Arbejderen.dk

Barn måste få använda språket i alla dets nyanser

När storebror var sådär fyra gjorde vi som alla andra föräldrar, lekte med bokstäver, ordspel och annat väl tillrättalagt pedagogiskt material. Visserligen tyckte storebror det var roligt att tillbringa tid tillsammans men insikten och förståelsen för vad allt det där skulle användas till kom liksom aldrig. Tills pappa en dag skrev bajs med stora bokstäver på lillebrors blöja.

Åh… SÅ roligt det var! 🙂

Storebror kunde inte få nog och snart utvecklade det sig till sammansatta ord som bajsunge, skitunge, fisande,pruttande baby och plötsligt insåg han att bokstäver blev till ord, ord har makt och att alla som kan läsa orden kan förstå och att alla som inte kan lämnas utanför.

Språk är inte bara ord, det är sättet vi definierar och förstår vår värld på, uttrycker våra känslor, och precis som storebror insåg, är det att kunna använda orden även makt. Makt på gott och ont, men orden har bara den makt vi ger dem, orden i sig är neutrala. Vi kan välja att dramatisera eller avdramatisera de enskilda orden.

Exempelvis; En elev har inte fått någon uppgift på spanskan, tar därför ansvar och initiativ till eget lärande och med hjälp av google lär sig eleven fyra nya ord på spanska. En duktig lärare samlar upp på elevens initiativ – använder orden till att bilda meningar, lära sig grammatik, hitta synonymer, föra en dialog osv, och läraren gör detta utan egna individuella preferenser eller värderingar omkring enskilda ord. Om orden eleven lärt sig själv är kuk, fitta, trädgård eller katt spelar ingen roll för den duktiga läraren – alla ord kan användas. Precis samma sak gör sig gällande när en dikt, en novell ska skrivas. Eleven måste få använda och leka med språket i alla dets kreativa, expressiva nyanser. En duktig lärare uppmuntrar eleven att göra detta; att fördjupa sig i språket, i orden, i kulturen, tiden, samhället, att experimentera, prova gränser. Om eleven i sin text skrivit hora, neger, snickare, jissta petter, förälskad, kåt eller jävlar spelar ingen roll för den duktiga läraren – för en duktig lärare begränsar eller censurerar aldrig sina elever utifrån egna normer.

Tyvärr ser det ofta inte ut så i den svenska skolan, språkinlärningen, glädjen, kreativiteten och även yttrandefriheten får vika för lärarnas och de enskilda skolornas individuella uppfostringssyften.

Svordomar och fula ord ändrar sig över tid, de är olika beroende på kulturella och sociala sammanhang, de är normbestämda och därmed även individuella. Inget av detta tycks spela någon roll och den svenska skolan genomsyras dessutom av den felaktiga slutledningen att så kallade fula ord alltid är lika med kränkning av individer*.

Varför det är så kan man ju undra, när det ena forskningsresultatet efter det andra pekar på att fula ord, svordomar inte är det minsta skadliga för barn – tvärtom. Att kunna använda förstärkningsord, att kunna nyansera sitt språk, att kunna begå sig i divergerande språkliga sociala sammanhang, att kunna och att få uttrycka sina känslor, är både bra och utvecklande.

Detta är alla överens om.

Bara inte i den svenska skolan.

©Harning

* Jag skulle tx själv aldrig bli kränkt över ordet hora, det är ett yrke och sen är det inte mer med det, annat än etymologin då, och inte heller här finns något att känna sig kränkt över, kukar och fittor har vi allihopa och hur det kan vara särskilt kränkande för någon begriper jag inte heller – och så är det med så kallade fula ord; de är norm och individbestämda.

Läsvärt:

• Swearing in the Nordic Countries av en grupp nordiska språkforskare
• Bengt G. Dagrins  ”Stora fula ordboken”.
• Birgitta Forsmans artikel “ Fula ord?” i Forskning & Framsteg om bla ordet neger.
• Studien “The Role of Reward in Word Learning and Its Implications for Language Acquisition” om hur hjärnans belöningssystem är kopplat till inlärningen av nya ord. Det att lära sig ett nytt ord (ett vilket som helst ord) skänker alltså eleven glädje och sug efter mer.
• Liberaler svär och konservativa twittrar om religion
• Ska man bestraffa fula ord

Även publicerad i Språktidningen

Codeswitching i boghandleren nu!

Så, endelig – efter et par bump på vejen – sidder jeg hér med bogen i hånden! 🙂 For en bibliofil som mig er der nu engang noget helt specielt ved en rigtig bog, med rigtige sider: følelsen og lyden når man bladrer, lugten af papiret… det er simpelthen noget ganske andet end at sidde ved en skærm (dermed ikke sagt at dem af jer der hellere køber E-bogen ikke ska gøre det 🙂  ) men for jer der ligesom mig foretrækker en rigtig bog så kan den nu købes hos adlibris, eller hos Cdon.dk, eller som E-Bog hos fx. El-giganten eller Läsboken.

 

Uanset om du vælger papir eller skærmudgaven så ønsker jeg dig rigtig god fornøjelse! 🙂

 

Og til dem af jer der under årene har udtrykt ønske om indlæg/tekster af mere personlig karakter – mon ikke der er lidt guf til jer denne gang….. 🙂
…Hvad personlig nu egentlig er… selv har jeg altid ment at en stor del af mig – netop er mine synspunkter, hvor synspunkterne så kommer fra, i hvilken sociokulturel verden de er opstået og hvordan de ville have set ud havde jeg boet et andet sted, i en anden tid…. Så Codeswitcing er egentlig ikke bare et sammensurium af sproglige men også af kulturelle koder.

©Harning

(hvis du vil have lidt mere baggrundsviden om det dansk-svenske som er en del af mig og min sociokulturelle baggrund så anbefaler jeg at du læser Helenas beskrivelser af kulturforskellene og i stedet for at se dem som forskelle- blander dem sammen i en pærevælling:-)  )

Jag – en Ickepoet

2005

– ”Men älskling, nu måste jag väl ändå få kalla dig poet”, sa mamma,”nu när du har gett ut en diktsamling på ett riktigt förlag”.

Jag vände mig mot henne och skulle just säga att; –”Nej, absolut inte, jag hatar poeter, jag är inte poet!” när det slog mig att jag nu kanske hade möjligheten att kompromissa om en annan diskussion som även den stått på i åratal, så istället sa jag; – ” Poeter är känsliga varelser, det är viktigt för dem att kunna använda alla sina sinnen, känna med hela sin kropp, även med sina fötter så då är det väl okej att jag går barfota? ” ”lite excentriska får de ju också lov att vara..” la jag till för en säkerhets skull, mamma kan vara en hård förhandlare.

-”Kommer inte på fråga” sa mamma,med den där speciella mammablicken som skrämmer livet av även den sturskarske uppkäftigaste trettionågontingåringen.

För enligt mamma, går vuxna kvinnor inte barfota offentligt – poeter eller ej.

Då var det kört,enda fördelen med att vara poet,eller i alla fall att låta min egen mamma kalla mig för poet, skulle vara att slippa de evinnerliga diskussionerna om huruvida jag ska ha skor på mig eller ej.

Men min mamma är en litterär människa som gillar att läsa poesi, som njuter av en dikt på samma sätt som andra långsamt smuttar på en årgångsvin och för henne är det att vara poet något alldeles särskilt fint inom litteraturens värld (Fast sen är hon ju finsmakare förstås. 🙂 ), så hon ger sig inte, diskussionerna fortsätter oförtrutet år efter år.

För mig har poeter alltid varit såna där självhögtidliga, narcissistiska, navlebeskuende, svartklädda tråkmånsar med komplett oförmåga att skratta eller se världen från någon annans perspektiv än deras eget, löjeväckande fjantpellar som kommer med extremt långa meningslösa tirader som de själva tycker låter helt fantastiskt och som de sen förväntar sig att alla vi andra ska applådera i djup andäktighet.

Hur det blev så? Att vi har så olika uppfattningar? Av vad och vem en poet är? Ja, en del är säkert samhällets fel 🙂 som bilden ovan visar dyker min version upp på en enkel googlesökning på bilder av poeter, en del är säkert pappas fel; jag hör honom hela tiden i huvudet,hur han föraktfullt säger ”poeeeeter” som enligt hans övertygelse hörde till i samma skämmiga låda som ”byrååkraaaater” och ”byråådirektööörer”(det fast också han skrev dikter ibland,riktigt fina vackra dikter),och en del är säkert de, ofta självutnämda, ”poeeeter” vars triviala banala dikter och självhögtidliga uppläsningar jag tvingats lyssna på genom åren.

Så nej, jag är inte poet.

Det är för mig ungefär lika kränkande som att bli kallad feminist. Jag skriver. Dikter. Poesi. Prosa. Lite smått och gott. Och jag begränsar mig inte till en genre. Och jag går barfota och jag skrattar åt mig själv 🙂

Och jag vill att det ska vara kul att skriva,en rolig utmaning, att det jag skriver ska väcka tankar, känslor, något. Att skriva enligt vissa regler kan t.ex. vara en rolig utmaning- för hur får man sagt det man gärna vill, inom bestämda ramar?

Att skriva kan bli som att lägga ett vackert roligt pussel fyllt med kontraster. En sudoku, ett korsord, en gåta – fast ändå inte eftersom svaret ju finns där, någonstans, annars hade det varit för lätt, för banalt…

 ***

Barfota flicka

vackrare än lindarna

armlös i vinden

(Det här har bla publicerats i  Buy A Poem och de flestas första konstatering brukar vara att: ”Du har stavat fel, ärmlös ska det vara!”. Nej, jag har inte stavat fel. Men hur kommer det sig att så många omedelbart antar att det är en felstavning och inte det självklara – att flickan faktiskt inte har några armar? ”Makabert” har jag också hört, av några av dem som insåg att det inte var en felstavning. Kan en människa utan armar inte vara vacker ? )

 ***

Ypperlig yperit

osynlig

i dalgångens violetta kväll

blander sig like pouring rain

med duggens fald og skaber olivettedråber

på kvinnans silkeslena

(Från den pågående Codeswitching-samlingen.  Innebörden lämnar jag till er att tänka över … )

Hämta och läs Codeswitching redan idag! 🙂

 

©Harning

Er indvandrerbørn overhoved mennesker?

Gang på gang hører vi de unge af anden etnisk herkomst end dansk fortælle at de bliver diskriminerede og udsat for racisme. Og gang på gang forsøger vi som samfund påstå, at det ikke sker. Nu viser det sig så, at i hvert fald én skole på Nørrebro konsekvent har behandlet børn med indvandrerbaggrund ikke bare som andenrangsborgere – men som mindre værd end de materielle ting som vi omgiver os med. For på Rådmandsgade Skole anser man ikke at indvandrerbørn har samme ret til at slippe for at blive mishandlede som etnisk danske børn. Når etnisk danske børn bliver slået på, laves der som minimum en underretning til socialforvaltningen, når lamper ødelægges og vægge tegnes på indgives der en politianmeldelse, men når børn af anden etnisk herkomst end dansk bliver slået på så anser skolen ikke at dette er noget som bør indrapporteres*- hverken til det ene eller til det andet sted.
Og så er det jeg undrer: Hvis indvandrerbørnene allerede i skolen, gentagne gange og meget konkret oplever at deres ve og vel er undtaget loven og at de ikke har samme rettigheder som alle andre børn i Danmark – hvorfor skulle de så ikke have en følelse af at de bliver diskriminerede og udsat for racisme?
Og når de allerede som små børn oplever, at det danske samfund opfatter dem som helt legale boksepuder for vokse – hvordan skal de så, som voksne, kunne føle sig som værdige mennesker?
Eller som mennesker i det hele taget…..?

©Harning

(* Kan I for øvrigt huske Sonay? Pigen der fortalte sin lærer at faderen havde taget kvælertag på hende – men hvor læreren ikke havde lyst til at underrette forvaltningen. Sonay døde.)

Red 7 feb. : Hækkerup glimrer igen med sit  behovfor at stå i rampelyset uanset…

Kvæler de danske nyhedskoncerner ytringsfriheden?

Som ivrig nyhedslæser og samfundsdebattør er nettet min bedste ven. Det er hér jeg orienterer mig om hvad der foregår i verden og i debatten, hér jeg hører andre menneskers synspunkter om alt fra politik til psykologi til finanskrisen til Litteratur, kultur og meget meget mere.

Nettet er ideelt til oplysning, information og meningsudveksling – et sted hvor vi kan blive klogere på os selv, de andre og samfundet omkring os. Eller, sådan kunne det i hvert fald være og er det da også i de lande som vi normalt sammenligner os med. Men i Danmark er scenen imidlertid en helt anden.
I 1999 blev artiklen ” Pressen frygter internettet” publiceret i Journalisten. Min påstand er at: de danske aviskoncerner og nyhedsmedier nu ti år senere stadig ikke har formået eller ikke har ønsket at tage nettet til sig og at vi derfor sammenlignet med vores nabolande fortsat bumler rundt i hestevogn mens de kører i Rolls Royce.
Danmark fremstår således som en slags kommunikationshandicappet neandertaler, hvilket,  ifølge min opfattelse, alene skyldes de danske nyhedskoncerners behov for at bevare et forældet oplysningsmonopol som ikke bare hæmmer informationsflowet, men som tillige kvæler den offentlige debat og dermed også ytringsfriheden.
Hårde ord, så tillad mig at begrunde min anklage.

De allerede etablerede nyhedsmedier har en oplagt netplatform til oplysning, information og meningsudveksling – men i stedet for at tage nettet og alle dets indlysende fleksible interaktive fordele til sig har de danske koncerner valgt at publicere nyheder på nettet på samme måde som i papirudgaverne – som statiske artikler. Artikler som i kraft af sin envejskommunikationsform, ikke kan debatteres, ikke kan modsiges, ikke kan suppleres eller tilføjes yderligere kilder.
Bedre bliver det naturligvis ikke af nettets krav på hurtige nyheder som ofte gør at journalisterne og redaktørerne glemmer alt hvad de har lært om research, etik og kilder og nærmest hæmningsløst publicerer den ene telegrambureaunyhed efter den anden uden den mindste refleksion (et godt eksempel på dette er historien om at ”Rockere har planer om likvideringer” som gik avisredaktionerne rundt og som til trods for en dementi fra politiet stadig står at finde uimodsagt på fx Berlingske.dk). Tilliden blandt befolkningen til journalisterne bliver da også stadig mindre – hele 45% vurderer  journalisternes etik og troværdighed som lav og 14% anser at den er meget lav.

Hvad er det så, jeg mener at de danske netaviser burde gøre hvis de virkelig ønskede at levere god oplysning til folket og bevæge sig fra hestevogn til Rolls Royce?
For det første skal journalisterne vende tilbage til den gennemarbejdede dybdeborende journalistik og give os nogle kvalitativt gode artikler og reportager. Telegrambureaunyhederne skal have sin egen plads og ikke optage hele forsider på samtlige netaviser på samme tid.

Og så skal der naturligvis lukkes op for kommentarer,links, blogs osv til hver enkelt publiceret artikel og nyhed.
Altså ligesom i de lande vi normalt sammenligner os med hvor netaviserne leverer nyhederne og reportagerne og derefter lader borgerne debattere, linke til supplerende oplysninger og finde andre kilder frem. (Supplerende læs gerne Mediehack og Mediebloggers Linkmanifest)

Nogen vil nu hævde, at det er en dårlig idé med al den frie information, kildekritik og alle disse anonyme kommentarer – argumenter som typisk underbygges med påstande om at læserne ikke selv kan afgøre hvad der er sandt eller falsk og at anonymitet får det værste frem i folk – at mennesker som intet har at skjule selvfølgelig gerne står frem med navn og adresse.
For at tage den første påstand først – så er den ikke alene dybt patroniserende overfor alle os læsere – den er tillige totalt udokumenteret. Som befolkning er vi rimeligt veluddannede, frie mennesker og nyhedskoncernerne burde som en følge heraf behandle os som voksne fornuftige mennesker frem for at gøre sig til informationsformyndere. For selvfølgelig kan vi tænke selv og selvfølgelig ved vi at bare fordi noget står på en blog eller for den sags skyld i en dansk avis så er det ikke nødvendigvis sandt.
Tværtimod giver adgangen til blogs, kommentarer og dybdelink netop den enkelte mulighed for at sætte sig yderligere ind i et emne og lave den dybdeborende research som journalisten af den ene eller anden årsag ikke har gjort, ligesom det giver befolkningen mulighed for at diskutere og undersøge de ting som optager dem mest.
Interessant i denne sammenhæng er at se hvorledes opinionen i blogosfæren i Sverige fik indflydelse på såvel de trykte medier som det politiske liv i forbindelse med vedtagelsen af FRA-loven (også kaldet bloggbävningen), ligesom vi i går kunne konstatere at debatten om Liza Marklund som startede i bloggosfæren og netdebatterne nu har spredt sig, ikke bare til de svenske traditionelle medier men desuden også til vores egen nyhedsdækning i fjernsynet.
Men, det er måske den slags opinion og meningsdannelse som de danske mediekoncerner helst selv vil stå for – omend de tilsyneladende ikke har noget imod at ”stjæle” nyheder fra nabolandets bloggende opinion?
Den anden påstand, den om anonymiteten er naturligvis mindst lige så meget hen i vejret. Af flere årsager, den første, at jamen anonym kan man være alligevel. Et krav om udfyldning af navn og adresse er på ingen måde ensbetydende med at man skriver sit eget navn. Selv har jeg leget lidt med galskaben de sidste par uger, og kan konstatere at et hvilket som helst navn med en hvilken som helst nyoprettet og totalt anonym mailadresse fungerer udmærket – bare man husker at finde på både fornavn og efternavn. (bekræftes for øvrigt af denne artikel i Politiken)
Derimod har det været umuligt for mig, alene at oprette mig med mit korrekte efternavn, min korrekte mailadresse og et link til min helt korrekte offentlige blog. (har lige fået mail fra Information som er blevet opmærksomme på at jeg ”kun” har angivet det første bogstav i mit fornavn sammen med mit korrekte efternavn og et link til min blog – og dén slags anonymitet kan de altså ikke acceptere på information)
Den anden begrundelse om at hvis man ingenting har at skjule, så kan man vel lige så godt stå frem med navn og adresse. Tja.. det kan man måske godt, men for det første så er ytringsfriheden ikke betinget af navn og adresse og for det andet kan jeg komme i tanker om en hel række med årsager til hvorfor nogen skulle ønske at optræde anonymt – her blot nogen: Alt fra en cancerpatient der vil fortælle sit syn på sin sygdom og/eller behandling uden derved at skulle informere sine børn og sit arbejde om sygdommen,  til forældre som har synspunkter på den nye forældreansvarslov og af hensyn til deres børn ikke ønsker at deres personlige konflikt blusser op pga offentlige udtalelser. Eller hvad med vidnet som har gjort sin medborgerlige pligt i retten og efter retssagen er flyttet pga angst for repressalier og kvinden på krisecenteret der lever skjult med sine børn efter et mordforsøg – skal de ikke have ret til at deltage i en offentlig debat uden at skulle frygte at blive fundet? Har de måske ikke den samme grundlovssikrede ret til ytringsfrihed som alle andre?

Hvad de eventuelt injurierende kommentarer angår – ja så løses det problem ganske simpelt ved en moderator som går mere op i hvad folk reelt skriver end hvad de påstår sig at hedde.

Kommentarer, links og blogs er på ingen måde konkurrenter til den objektive dybdeborende journalistik men alene et supplement til den informations og debatsøgende netlæser, hvorfor jeg ikke kan finde nogen som  helst fornuftig grund til hvorfor de danske nyhedskoncerner fortsat nægter den frie debat og formidling af læsernes og kommentatorernes oplysninger og links.

Så istedet for at bremse debatterne med krav om lange indmeldelsesprocedurer(fx. MetroXpress), op til 24 timers kommentargodkendelsesprocedurer hvis man overhoved bliver godkendt (fx. Politiken), hoppen fra artikel til særlige ”skriv”- sider hvor avisen har valgt emnet og vinklen der skal debatteres, eller tilsvarende kvælende tiltag – Må det være på tide at de danske nyhedskoncerner påtager sig deres ansvar for folkeoplysningen, træder ind i dette årtusinde og tilbyder os læsere nogle platforme på nettet med gode velfunderede journalistiske artikler og hvor alle kan få lov til at ytre sig, finde supplerende læsestof og bagvedliggende kilder til de enkelte artikler.

©Harning

(nærmest tragikomisk bliver netavisernes monopoltænkning og manglende lyst til informationsudveksling når man samtidig kan konstatere at fx. Information anvender sig af Open source software. ..)

Andre skriver om links ,blogs, sociale medier, ytringsfrihed, nyheder, samfund,

Og læs gerne Sundsvalls tidnings webredaktion om det gode ved tovejskommunikationen

Læs også: Bloggtidningen,

Opdateret24 jan: Debatarrangement om  Links og medier

Læs også dette om de danske aviser

Andra bloggar om: twingly, bloggosfären, Danmark, sociala medier, ytringsfrihet, debatt, journalistik, links, nyheter, anonymitet, bloggare

Pusslek/kysseleg

För nån vecka sedan när jag kom för att hämta yngste sonen fann jag honom rosig och fnissandes tillsammans med en klasskamrat i skolans källare.
– Vi pussas, förklarade de glatt.
Mysigt, tänkte jag och mindes med nostalgisk förtjusning min egen barndoms pusslekar på höskullen, samtidigt som jag gladdes åt att sexualförskräckelsen och nypuritanismen trots allt inte fått fäste bland de små.
Tills igår.
Då min son allvarligt förklarade för mig att barnen egentligen inte får pussa varandra i skolan – de får bara pussa de vuxna.

Va?

©Harning

Kärleksplikten

Det är så vackert – så fint.
Och jag som inte ens visste att den fanns!
Kärleksplikten.

Har ni hört om den? Ja, det har ni säkert om ni har varit i den svenska skolan nyligen. Själv har jag ju gått i skolan i Danmark och mina barn likaså tills för ett par år sedan. Och i Danmark finns inte Kärleksplikten. De har inte ens skolplikt, bara undervisningsplikt.

Första gången jag hörde om kärleksplikten var av min äldste son när han hade råkat i diskussion med sin gymnasielärare för att han ville att denna skulle använda mer av sin tid på att undervisa och mindre tid på att tala enskilt med eleverna om deras plikt att tycka om honom.
Jag förstod inte alls vad min son bråkade om. Jag tyckte det var jättefint att hans lärare tog sig tiden, att individuellt förklara både för min son och de andra eleverna hur viktigt det är för lärarens känslor och psykiska välmående att barnen tycker om och ja, kanske till och med älskar honom. Kärlek är ju så mycket viktigare än de kunskaper som undervisning annars brukar innehålla.

För kärlek är vacker.

Då trodde jag att det bara rörde sig om en enda fantastiskt varm och go lärare. Jag hade inte insett att det i verkligheten gällde alla barn och alla lärare. Att Kärleksplikten var en naturlig del av den svenska skolgången.

Denna insikt fick jag inte förrän häromdagen när jag blev kallad till samtal på andra sonens skola eftersom hans lärare ansåg att vi hade ett mycket allvarligt problem och att han nog inte kunde fortsätta med att undervisa sonen. Det visade sig att läraren inte kunde känna min sons kärlek och tillgivenhet. Fruktansvärt!.
Jag förstår så väl att läraren nu känner att han inte kan undervisa min son och jag erkänner att jag felat som mor. För jag har inte lyckats få min son att ens tycka bara lite om läraren. Vad jag än säger så vägrar sonen förstå hur viktigt det är att han uppfyller sin del av kärleksplikten. Han tycks för evigt vara indoktrinerad av sin danska skolgång där undervisning är den enda plikten.
Faktiskt är det så illa att han inte ens vill inse hur jobbigt det är för läraren att inte vara älskad!
Jag gjorde naturligtvis vad jag kunde för att trösta läraren eftersom jag inser att också detta faller under min moderliga plikt. Lika lite hjälpte det. Läraren mår helt enkelt inte bra och kan inte ge fullgod undervisning så länge sonen inte vill uppfylla sin del av den fina vackra svenska kärleksplikten.

Men jag har inte gett upp hoppet ännu. Det är klart att jag måste kunna hitta ett sätt att förklara för mina barn att kärleksplikten naturligtvis är mycket bättre än den vanliga tråkiga sakliga undervisningen.

© Harning

Også bragt i Dagens Skola

Läs också hjärnforskaren om den flummiga skolan

samt: klasstillhörighet styr…

gulligull är mysigt

trivsel eller kunskap..

Undervisning er vigtig; derfor skal du ikke modtage den

Ovenstående logik fremkommer lærere med gang på gang.

Lille Ole kan ikke opføre sig ordentligt – derfor skal han sidde på rektors kontor og lave ingenting.

Lille Ole kan ikke opføre sig ordentligt derfor skal han suspenderes fra skolen i en uge.

Hva?

Hvordan i alverden kan nogen, det være sig lærere eller politikere tro at budskabet:

Undervisning er vigtigt for dig Lille Ole

harmonerer med handlingen

Du skal ikke modtage undervisning Lille Ole.

© Harning

(Og ja, jeg ved godt at det er sanktioner ihenhold til Folkeskoleloven – men det gør dem bare ikke spor mere logiske)

Derfor skal børn spille playstation, computer, x-box m.v

Eller: konsolspil som pædagogisk værktøj – en introduktion

Vi kender alle skrækpåstandene fra USA om at børn der spiller konsolspil udvikler aggressioner, mister kontakten med omverdenen, isolerer sig og sågar begår mord. Dette er alene påstande, og der findes således p.t. ingen større videnskabelige undersøgelser  til støtte for disse påstande.
Vi kender også til fedmedebatten herhjemme, påstanden hér er at børn bliver overvægtige af at spille. Det gør de selvfølgelig ikke! Børn bliver overvægtige fordi de voksne ikke tager styringen og sikrer at børn får motion og sund kost. Konsolspillene er således ikke årsagen.

Så er der de personlige opfattelser, min fx, som ikke nødvendigvis er funderet i videnskab og empiri, men resultatet af års erfaring med børn og konsolspil. Min, denne meget personlige opfattelse er at visse spil så som GTA serien (grand theft auto), Hitman og Tekken, kan give børn et misforstået forhold til hvor meget den menneskelige krop kan tåle, lige som jeg gentagne gange har oplevet, at børn i timerne efter at have spillet disse spil har en forhøjet aggressivitet.* Disse spil er imidlertid undtagelserne, og anbefales da heller ikke til børn under 18år!

I min generation, såvel som dem der er kommet efter, er div. Konsolspil en aktivitet som man kan være sammen om, og som de allerfleste børn er bekendt med – det er således en aktivitet der tager udgangspunkt i barnets interesse** og hverdag.
Der foreligger da efterhånden også en hel del forskning om, hvordan computerspil kan anvendes til indlæring. – ligesom der er udviklet særlige spil med div. indlæring*** som eneste formål .
Disse spil er udmærkede, men mange af de kommercielle spil, som findes på markedet er faktiskt ofte bedre til at ramme flere af de udviklingsmuligheder hos barnet (såvel ”normale” børn som børn med særlige behov), som vi ,som pædagoger, så gerne vil fremme.

Den umiddelbare fordel ved de kommercielle spil, er at alle kender dem. Dette betyder for det socialt svage barn, at han/hun ved at spille disse spil, får en oplagt fællesaktivitet – som kan bruges til at skabe og indgå i sociale samspil med andre børn og unge.
Spil som fx platformsspillene Spyro, Croc og Harry Potter har også andre fordele, herunder nogen af dem nævnt kort.:

• Samarbejde, fordi ikke alle opgaver kan klares alene hvis spillet skal gennemføres og barnet derfor trænes i at bede om hjælp. H.P. indeholder desuden opgaver hvor spilleren er nødt til at kalde på sine venner (Ron og Hermione) for overhoved at kunne fortsætte. Dette er således et oplagt tilfælde til at visualisere, at samarbejde er nødvendigt og samtidig snakke om det.

• Følelser, fordi det at spille sammen og klare ting i fællesskab giver en rar følelse af fællesskab og samhørighed. At løse en opgave korrekt – giver umiddelbar respons og oplevelsen af succes. Nogen baner i spillene kan foregå under jorden eller i mørke, hvilket er en oplagt mulighed for, at tale om det at være bange – samtidig som det er i trygge rammer fordi barnet bare kan slukke for spillet. (og spillet lige som andre eventyr ender godt. – børn er ikke bange for drager, børn er bange for drager der ikke kan slås ihjel)

• Fantasi og abstrakt tænkning. De hér nævnte spil, foregår alle i en fantasiverden og indeholder mange elementer, der giver mulighed for at træne abstrakt tænkning (ikke umiddelbart synlige ting skal findes, man skal undersøge og regne ud hvilke opgaver der skal udføres for at fortsætte spillet osv.)

***

Afslutningsvis kan jeg da heller ikke lade være med at påpege, at fx kirurger anvender sig af konsolspil for at træne såvel fingerfærdighed som koncentration og hurtig reaktionsevne.

Læs også dette blogindlæg – som bidrager med yderligere et par interessante vinkler.

© Harning

Actionspil forbedrer evnen til at indsamle og bearbejde information markant.

DN.: Dataspelande inte orsak till dåliga skolresultat

*(observer venligst ordet kan, samt tidsperspektivet vedr. den forhøjede aggressivitet)
**Vedr. Væsentligheden i barnets udgangspunkt og en interesseaktivitet som udgangspunkt for socialt samvær j.f fx. Stephen Shore –“ Beyond the wall”
***J.F. Mikael Heiman og Thomas Tjus : ”Datorer och barn med autism”. Natur och Kultur 1997.

Det er da en selvfølge, at penge er vigtigere end børn

Ifølge en ny undersøgelse som Dansk Socialrådgiverforening har foretaget, anser en stor del af socialrådgiverne, at de er nødt til at vælge mellem pengene og  barnet når de skal træffe afgørelse om socialt udsatte børns tarv.

Det lyder naturligvis umiddelbart urimeligt – at der ligefrem skulle være et valg.

Børnene eller pengene.

Men er det nu også det, et valg ? Og er foranstaltninger for børn nødvendigtvis dyre?

Ja, en del af de foranstaltninger, som vi idag iværksætter – er tærskedyre. Men virker de?
Ofte ikke.

Er de valgt ud fra den viden og den forskning som vi har om socialt udsatte Børn & Unge?
Ofte ikke.

Så hvorfor skulle vi bruge endnu flere penge på et område, hvor der allerede i forvejen kan rejses alvorlige tvivl om hvorvidt de penge som bliver brugt – bliver brugt rigtigt?

© Harning

Læs også:

Anbringelse af Børn&Unge udenfor hjemmet

Se også Politiken 17 sept

Måske jeg bare skulle hænge mig…

For jeg kan hverken lide at læse eller skrive, og denne min modvilje mod noget så kedeligt som ord – er jeg nu desuden godt på vej til at videreformidle til mit barn.

Det siger hans lærer selv.

Og man skal tro på hvad læreren siger.

Rødstrømperne krænker til stadighed kvindekonventionen!

og de har taget mig og min krop som gidsel!

For nogle år siden skrev jeg ”tøsemagt”  en raptekst i protest over kvindebevægelsens selvbestaltede ret til politisk korrekthed og ejerskab over andre kvinders sind og kroppe.
I dag er den mere relevant end nogensinde, da Dansk Kvindesamfund igen er gået på banen for at nedgøre,kritisere og fordømme sine medsøstres karrierevalg.
Dette er fuldstændig uacceptabelt!
Uanset hvad Dansk kvindesamfund eller andre med dem ligesindede måtte mene eller tænke, har jeg fortsat ret til mit frie individuelle valg når det kommer til mig selv og min egen krop i henhold til kvindekonventionen.
Denne ret insisterer jeg på, at fastholde, såvel for mig selv som for andre kvinder der ikke sympatiser hverken med inkarnerede misforståede rødstrømper eller medlemmerne af Dansk Kvindesamfund.
Teksten er således et oprør mod en bevægelse, der ikke længere kæmper på kvindens side – men som har skabt sin egen side at kæmpe for.

En side der er snæversynet og hæmningsløst dæmoniserende moraliserende overfor de frie kvinder som ikke passer ind i den forudbestemte korrekte ramme.

Kvindebevægelsen er derved, ifølge min opfattelse, blevet den undertrykkende part, der fuldstændigt ignorerer den enkeltes kvindens frie valg, og i ligestillingens navn misbruger den enkelte kvindes krop.
Ingen andre steder i samfundet møder man så intolerante holdninger, som hos disse hovmodige kvindeforkæmpere. De er de første til at råbe ”Offer” eller ”Billig” eller ”udnyttet” hvis en ung selvbevidst intelligent kvinde ønsker at eksperimentere med og nyde sin egen seksualitet.
Eller gud nåde og trøste – skulle ønske at blive hjemme og passe sine børn- eller som jeg, vil forbeholde mig retten til at gå i stiletter, nøgen på nær et forklæde mens jeg bager småkager til de små poder.- og glæder mig til at min søde (på nuværende tidspunkt imaginære) forsørger kommer ind ad døren.

Tøsemagt er således et slags begravelsesdigt til rødstrømperne, og samtidig en hyldest til enhver kvindes ret til individuel selvbestemmelse.

© Harning

Red. 13 marts: Hvis du vil støtte kvinders ret til selv at bestemme over deres krop, kan du bla. gøre det hér.

Red. 16 okt: Flertallet af Svenske kvinder er imod sexkøb

Læs også disse fornuftens ord

Amnesty: Mänsklig rättighet att sälja sex

Stop belejringen af Arto!

Arto er et fantastisk sted for vores børn og unge. Det er et sted hvor de kan mødes med andre unge som har samme interesser og hvor de kan debattere deres egne værdier med andre.
De kan fortælle om deres daglige op og nedture til jævnaldrende, en oplevelse der giver de unge en tiltrængt følelse af, at de ikke er alene i verden. For mine egne børns vedkommende har Arto ( efter at vi er flyttet til udlandet) desuden været det sted, som har sikret, at de fortsat har et danskt netværk, at de er orienteret om dansk kultur, og sidst men ikke mindst, at de ikke bare opretholder men videreudvikler deres danske sprog. Så ja, jeg synes at Arto er et fantastisk sted for vores børn og unge. Hvis de dog bare måtte være der ifred! Men, det må de desværre ikke. Sitet invaderes af stadig flere behovsstyrede og kontaktsøgende voksne som vil ”hjælpe” børnene. Der er ”Hojmand”, ”colamor”, ” cybergoggerne”, og alle de andre, og fælles for dem alle er en påstand om, at de er der for børnenes skyld, for at hjælpe. Vores børn er intelligente og videbegærlige. De kan sagtens selv finde ud af at henvende sig til professionelle fagpersoner i form af lægebrevkasser, osv på nettet eller ringe til børnetelefonen, hvis de har brug for mere støtte end hvad deres forældre, venner, almindelige lærere og pædagoger kan give dem.Derudover har Arto en stor redaktion med voksne mennesker som også gerne er behjælpelige med alt mellem himmel og jord. Det er altså ikke for børnenes skyld at ”Hojmand” og alle de andre voksne er der. Så hvad vil de egentlig?
Det engelske ord ”Grooming”, anvendes for at beskrive hvad det er pædofile gør i den indledende fase med deres ofre. Konkret betyder dette, at de finder sårbare børn som de viser, omsorg og venskab overfor. De roser, anerkender og støtter barnet, og under dække af at ville hjælpe får de indyndet sig hos barnet, hvorpå overgrebene starter. Selvom ” Hojmand”, ” cybergoggerne”, og de andre i vid udstrækning benytter groomingmetoden tror jeg egentlig ikke, de er pædofile på groomingmission overfor de unge, i hvert fald ikke ”cybergog” som bruger formuleringer som ”din lille frækkert” – da dette jo næppe er en formulering som binder an til en teenager, men snarere latterliggør anvenderen. Men én ting er, hvad jeg tror, noget andet er virkeligheden. Der skal en politiundersøgelse til for at afklare om ”Cybergogoggerne” er pædofile eller ” bare” pædagogstuderende uden respekt for andre menneskers integritet og uden evne til formulere sig hensigtsmæssigt overfor unge. Og er det så ”bare”? Er forskellen egentlig så stor mellem en pædofil og en voksen som udnytter børn til styrkelse af eget selvværd eller tilfredsstillelse af egne behov?
Er krænkelse af et barns privatliv og følelser ikke at betragte som et overgreb? Eller er der kun tale om overgreb når der ligger en seksuel intention bag? En ting er helt sikker – de kontaktsøgende voksne på Arto er der kun af én årsag. Nemlig for at dække deres eget behov. Ikke børnenes, og bestemt heller ikke mit, hverken som forælder eller som pædagog. Jeg er ikke bekymret for at mine børn skal udsættes for pædofile, eller at de skal mangle voksne at tale med. Men jeg er alvorligt bekymret for at de skal miste tilliden til voksne – hvis de gentagne gange skal opleve at voksne er nogen som handler efter eget behov uden hensyntagen til børnenes integritet.
Børn og unge i dag overvåges og holdes i forvejen alt for meget i hånden af voksne. Herved fratager vi dem muligheden for, at gøre egne erfaringer, selv om vi ved, at det er de egne erfaringer der danner grundlaget for såvel kognitive som sociale kompetencer.Det bedste vi kan gøre for at hjælpe, er derfor, at være til stede når de unge har behov for det – når vi inviteres til at hjælpe – og at vise dem at vi har tillid til, at de godt kan sondre mellem situationer som de selv kan håndtere og situationer hvor de har brug for voksenindblanding. Beviset på, at de unge kan selv, fremgår af de rigtige helte på Arto. Nemlig de unge mennesker, som har styrken til at sige fra overfor voksne som krænker dem – hvad enten denne krænkelse giver sig udtryk i et fysiskt eller et mentalt overgreb. Det er de samme unge mennesker som selvstændigt har påtaget sig opgaven at beskytte de sårbare unge, og som er gået på barrikaderne på Arto, for at bede de uindbudte voksne om at forlade sitet! Så stop belejringen af Arto, smut ud af de unges univers og find på noget andet med jeres liv. Gå i terapi, tag et kursus i pottemageri eller tilmeld jer en besøgsordning. Sagt med andre ord GET A LIFE !

©Harning

Politiken 2 januar 2007

Statsreguleret kønsdiskriminering

Piger elsker blod! Det er i orden for piger at elske blod. Blodet er det der gør pigerne forskellige fra drengene og det der gør piger til kvinder! Når piger bløder, kan de ære sig selv og verden ved at anvende natursvampe. Svampene skal passes og plejes og når menstruationen er over anbefales en smuk ceremoni, hvor svampene bliver begravet.

Dette mine venner, er en del af min søns seksualundervisning! Min søn ved nu alt hvad der er at vide om natursvampenes pasning, plejning og vaskning.

Men hvordan en vagina egentlig ser ud, og hvad en klitoris er. Det er der fortsat ikke nogen der har gidet oplyse ham om, efter to års seksualundervisning i den danske folkeskole.
Til gengæld har ham fået rigtig meget at vide, om pigers følelser og hvor vigtigt det er for piger at have erotiske fantasier. Han er blevet oplyst om, at pigernes fantasier er naturlige og at det er et flot udtryk for selvstændighed, når pigerne onanerer. Det lyder jo meget godt, tænker du måske. Men hvad med drengene? Har de ikke også en eller anden form for eksistensberettigelse i undervisningen? Jo, selvfølgelig har de det. Lærerne har skam gjort meget ud af at fortælle, at drengenes lyst til at se porno er unaturlig. At porno er grimt, ulækkert og vanærende for enhver mand eller kvinde.
Min dreng er med andre ord altså pervers.
Skal jeg nu gå til af bekymring for, at mit lille pus, er ved at udvikle sig til en fuldblods-seksualforbryder, og at han vil gøre karriere i fængselspsykiatrien?
Nej!
Jeg vil hellere bekymre mig om, at give min søn den undervisning, som folkeskolen helt klart er ude af stand til.

Som alle gode mødre henvendte jeg mig derfor til biblioteket i forvisning om, at der da hér fandtes alt hvad hjertet kunne begære om drenges udvikling ind i puberteten. Jeg tog en hurtig beslutning og slæbte samtlige tyve bøger om emnet med hjem. Ud af de tyve var der én, som faktisk behandlede emnet seriøst. Èn der beskrev de kropslige og hormonelle forandringer hos drenge og oven i købet lukkede op for muligheden for at drenges seksuelle fantasier var helt normale! Èn ud af tyve. Tænk lidt over det. Kun én bog. Alle de andre behandlede primært piger, pigers følelser, pigers forandringer, og ja, også jeg ved nu alt om natursvampenes pasning og plejning. En oplysning, jeg helt ærligt gerne ville have været foruden.
Det lykkedes mig derimod ikke at finde bare et godt billede af kvindens udvendige kønsorganer. Hvad gør en bekymret mor så? Ja, jeg er jo lidt genert, så jeg kunne jo ikke bare lægge mig ned og vise ham mine, og jeg vil nødig i fængsel for at vise min søn porno, så hvad gør man? Jeg var heldig, det lykkedes mig at finde en kunstner i vennekredsen, som var villig til at lave en naturtro tegning (altså ikke af min). Men er det rimeligt?

Og hvem skal lære ham om alle de dejlige fantasier, som jeg synes han er i sin fulde ret til at have? Hvem skal lære ham at de ikke er perverse, og at hans hænder ikke falder af, hvis han sover med dem under dynen?
Hvor blev ligestillingen af, når drenge skal lære om natursvampenes pasning og plejning, men end ikke tillades en lille omgang fællesonani?

©Harning

Utmattninssyndrom

Långvarig stress utan chans till tillräcklig återhämtning kan utlösa utmattningssyndrom.

Kognitiva funktioner som minne, uppmärksamhet och koncentrationsförmåga påverkas starkt.

• Scanning av hjärnan bekräftar skadorna och visar förändringar i hjärnbarken och framlobens insida, förstorad amygdala (känslocentrum) och förändringar i hippocampus (minnescentrum).

• Pågående forskning tycks även kunna påvisa hjärnskadorna genom blodprov som visar cellfragment i blodet från celler som annars bara finns i hjärnan.

Vid insjuknandet kan man svimma, få hjärtklappning, yrsel, problem att hitta eller få fram rätt ord. Insjuknandet sker inte sällan plötsligt med ett mentalt och fysiskt sammanbrott. Patienten förlorar all energi. Ljud och ljuskänslighet är även det vanligt förekommande.
Hos vissa uppstår kaos/overklighetskänsla, handlingsförlamning, irrationellt beteende, avskärmning och/eller ångest. Ångestreaktionerna styrs från det autonoma nervsystemet där stresshormonerna aktiveras när man upplever hot och vill fly eller slåss mot det farliga. Det är ”gammelhjärnan”(reptilhjärnan) organet amygdala som reagerar. Ångest är inte farligt i sig, men upplevs som mycket obehagligt och tar energi. Sömnstörningar och diverse kroppsliga symtom är vanliga och kan ha föregått insjuknandet under en längre tid.

Utmattning känns som konstant krafteslös influensa där bara det att lyfta armarna över huvudet kan kännas som helt omöjligt.

Att vara utmattad är alltså inte det samma som att vara vanligt trött och betyder inte att man bara kan sova, tvärtom så är sömnstörningar vanliga.

Ordet utmattningssyndrom och sammanhanget med stress gör att man lätt förleds till att tro, att det handlar om just det; utmattning, trötthet, avsaknad av energi och att om den sjuke bara drar ner lite på aktiviteterna, sover ut, mediterar ett tag och vilar upp sig så bliver den sjuke snart frisk. Så är inte fallet!

Skadorna och förändringarna i hjärnbarken och framlobens insida, förstorad amygdala (känslocentrum) och förändringar i hippocampus (minnescentrum) är för många av oss långt mer invalidiserande än vad namnet på diagnosen antyder.

När jag insjuknade sommaren 2014 och sökte läkarvård (jag som inte ens hade en läkare..eller var skriven nånstans eller ens visste hur man gjorde…) så var det efter nästan två veckor med illamående, yrsel, ljuskänslighet och en massiv huvudvärk som inte gick över och som lämnade mig gråtandes i timmar på det kalla badrumsgolvet i hopp om lindring och utan att egentligen kunna förmå mig att gå därifrån. Läkaren, som tvingats släcka ljuset i undersökningsrummet för att jag inte stod ut med det, antog, ganska rimligt med tanke på symptomen (även utan nackstelheten) och sommarens alla fästingar, att det var hjärnhinneinflamation. Det var det inte. Illamåendet och yrseln gick över, men andra saker tog plats, eller snarare, blev tydligare. Mitt tal, som vid det laget, var märkbart försämrat för några få uppmärksamma människor omkring mig och min då tredje läkare, min trötthet, den fortsatta huvudvärken, mina känsloreaktioner och min oförmåga att minnas någonting jag just hade läst gjorde att misstanke uppstod omkring huruvida jag hade en hjärntumör. Det var det inte. Vid det laget hade jag inte bara accepterat möjligheten för att det var en tumör, men även nästan hoppfullt sett fram emot det utifrån tanken att då hade jag i alla fall en chans, var det en tumör, kunde de skära bort den .. typ Jag var visserligen livrädd vid tanken, men alternativet… att inte veta, inte kunna görna någonting tycktes mig värre. När det sen visade sig, att det var som min dåvarande läkare ansett för det mest sannolika, att det var utmattningssyndrom, så visste jag inte vad jag skulle göra med den informationen.

Jag kunde inte förhålla mig till diagnosen, det jag visste om utmattningssyndrom var då ytterst lite och framtidsprognosen såg ärligt talat för jävlig ut.

Nu, snart fem år sedan, vet jag så oändligt mycket mer, är helt klart på bättringsvägen, om jag sen bliver helt återsälld eller inte återstår att se, men jag tänkte passa på att försöka mig på att förklara lite om det som är så himla svårt, det som gör sjukdommen så fasansfullt invalidiserande, det som de flesta människor inte tycks veta eller kanske bara inte koppla (inte jag heller innan) och utan en förstående omgivning så tror jag inte det går att bli frisk, för utan en förstående omgivning kan hjärnan aldrig hela eftersom den då hela tiden utsätts för nya stressorer…

Så – Skadorna och förändringarna i hjärnbarken och framlobens insida, förstorad amygdala (känslocentrum) och förändringar i hippocampus (minnescentrum) är för många av oss långt mer invalidiserande än vad namnet på diagnosen antyder och långt mer invalidiserande än vad man omedelbart kan föreställa sig.

För även när man läser det, även om man har viss förståelse för hjärnans funktioner så låter det teoretiskt och det är svårt att föreställa sig hur skadorna påverkar individen i vardagen så jag tänkte komma med ett par eksempel 🙂

Kom ihåg att.: Kognitiva funktioner så som minne; korttidsminne, arbetsminne och uppmärksamhet och koncentrationsförmåga påverkas starkt. Även känslocentrum påverkas stark så som förmåga att hantera negativa känslor, ångest, panik, fäkta fly reaktioner.

Och för att ingen av er ska sitta där och känna er som idioter för att ni inte fattat, tänker jag börja med ett eksempel som har sitt ursprung i, inte bara den människa som älskar mig mest av alla, men även den intelligentaste människa jag känner – min mamma 🙂

När jag blev sjuk, gjorde hon som hon alltid gör. Hon forskade. Hon satte sig in i vad utmattningssyndrom var och hon utvisade accept och omsorg och förståelse – utifrån vad hon då visste och då förstod.
Ändå hände det att det gick snett, och det skulle dröja nästan tre år – tills jag varit till försäkringsmedicinsk utredning innan hon kopplade. Men i alla fall..
För några år sedan bad min mamma mig om att översätta en text. Det är nåt jag gjort tidigare och som faller mig lätt och naturligt. I vanliga fall. Den här gången gjorde det inte det. Jag försökte förklara att jag inte kunde, att jag inte orkade, att jag inte kunde göra ett bra jobb. Min mamma menade på att jamen det var ju inte alls särskilt svårt för mig, att jag ju är duktig och om jag bara såg till att vila och inte hade andra aktiviteter/energikrävande saker för mig i några veckor så skulle jag visst kunna göra det, det skulle kanske till och med vara bra för mig att ha lite att göra… Hm…jadå..

Vad jag då inte kunde förklara för henne var att jag inte klarade krav och att mitt arbetsminne var borta! Som i helt väck!
För att kunna översätta en text, måste man kunna ha överblick över hela texten, man måste ha en känsla för språket och författarens intentioner. Man kan inte översätta ord för ord. Man måste ha en kunskap om meningsbyggnad och flyt i språket.

Allt det där vet min mamma förstås eftersom hon har långt större erfarenhet och kompetens i att översätta än vad jag någonsin kommer få – men vad hon inte förstod då, och vad jag inte lyckades förklara, var att allt det där var borta.

Väck.

Jag tittade på texten och läste den första meningen, började på den andra och hade redan glömt vad som stod i den första… Slutligen accepterade min mamma att jag inte kunde, men hon förstod inte, inte förens jag ringde till henne efter den där försäkringsmedicinska utredningen förra året och berättade om besöket vid arbetsterapeuten. Vissa har beskrivit deras egna upplevelser som nedvärderande och vissa har frågat mig om jag inte tyckte det var nedvärderande och att misstänkliggöra mig och min läkare, som ju ändå är specialist, och jag kan bara konstatera att nej. Nej så upplevde jag det inte. Däremot så blev några av de saker jag inte kan väldigt tydlig, även för andra och det blev därmed också plötsligt klart för min mamma, varför jag inte kunde ta mig an den där översättningen för tre år sedan 🙂
Vid besöket hos arbetsterapeuten, som skulle försigå över två dagar, skulle jag på dag ett göra två saker, den första var en till synes löjligt lätt uppgift; Jag skulle sätta upp några hyllor och sen skulle jag sortera några mappar och böcker på dem i alfabetisk ordning, skitlätt, visst! 😉  Hon förklarade för mig exakt hur, lät mig skriva ner det hon sa, för därefter att gå igenom de instruktioner jag skrivit och rätta eventuella fel och sen skulle jag bara göra det jag skrivit.
Lätt som en plätt, visst! 😉  Bortset från att jag, redan när hon gått igenom de första par punkterna, började tappa koncentrationen, känna att det var övermäktigt, men fortsatte ändå vid gott mod, för hur svårt kunde det vara att kunna följa nedskrivna instruktioner om något så jävla enkelt som att mäta upp några hyllor och sätta några få böcker i alfabetisk ordning – jag är ju trots allt nästan mästare i IKEAmöbler 😉  och dessutom författare och översättare och bibliofil och det enda jag skulle nu var att sätta böcker i alfabetisk ordning utifrån första bokstaven i efternamnet, inget annat, bara den första bokstaven i efternamnet och jag hade ju instruktionerna precis där, bredvid mig, hela tiden.

Till och med jag trodde jag skulle klara det, fast jag vid det här laget borde vetat bättre, borde insett…

Av obegriblig anledning blev jag rasande medans jag höll på, jag vet inte varför, för arbetsterapeuten var hur vänlig, lugn, professionell som helst och jag kände mig inte omedelbart stressad eller pressad av varken henne eller situationen, men rasande blev jag, men jag fortsatte, utan att kommentera, slutförde uppgiften och raseriet släppte och där satt jag, helt utslagen, uppkrupen i stolen och storgråtandes, av ingen som helst anledning, men ändå okej nöjd med att jag, känsloutbrott till trots, lyckats sätta upp hyllorna och sortera allting rätt.

Arbetsterapeuten, fortfarande hur vänlig och professionell som helst, förklarade för mig att jag misslyckats kapitalt med uppgiften (nej hon använde inte de orden, hon var som sagt, väldigt vänlig och professionell), hyllorna satt fel och böckerna var dels inte satta i alfabetisk ordning efter första bokstaven i efternamnet dels inte… och…och .. och hon tyckte det var bäst om jag gick hem, och om det fanns någon som kunde hämta mig? Vartill jag svarade att, men det skulle ju finnas en uppgift till och kanske jag då kunde göra den dagen efter när jag förhoppningsvis var lite mer i form och dagen efter var ju redan bokad, vartill arbetsterapeuten svarade att nej, det var inte nödvändigt att jag kom dagen efter, för det var så uppenbart att jag fortfarande var så sjuk, min hjärna så skadad, att jag inte kunde utföra ens de mest elementära arbetsuppgifter, följa de enklaste instruktionerna eller kontrollera mina känslor så hon behövde inte se mer…
Och därmed blev det också lysande klart och enkelt att koppla för min mamma, vad det där med de stärkt nedsatta kognitiva förmågorna betyder, i verkligheten.

Innan jag blev sjuk läste jag fem böcker i veckan – nu ska jag vara glad om jag lyckas läsa och komma ihåg fem om året…

Att mitt arbetsminne försvann betöd, att jag inte bara kunde laga mat som jag alltid kunnat, att jag inte kunde skruva ihop en enkel trestegs græsklippare, att det att handla plötsligt blev väldigt svårt, och att det, att skriva i princip var omöjligt.

När jag skulle ha ett reningsverk, så var jag uppe och fick en förklaring på hur det fungerade, en enkel förklaring, lätt om en plätt, visst;-)  Och för en säkerhets skull hade jag tagit någon med mig, som också kunde se, få förklaringen, och sedan upprepa den för mig.

Jag hade garderat mig.

Trodde jag.

Tills det visade sig att personen jag tagit med för att vara mitt minne, inte heller förstått. Alls. – Och därför tyckte att vad fan du är ju smart och du har ju sett det och det är ju lätt, inte behöver jag visa dig gång på gång, när det är så lätt, och du … Och visst är jag smart och visst hade jag fattat hur det fungerade redan första gången, men smart har ingenting med mitt minne att göra och jag kunde därför omöjligen komma ihåg instruktionerna från gång till gång. – Det gick bara inte, hjärnan var blank och ju mer jag blev pressad att kunna, desto otillräckligare kände jag mig, och såsmåningom räckte det med att någon skulle nämna ordet reningsverk för att ångesten skulle börja krypa i kroppen, hjärtklappningarna börja… Som tur är så har jag några fantastiska ungar och försäljaren av reningsverket har ett hjärta av guld så han kom ut och lät mig filma – så jag inte behöver minnas det min hjärna inte minns – men kan titta på filmen och ungarna kan fixa i enlighet därmed – när jag inte klarar av det.

Sen är det kombinationerna… av minnet och känslor och…krav … och…

Som när jag kört till affären och står där framför hyllorna, men inte kan urskilja den ena varan från den andra och det hela bara flyter ihop och jag står där med min lista i handen och läser vad som står, men utan att fatta ordet, innebörden, och helt oförmögen att förvandla det skrivna ordet på listan till det suddiga, överväldigande utbudet av varor på hyllan och jag går därifrån, tomhänt, förvirrad och ledsen.

Eller den gången när jag var trött och sliten och dumt körde i Coop och bara minns att jag stod i kön och slängde mitt kött och skrek någonting till den stackars kassapersonalen och gick därifrån och ut i bilen och bara grät och grät och grät och jag skäms fortfarande något så innerligt men har absolut inget minne av vad jag skrek eller hur den arma stackaren det gick ut över såg ut…

Eller när jag var på någon sammankomst med Dansk- Svensk Författarsällskap på biblioteket i Malmö och skulle ta mig hem. Samma väg jag kört hundratals gånger, men ändå plötsligt befann mig vilse, mitt i stan, handlingsförlamad och absolut panikslagen och bara satt och grät hejdlöst i en korsning.

För inte tala om alla de gånger, då jag inte kunnat tala. När någon begärt att jag skulle säga någonting, pressat mig att formulera en mening när jag inte ens kunnat finna ett enda ord, och allting bara varit ett enda stort svart jävla ingenting, när jag inte kunnat minnas vad som nyss sagts, vad samtalet handlade om och inte för mitt liv kunnat räkna ut vad jag förväntats säga, och de gånger då detta skett, i sällskap med personer som inte vet, som inte förstått och som därför fortsatt att pressa mig, fortsatt att fråga tills den oundvikliga fäkta/fly reaktionen sätter in och jag antingen rullar ihop mig som en boll och skärmar mig eller flippar ut och skriker vad som, vad som … vad som, vad som för att slippa undan, fly, värja mig, vad som, som jag sedan inte minns.

Krav, eller det jag upplevt som krav, är typisk en sådan sak som kan resultera i just fäkta eller fly reaktioner. I flera år under min sjukdom så kunde jag inte hämta posten eller läsa mejlen på flera veckor åt gången, och då enbart efter noggrant planerande, med min syster i luren, men ändå med hjärtklappning och skakningar och panik i magen eftersom jag inte visste vad som där kunde krävas av mig, inte räkningar- de vet man ju kommer, men allt möjligt annat, vad som helst som kunde uppfattas av ett krav som jag skulle besvara. Sms och FB och telefon likadant, jag begränsade både andra människors möjlighet att nå mig, och min att ta emot deras meddelanden för även den minsta lilla vänliga hälsning kunde för mig framkalla stress/fläkta fly reaktioner i och med det krav som, enligt mig, då låg på mig att svara.

Den rent fysiska förklaringen till att personer med utmattningssyndrom har svårare att reglera sina känslor beror på dessa har svagare kopplingar mellan amygdala och prefrontala cortex. Personer med utmattningssyndrom har alltså har svårare att dämpa negativa känslor pga de skador hjärnan fått.

Det är den fysiologiska förklaringen. Väldigt teoretisk. Den säger ingenting om gråten som plötsligt kommer, hur man kan gå från 0-100 i ursinne över ingenting. Den beskriver inte den fullständigt hjälplösa känslan när man inte kan skärma sig, inte kan värja sig emot oförträter, krav,press, sorg, saknad och när allting, hela tiden, är ett enda stort öppet sår. Den beskriver inte hur varenda liten oväsentelig detalj kan utlösa hjärtklappning och panik, fullständigt bortom ens kontroll, eller hur man inte kan släppa den där lilla detaljen, hur den helt tar över ens tankebanor och känslor och överskuggar allt annat.
Den säger ingenting om den skam man känner, när man inte klarar det man borde klara, den säger ingenting om hur paralyserande och invalidiserande det är, att inte ha kontroll över något så enkelt som ens egna känslor.

Det handlar om hjärnskador. Verkliga sådanna. Hjärnskador som har överväldigande, livsändrande konsekvenser för oss som får dem.
Utan omgivningens stöd – klarar vi det inte.

Så, när du har med en person med udmattningssyndrom att göra:

– BACKA! (sååå jag har önskat att alla hade gått en kurs i lågaffektivt bemötande redan i grundskolan)

– Säg inte åt oss att skärpa oss och att vi är smarta och att vi visst kan göra alla de där enkla sakerna – för det kan vi inte! Om vi hade kunnat, hade vi gjort det! Hjälp oss istället att komma vidare med uppgiften när vi stannat upp. Det är inte det minsta hjälpsamt att be oss låta bli med att inte fatta – Det är som att säga till en person med Alzheimers att sluta ha Altzheimers- det kan de inte! De gör det inte med vilje!

– Säg inte åt oss att sluta reagera så känslomässigt och att vi ska behärska oss. – för det kan vi inte! Om vi hade kunnat, hade vi gjort det! Hjälp oss istället att ta oss ur situationen med så mycket värdighet i behåll som möjligt. Det är inte det minsta hjälpsamt att be oss låta bli med att få känsloutbrott – Det är som att säga till en person inkontinens att låta bli med att kissa på sig – de kan inte! De gör det inte med vilje! Och de skäms säkert redan som det är! För nåt de inte kan rå för. (Och apropå – en person med utmattningssyndrom kissar antagligen hellre i en hink än är tvungen att klara av att ringa till VVSaren…)

INGEN absolut INGEN väljer att få utmattningssyndrom. INGEN väljer de skador det medför. INGEN av oss trivs med de överväldigande livsförändringar det medför. INGEN av oss väljer bort social samvaro för att vi vill – Vi gör det för att vi måste, för att vi inte orkar och för att vi inte vill utsätta andra för våra känsloutbrott.

Skammen över att inte kunna det man borde kunna, alltid har kunnat, skammen över att ha mindre kontroll över sig själv än en treåring – INGEN väljer det!

Och INGEN mår bättre av att få det påpekat, utpenslat.

Utan omgivningens stöd – klarar vi det inte.

Jag har till största delen haft tur, empatisk och omsorgsfull familj, vänner, arbetsgivare och en bra läkare. Som sonen som förstår att om jag säger jag inte orkar, så backar han, begär inget av mig, ställer inga frågor, vet att t.om till synes enkla oskyldiga frågor om vad klockan är eller när vi ska köra följande morgon kan kännas som ett oöverstigligt krav för mig och leda till en panikreaktion. Sonen som gång på gång räddar mig i affären, när jag står där, helt blank när någon frågar nåt, räddar mig, utan kommentarer, utan att få mig att skämmas.
.
Inte en chans att jag hade klarat det så bra, hade det inte varit för det stöd jag fått – utan det så hade jag gått under. Jag hade inte varit på väg till tillfrisknande, jag hade inte kunnat skriva detta – men varit på total överbelastning av förbrukad energi, utmattning, skuld, skam, och resultatet hade varit ultimativ krasch hade jag inte fått det stöd jag fått.

Avslutningsvis – några myter om utmattningssyndrom:
1. Det drabbar bara känsliga personer.
Nej- Vem som helst kan drabbas. Ofta är det ambitiösa och duktiga personer med stort driv.
2. Hjärnförändringarna är bestående.
Nej – Stressystemet kan läka med rätt behandling. Men hjärnan måste få vara i fred och vila.
3. Depression är samma sak.
Nej- Depression och utmattningssyndrom är två olika diagnoser med liknande symptom.
4. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är bästa behandlingen.
Nej – Inte depressionsanpassad KBT. Möjligen kan en anpassad form fungera. KBT hjälper i förebyggande syfte och kan lindra symtom men ger inte snabbare arbetsåtergång.
5. Antidepressiva läkemedel fungerar som behandling.
Nej –  det händer andra saker i kropp och psyke än vid en depression.
6. Avspänning fungerar som behandling.
Nej – Enbart avspänningsmetoder läker inte hjärnan. Men metoden fungerar förebyggande mot utmattning.
7. Vid total vila kan man snabbt återgå i arbete.
Nej – Det tar lång tid att läka hjärnan för den som insjuknat i utmattningssyndrom.

( Långt ifrån uttömmande, om du har egna exempel eller frågor så kom jättegärna med dem:-) )

Och i fall någon skulle ha missat det – detta är absolut ingen kritik emot någon, bara jag som försöker förklara hur utmattningssyndrom också är och hur svårt det kan vara för både den sjuka och omgivningen att förstå – oavsett hur smarta, kunniga, empatiska de än är.

( På bättringsvägen:-)  Men inte helt där än, lyckades skriva ihop ovanstående men tappade överblicket på källor och citat, om någon känner sin upphovsrätt kränkt får de väl stämma mig, om ni andra vill veta mer så får ni googla 🙂  )

Harning

Jag älskar

Jag älskar. Ergo är jag.
Jag älskar när jag vaknar och jag älskar när jag somnar.

Jag ser dig komma gåendes, precis där, vid den första vita stenen
och jag vet,
och jag får spring i benen
och jag öppnar dörren
och du breder ut armarna och skrattar
och jag rusar
och du lyfter upp mig och pussar på mig och jag känner dina muskler röra sig emot innersidan av mina lår och vi snurrar och snurrar och du skrattar och skrattar, och du stryker mig över håret, Du och jag, säger du, Ja, du och jag svarar jag, och vi trillar ner på gräset.

Jag älskar. Ergo är jag
Jag älskar när jag vaknar och jag älskar när jag somnar.

Jag älskar.
Hämningslöst.
Det är inget att hymla om.
Och det är inget jag tänker skämmas för.
Jag bryr mig inte om att det tycks finnas någon social norm för hur länge, hur mycket och vem man får älska. Normer och tabun har aldrig rigtigt varit min grej 😉
Jag älskar. Ergo är jag.

Jag är
en som älskar.

Och tänk om, dagen kom, när du kom gåendes, precis där, vid den första vita stenen
och jag slutat älska

 

 

©Harning

#metoo – Våga gilla dig själv!

Jag lärde mig tidigt hemifrån att jag var intelligent och vacker och att min röst var lika värdefull som någon annans, att sex var naturligt och skönt och inte det minsta skamfullt. Jag lärde mig att den som tiger samtycker. Jag lärde mig  att det var viktigt att säga sin mening, stå upp för sig själv och för andra, att skydda de svaga och kämpa emot orättvisor av alla de slag.

Sen började jag i grundskolan, och där lärde jag mig, att jag förväntades vara tyst.

Att inte sticka ut. En lärdom jag fått upprepat gång, på gång under högskoleutbildning och jobb och i sociala sammanhang. För kvinnor får inte sticka ut, får under inga som helst omständigheter ta plats och gör de det får de räkna med – att deras kvinnliga klasskompisar, kollegor, bekanta gör vad som helst för att trycka tillbaka dem, ner i den gemensamma normativa kvinnogruppen.

Så jag vet, vet vilka ni är, ni som nu stolta säger er att bryta tystnaden. Det är ni som i fyrtio år sagt åt mig att vara tyst, som försökt trycka ner mig gång på gång, som gått till angrepp på mina kläder, mina vänner,mitt moderskap,min relationsstatus, anklagat mig för att vara förrädare och kvinnohatare – vilket personangrepp som helst har varit giltigt och legitimt för er i vilket sammanhang som helst medan ni suttit där och hängt vid varenda ord som kommit ur en manlig klasskomppis eller manlig kollegas mun. – Otaliga är de gånger då jag velat höra en kvinnlig kollegas åsikt vid ett möte, men nekats, eftersom kollegan själv vetat att hon skulle bli totalt ignorerad av er och därför som oftast gett upp efter första försöket, medan ni dreglade över den enda mannens måttligt begåvade visdomsord.

Jag vet, vet vilka ni är, ni som nu stolta säger er att bryta tystnaden. Det är ni som i fyrtio år sagt åt mig att vara tyst, utom de gånger då ni kommit och bett mig tala på era vägnar, bett mig säga ifrån, att klaga, gå till rektor, till chefen, eftersom ni inte velat stå upp för er själva, inte haft modet, att själva föra er talan.

Tystnaden – har ni skapat. Ni bär ansvaret för den. Inte jag, inte det likvärdiga rättssamhälle vi lever i och definitivt inte männen.  Jag har aldrig blivit tystad av en man. Jag har alltid kunnat säga ifrån, säga nej, ha andra åsikter än män – och de har alltid respekterat det. ”Det är väl inte så farligt” ”Det gör inget, bråka inte om det nu” ” Det spelar ingen roll” – Är ord, jag hört fler gånger än jag kan räkna från kvinnor. Inte från män. Men från kvinnor, om saker som hänt dem, orättvisor de utsatts för, om saker som hänt andra människor, orättvisor de utsatts för, saker som hänt mig, orättvisor jag utsatts för.

Tystnaden har ni skapat – och nu säger ni er stolt – att ni bryter den.

Men det är faktiskt inte så oerhört svårt att bryta en tystnad man själv har skapat, och särskilt inte, när man som ni, som vanligt, gör det i flock och fan ta oss som skulle få för oss att ha en annan åsikt än vad den gemensamma normativa kvinnogruppen förespråkar, och ja, jag är tyvärr väl medveten om att min mejl nu i vanlig ordning kommer fyllas av hat och hot och personangrepp i ert försök att få in mig i fållan.

Det kommer inte hända. Jag är uppfostrad av kloka föräldrar i ett samhälle där min åsikt räknas och hur mycket ni än försöker så kommer jag inte att se mig själv som ett offer och jag kommer aldrig bli sådär kvinnligt foglig som ni vill göra mig till och inga utfrysningar eller påhopp i världen kommer få mig att strunta i rättsprinciper eller sälla mig till flocken och hänge mig till elakartat skvaller och angiveri.

Har jag då aldrig blivit kränkt på grund av mitt kön,  jodå – av kvinnor. Men nej, jag har aldrig blivit kränkt på grund av mitt kön av en man och nej, jag har aldrig upplevt mig sexuellt kränkt av en man  Visst har jag fått erbjudanden, vissa lite mer handfasta än andra, men det är ju bara att väluppfostrat tacka nej. Funkar inte det, och behöver mannen ifråga ett lite mer konkret avslag så går det aldeledes utmärkt att ta ett hårt tag om hans testiklar. Och sen är man lika goda vänner för det.  Men skulle jag vilja vara förutan erbjudanden? Nej, det är väl klart att jag inte skulle det, och det skulle inte ni heller – ni vill bara vara förutan erbjudanden från de män som ni inte finner önskvärda, de män som ni av någon anledning rangerar lågt (för gammal, för ung, för fet, för ful, för full, för fattig, för otränad, för outbildad, för …) så sluta prata om ickeönskvärda erbjudanden, när det i själva verket är erbjudanden från ickeönskvärda personer ni menar. Stå för det ni gör – en mental, mer eller mindre uttalad, värdering av män och att de män ni dömer som värdelösa inte ska tillåtas så mycket som att skänka er en blick än mindre vara så förmätna att våga sig på ett uttalat erbjudande.

Och nej, jag blir inte kränkt av att bli visslad av på gatan, jag uppfattar det som en komplimang, ett glatt spontant uttryck från en annan människa som uppskattar det denne ser, på samma sätt som om vederbörande oväntat fått se ett konstverk. Varför skulle jag bli illa till mods över det? Eller över att någon försökte stjäla sig en kyss? Att bli åtrådd, önskad av någon annan är inte fel. Det gör mig inte ledsen, får mig inte att kännna mig mindre intelligent och hur mycket ni än försöker trycka ner mig i er normativa gemensamma kvinnogrupp så kommer ni aldrig få mig att skämmas över att bli åtrådd av en man. Och jag tänker inte nedlåta mig till er värdering av män, vägrar dela in dem i önskvärda och ickeönskvärda, jag tänker fortsätta bemöta dem alla på ett likvärdigt, trevligt sätt oavsett om de och sättet de framsätter sitt erbjudande faller mig i smaken eller inte.

Vad objektifiering angår kan jag bara konstatera att jag, liksom mina tidigare kvinnliga chefer inom den offentliga sektorn som skickade runt bilder på sexiga män i bar överkropp, finner glädje i att titta på en snygg manskropp (även om jag (som den enda) fann det orättvisst kränkande att något liknande aldrig gått i Sverige hade det varit manliga chefer som skickade runt bilder på halvnakna kvinnor).

Jag erkänner också gärna, och utan den minsta skam, att jag väldigt ofta tittar på min man, och just då skiter fullständigt i hur kreativ och intelligent han är, för då, i stunden är han för mig en oemotståelig läcker köttbit som jag bara vill äta upp. Än sen då?

Harning

 

Våldtäkt är fruktansvärt och olagligt oavsett om offret är en man eller en kvinna – så tänk inte ens på inte göra mig till våldtäksförespråkare

Vinnare!

Vinnare av senryutävlingen blev inte en men två personer som tillsammans författat denna dikt :

***

Glad utan kontroll

han sitter med sin penna

drömmar om Venus

***

av Wiwin Arman och Cecilia Mazza – – ni får såklart var sin bok. 🙂

Som mycket stark tvåa hamnar detta anonyma bidrag.:

***

Skit i rönnbären

venus vilar sommarljus

i mobilens famn

***

 

Vinn en bok

Vinn en bok

Senryutävling

Senryu är en japansk diktform. Till det yttre ser den yttre som haiku eftersom de båda omfattar sjutton onji fördelade över en till tre rader (5-7-5).

Men skillnadnderna är större än likheterna i innehåll, stil, tema. Haikun handlar om ögonblicket, naturen, årstiden, olika skeenden i natur och människoliv. Haikun är blida antydningar där Senryun är mer direkt.

En Senryudikt kan uttala sig direkt och konkret om människor och deras relationer, om känslor och värderingar, om sex, politik och samhället. Senryu är ofta satirisk, häcklar gärna människors tillkortakommanden och ordlekar är inte ovanligt.

Alltså: En kort dikt som uttalar sig om mänskliga relationer, inte innehåller årstider och som till det yttre ser ut som en haiku är i regel en senryu. Eller som Akita International Haiku Network uttrycker det:  ”…both haiku and senryu can be funny, but that if it’s funny, it’s probably senryu. ”

Skriv en senryu dikt

• Dikten ska innehålla sjutton stavelser á tre rader 5-7-5 (det är inte helt petnoga, så ta hellre bort en stavelse än lägg till en bara för att få det att passa)
• Dikten ska innehålla minst ett av följande ord: Mobil, rönnbär, penna, Löfén, Løkke, kaffe, venus, hund, fin, kontroll, glad.

Dikten kan så klart vara på svenska, danska eller varför inte både och. 🙂

Lägg ditt bidrag i den lilla trälådan på Vollsjö Mill, senast söndagen den 18 september klockan 16.00. (kom ihåg att skriva namn och adress)

Vinnaren får ett signerat exemplar av Codeswitching och sitt bidrag publicerat på min blogg https://harning.wordpress.com/

 

Enjoy. 🙂

Harning

 

Litteraturrundan 2016

Så er der blevet tid til endnu en omgang litteratur i Skåne, mig kan du finde på  Vollsjö Mill søndagen den 18 september 15-16.00. Ses. 🙂

Anderz Harning och kvinnorna

Myterna, lögnerna, facetterna, sanningen?

Myterna och lögnerna om Anderz Harning är många och, som det ofta är med sådana dör de inte så lätt. Spridarna, de som låtsas veta, de som så gärna vill låtsas ha känt mannen själv, häver gärna ur sig vad som helst, sprider gärna vad som helst vidare utan att en enda gång stanna upp och tänka till, kolla fakta, kanske fråga de som faktiskt vet. Alla har något att säga, sant eller falskt spelar ingen roll, inte heller för de journalister som bär idiotin vidare.

Efter några årtionden börjar det bli tröttsamt.

När jag ännu en gång kan läsa påståendet om ”hur han gärna förnedrade unga tjejer, speciellt i offentligheten.” så tänker jag att nu får ni väl ändå ge er (även om det är skrivet av en kvinnlig journalist,som är så dåligt insatt att hon tror att Honung och Grädde var döttrarna?).

Javisst förnedrade han unga tjejer offentligt, han förnedrade och hånade alla, offentligt, inför publik. Unga tjejer, gamla kärringar,  unga killar, gamla gubbar, sossar och byråkrater och psykologer och miljöförstörare och rasister. Alla.

Alla de som ständigt kom fram och skulle framföra sina åsikter, på gatan, på krogen, i affären, på bokmässan, i Sverige, i Spanien, i Portugal, i Frankrike, de kom i en aldrig upphörande ström och ville diskuuuuteeeraaaa, framföra sina åsikter, sina argument. Ibland pratade pappa med dem, ibland överlät han till mig att ”såga” dem. En retorisk skola få barn varit förunnade. Det intressanta är att de enda av alla dessa imbecilla idioter med vaga argument som fortsätter med att gnälla i bakgrunden är… ja gissa själva! Och så de försmådda kvinnorna förstås. Oj,oj,oj, dem finns det många av. Kvinnor som den grupp om tre  som skickade långa smäktande ögonkast på pappa, drog upp kjolarna och juckade med underlivet på en krog i Portugal, som ville dansa, som ville prata, och som pappa försökte förklara för, att det inte gick. Han var ute med sin dotter och ville ägna tid åt henne. Kvinnor som vinglande och aspackade skrek åt honom (och mig) att han var pedofil, att jag inte var hans dotter, att han inte var intresserad av dem för att han inte kunde hantera ”riktiga” kvinnor och därför bara ville ha småflickor..

Visst myterna är många och de som önskar tro dem likaså.

Mansgris.

Ja det är klart att man kan kalla någon för det, särskilt passande beskrivning är det förstås om en man som valde att ta hand om sin dotter och var ensamstående pappa på sextiotalet. Fast nu ska jag akta mig för sarkasmerna och ironin – de förnedrade tjejerna förstår inte sånt

Mansgris.

Ja det är klart att man kan kalla någon för det om personen ifråga är en man och om denna man tycker att kvinnor själva ska ha rätt att bestämma över sina kroppar. Frågan är vad man då kallar en kvinna, som tycker likadant?

Faktum, som ingen bryr sig om att kolla, är att pappa älskade kvinnor. Älskade, inte bara som sexobjekt (även om han gillade sex och att titta på vackra ting (Vem gör inte det?) ), men älskade. Kvinnor var hans vänner. Han var gift med högutbildade kreativa självständiga kvinnor. Rollmodellerna jag växte upp med, från pappas perspektiv, de människor han beskrev med värme och stolthet, som något att sträva efter, var inte män. De var kvinnor.

 Vissa av dem satte han på en piedestal som hans mormor Hulda, min egen mamma (numera professor), och sen de andra, kanske inte lika högt, kanske inte på piedestalen, men fortfarande långt över en man, vilken man som helst; Min egen mormor Ingrid, Birgitta Stenberg, Marina Stagh, Åsa Möller, Annika Dopping, listan fortsätter…

Alla är  kvinnor. Alla är starka, självständiga och kunniga.

Han hade en god relation till flertalet av sina exfruar och tidigare älskarinnor, de flesta av hans bästa vänner var kvinnor.

Han uppfostrade kvinnor. Kvinnor som min syster och jag. Kvinnor som tror på sig själva, har mer än en högskoleutbildning, kvinnor som är uppkäftiga, rebelliska, föder sina barn hemma, älskar sex, inte skäms det minsta för sig själva och kvinnor som mer än en gång har ”förnedrat”, ”hånat” andra människor offentligt.

Och visst har han häcklat människor, iband kvinnor,  som själva bjudit in, som själva tagit initiativet med dåliga argument och icke underbyggda fakta, som Gunilla Kindstrand och Christina Busck i exemplet i början av denna text.

(Boel (för länge sedan och ibland Grädde. 🙂 ) Harning)

©Harning

krukor

Jag gav min son en uppgift idag (han bad mig själv hitta på en ”skoluppgift”), han skulle skriva en dikt om brunt, men han fick inte använda ordet brunt. Detta var vad han skrev:

”     Krukor

I krukor finns det blommor som har en fin färg.

Färgen är samma som krukan

och samma som en vacker tjejs ögon.

Vissa rosor har denna färgen,

många tycker att de inte ska behandlas som människor

för att de har denna färgen på huden. ”

På biblioteket

Codeswitching, nu även på biblioteken! 🙂

Bla här i mina gamla hemtrakter – lite kul tycker jag. 🙂

PET advarer: Flygtninge kan være terrorister

PET advarer mod at der kan snige sig personer ind sammen med flygtningene, personer der kan udgøre en trussel for landet. DF er inde på samme spor og det samme er en del privatpersoner på sociale medier som Facebook.

Det er selvfølgelig en alvorlig sag når PET, der har lang erfaring med at opsnuse og overvåge farlige elementer i det danske samfund, går ud og siger sådan noget.

Og de ved virkelig hvad de snakker om, de der efterretningsfolk, her bare et kort tilbageblik på nogen af de frygtelige mennesker PET gennem årene har holdt godt øje med:

It-professionelles fagforbund PROSA. – Computernørder er farlige, det ved vi vel alle sammen og især i flok.

Socialdemokraten Henrik Sass Larsen. – Socialdemokrater, kan man selvfølgelig heller ikke stole på.

Journalister og venstrefløjsfolk som Ole Sohn ska vi slet ikke snakke om.

Terrorister og dem der støtter dem findes der allerede alt for mange af i Danmark sådan rundt regnet mindst 24.000*. – Jeg var for øvrigt selv en af dem – altså før jeg, lige som så mange andre af min slags, valgte at vandre over Øresundsbroen….

Ps. Nu skal du ikke føle dig udenfor bare fordi du ikke er nævnt – jeg er sikker på at PET også holder øje med dig. 🙂

©Harning

*Kilde http://www.denstoredanske.dk/Natur_og_milj%C3%B8/Milj%C3%B8_og_forurening/Internationale_aftaler,_konventioner_og_foreninger/Greenpeace

Ladda ner och läs idag!

Codeswitching – nu som E-bok. Du kan köpa den här hos Läsboken eller et helt andet sted hvis du foretrækker det 🙂 fx her

 

Enjoy! 🙂

©Harning

Apple censurerar Codeswitching

Censurerad igen!

Den här gången är det inte Malmö stadsbibliotek* men Apple. Jamen!!!

“…Hej Boel
vi beklagar att informera dig om att din bok inte kunde friges för försäljning p.g.a. Apples stränga krav avseende innehåll….“

Så om du använder och gillar Apple så låter E-varianten av Codeswitching nog vänta på sig ….

Seriöst…. Jag hade räknat med att åka på stryk; från feminister, lärare, kanske till och med ….. – men Apple! –  Come on…

* Oprindelig mente Malmö stadsbibliotek at min bog “på græssets smaragdgrønne” ikke var “passende” for deres læsere og ville derfor ikke købe den ind – de ændrede sig dog siden.

Om disse reklamer

Ny bog til sommer: Codeswitching

 Appetizer

Intelligent, chockerande, tankeväckande, vackert.
Harnings texter är som sudoku, små hjärnvridande  puzzel och inget är nödvändigtvis vad det verkar
Texterna har ofta starka inslag av samhällskritik, en antydan av naturskönhet och paradox dyker upp som gubben i lådan.
Kemiska vapen, handikapp, feminism, cannabis, barns villkor; de här texterna är inget du bör läsa om du bara vill njuta av solen, slappa och slippa tänka.
Det är rått. Det är roligt. Det är Harning.

 

 

 

 

(Codeswitching: När en talare obehindrat alternerar mellan två eller flera språk, eller när språken varierar inom en enskild konversation.  ( Eller… en oversætters mareridt! 🙂 ) )

©Harning

(Kan for øvrigt varmt anbefales som alternativ i undervisningen i nordiske sprog i såvel Sverige som Danmark da teksterne er moderne og behandler dagsaktuelle emner som de fleste unge mennesker synes er interessante )

Arbetsmiljö i skolan för elever med AST

Alla barn i skolan har rätt till en god arbetsmiljö, tidigare har det inte funnits något redskap för att utvärdera arbetsmiljön i skolan för elever med autismspektrumtillstånd men det gör det nu. Blanketten som är är fritt tillgänglig för alla att använda är utarbetad i samarbete med Maria Lagerholm.

Spar tusindvis af kroner hver måned – flyt til sverige.

For bare nogle år siden var der masser af danskere som flyttede til Sverige, nu synes alt færre vælge denne løsning – måske på grund af artikler som denne, som får det til at lyde som om det ikke længere kan svare sig. Men bare fordi forskellen på huspriser ikke længere er helt så markant som tidligere og den svenske krone er blevet lidt stærkere så betyder det ikke, at der ikke fortsat er tusindvis af kroner at spare – især for en børnefamilie.

Se bare her:

Kursen:  Lige nu får du ca 15 kroner mere for hver hundrede kroner du tjener. Dvs at hvis du fx sidder med en rimelig gennemsnittelig dansk løn på 18.000 dk netto så får du 20.684 svenske kroner at gøre godt med.

Børnepasning: I Københavns kommune koster én vuggestueplads  3.354 dkkr. m.frokost, én børnehaveplads 2.363 kr. m.frokost og én fritidshjemsplads 1.260 kr. I Malmö kan du aldrig komme til at betale for mere end tre børn, børn derudover er gratis, og uanset hvor høj en indtægt du har vil du heller ikke komme til at betale mere end 2520 svenske kroner ialt – for alle dine børn. Dvs har du bare ét barn så sparer du minimum 1267 danske kroner på en børnehaveplads (mere hvis du tjener mindre end 30.000 i måneden), har du flere børn er der selvfølgelig tilsvarende flere penge at spare.

Skulle du vælge at sætte dit barn i en af Malmø`s alle privatskoler – så koster dette lige så meget som folkeskolen – dvs ingenting – det er helt gratis.

Jaja tænker du nu, men de taler jo svensk derover og mine unger kan ikke svensk. Det ka de lære:-) Dertil kommer at alle børn i Sverige har ret til modersmålsundervisning – også i vuggestuen. Så udover at lære svensk så bevares og udvikles deres danske sprog.

Mad: Ifølge en redegørelse fra Erhvervs- og Vækstministeriet så betaler danskerne  14 procent mere for deres varer, selv når man tager højde for forskelle i landenes velstand, moms og afgifter. Så hvis du har et rimeligt almindeligt madbudget for en familie så vil du også hér kunne spare en tusse om måneden ved at bo og købe ind i Sverige.

Bil: At biler er billigere i Sverige end i Danmark ved vi vel alle efterhånden, det samme er værkstedsregningerne hvorfor vi herover i det svenske plejer kunne se en strid strøm af danske biler når det er tid til at få sat vinterdækkene på. (selv går jeg rundt og drømmer om denne bil som i Danmark koster 199.990danske kroner og som herover kan fås til sølle 121.000 dk kr.)

El: Også elpriserne er efter sigende langt billigere hérover – det ved jeg dog ikke så meget om, men du ka jo selv gå ind og sammenligne de svenske priser med hvad du betaler i din danske bolig.

Nu sidder du så måske og tænker, at det der med at flytte til Sverige lyder måske ikke så skidt endda, men hvor skal jeg så bo…

Det skal du selvfølgelig hér – i vores dejlige hus som vi nu sætter til salg for at komme lidt længere ud på landet og få os en ged:-)

©Harning

Hvorfor ikke købe et lækkert hus i Malmø?

Nu sælger vi vores store, lyse rækkehus i Malmø, for at komme lidt længere ud på landet og få os en ged:-) Huset ligger i et meget børnevenligt område, uden biler og omgivet af fodboldbaner, basketballbane, skaterampe, friluftsbad og i gangafstand til flere skoler og børnehaver. Som pendler er det ideelt da det kun tar en halv time at komme til København hvad enten man vælger at køre i egen bil eller tage toget fra den nærliggende station.

Huset er på 133m² og har udover stue og køkken; fire store værelser, bryggers, badeværelse og gæstetoilet  (du kan se alle værelserne hér) og masser af opbevaringsplads i form af dels et loft, dels et forrådsrum som vi har brugt både som værksted og som træningsrum men som med fordel også kan konverteres til udestue da det ligger i umiddelbar forlængelse af huset.

I foreningen findes, fælleshus, sauna, solarium og mulighed for parkeringsplads, alternativt egen garage.

Fakta om huset:

Bostadsrättslägenhet

Boligareal* 133 m², 5 rum.

Pris: 1285000 sek.

(Pris pr. m²: 9661 sek)

Fællesafgift 6: 294 sek pr mån.

Plantegning

Vedtægter

*(Når det gælder boligareal så regnes det i Sverige fra indervæggene – altså det faktiske areal.)

Hvis du har spørgsmål, eller vil se nærmere på boligen eller gi et bud så skriv til Harning@writeme.com

©Harning

Kvinnor som kränker kvinnor

Jag blev så glad när tingsrätten i Malmö valde att inte göra ännu en kvinna till ett infantilt osjälvständigt offer i samhället.  När de bejakade kvinnans naturliga sexualitet och hennes förmåga att träffa egna självständiga val och därmed klart och tydligt lade avstånd till den ”feministiska” åklagarens agenda – som efter allt att döma enbart tycks vara baserad på en självgod, moraliserande och kvinnoförtryckande nypuritanism.

Och glad var jag, ända tills jag insåg att åklagaren inte var den enda som utvisade detta kvinnoförakt. För efter att ha läst Katarina Wennstams inlaga i Aftonbladet idag är det bara att erkänna: Kvinnor är kvinnors värsta fiender!

Wennstam skriver uteslutande utifrån sin egen moral, en moral som hon sedan försöker att underbygga med att kvinnan i fallet efter den sexuella upplevelsen har vårdats för  ”psykiska skador” och att ”hon klarade inte ens av att delta under rättens förhandlingar.”

Varför kvinnan har haft behov för denna vård reflekterar Wennstam dock inte över.

Måste det nödvändigtvis vara så att det var den sexuella upplevelsen i sig som fick kvinnan att må dåligt – eller skulle det möjligen kunna vara Wennstam och likasinnade som genom sin markanta avsky och sitt offentliga moraliserande fick kvinnan att må dåligt?

”Sociala grupper skapar avvikelse genom att skapa de regler vilkas överträdande bildar avvikelse, och genom att applicera dessa regler på särskilda människor och stämpla dem som avvikare.” sa Howard S Becker.       Ett sociologiskt aspekt som varken åklagaren eller Wennstam tycks ha intresserat sig det minsta för, men som de kanske borde analysera innan de fortsätter med att stigmatisera kvinnor. Men, kanske är det det som är deras ändamål när de fortsätter att kränka just den här kvinnan...

©Harning

Andra bloggar om: SM, sexuellt våld, feminism, Wennstam
BDSM, sadomasochism, våldssex

DN, Mere om SM,  Läs även: Rødstrømperne krænker til stadighed kvindekonventionen

Tankevækkende….: ”Tænk at være så heldig, at må være en billig tøs, en tøjte, en kvinde der udlever det inderste… og stadig bliver elsket og endda med en særlig styrke…” udtaler fannie i kommentarsporet til et indlæg af greyindarkness.

Opdatering: Hovrätten om fallet

Mor, er jeg kristen?

Vi sidder i bilen, en smule forsinkede på grund af vejarbejde og min morgentrætte hjerne kører mere eller mindre på automatpilot, og så er det at otteåringen stiller spørgsmålet:

– Mor, er jeg kristen?

– Øh.. det ved jeg sørme ikke, det er lidt kompliceret skat, tror du på gud?

– Ja, DET gør jeg, jeg tror på at han passer på os og sådan, for det har vi talt om i skolen og jeg så en film i fjernsynet…… (hér holdt min allerede trætte hjerne op med at lytte til beskrivelsen af filmen og flyttede fokus til at vi vist hellere må se at have lidt mere styr på hvad ungen ser i fjernsynet)

– Okey, jamen så kan det godt være at du er kristen, men det kan også være at du er muslim eller jøde.

– Muslim?, Jeg er ikke muslim, de spiser ikke det samme mad som mig i skolen. De tror på en anden gud.

–  Nej skat, muslimer tror på den samme gud som kristne gør, så selv om de spiser noget andet i skolen end hvad du gør så tror de altså på den samme gud som du tror på. Forskellen er hvilken historie om gud man tror på, hvilken bog man læser og hvilke regler man vælger at følge. Men guden er den samme.

– Men, ER jeg kristen mor?

– Jeg ved det ikke skat, hvis du tror på gud så må du læse bøgerne og lære dig mere, og så når du bliver voksen, kan du bestemme hvilken historie om gud du vil tro på og hvilke regler du vil følge.

Herefter fulgte så en snak om Jesus, den frie vilje og hvorvidt otteåringen synes at forældre skulle bestemme hvad børnene troede på eller ej…

Og ja, han tror på at Jesus gik på vandet og på elver og trolde og…

***

Det der med børn og børneopdragelse er bare ikke så nemt! Slet ikke om morgenen. 🙂

©Harning

Inga invandrare

Diskussionerne raser på begge sider af sundet i forbindelse med den svenske valgkamp, men indtil videre har det primært været dét – diskussioner og for mange bliver politik så til noget kedeligt ordgejl med masser af snak men ikke ret meget handling.

Det har én mand sat sig til at gøre noget ved og han opfordrer derfor via facebook alle med anden etnisk herkomst end svensk (alle med indvandrerbaggrund) i Sverige til at nedlægge arbejdet i dag klokken 14.00 for derved at vise at indvandrere faktisk arbejder og bidrager til samfundet. Et, synes jeg, genialt initiativ som jeg ikke kan andet end støtte og jeg håber inderligt at danskere med indvandrerbaggrund vil følge trop i sympati.

©Harning

En lidt anden måde at handle på , Og i eftermiddag..

Andra bloggar om: SD, invandrare, politik

Det var jo det jeg sagde!

Nogen gange bliver jeg bare sååå træt! På min fars mindesten står der ”Vad var det jag sa” –  kloge ord 🙂 , for hvor ofte sidder jeg ikke selv og hopper op og ned og siger det samme ved min ”nyheds”*læsning. Således også idag. For hvad finder jeg ikke lige i Politiken, om ikke en valgforsker (Elklit som tidligere nævt) som netop går ind og kritiserer det svenske val udfra bla det faktum at alle små partier må klare sig selv og derfor ikke kommer til orde på lige fod med de store. Jamen.. det jo det jeg siger!

At Elklit og jeg er enige er der nu egentlig ikke noget at underes over – hvad der derimod kan undre mig er Politikens manglende evne til at gribe i egen barm. For de gør jo akkurat det samme.  De rapporterer ikke objektivt om det svenske valg. Til trods for at de nu burde vide bedre. Artiklen om Elklit bliver dermed bare desto mere bizar for mig at læse… 😦

©Harning

*Nyhed i situationstegn, fordi det jo netop sjældent er tale om nyheder for mig…

Mere eller mindre lødige eksempler om hvorledes snydet med valgsedler foregår kan du finde her og her, døm selv.

Mere om valget Sverige kontra Danmark: Sydsvenskan, En kammerat i skammekrogen,

Andra bloggar om: Valet 2010, Pirat partiet, Sverige, Danmark, censur, valsedlar, fusk

Danske medier censurerer svensk parti (PP)

De danske medier har de seneste dage haft travlt med at anklage nabolandet for censur. Men hvem er det egentlig der censurerer hvem? Og hvem er det egentlig som udgør den største fare for demokratiet? For i den ene danske avis efter den anden præsenteres de svenske partier – altså nogen af dem.

Ikke alle.

Jyllands Posten er endda gået så vidt som til at lave sin egen lille uformelle stemmeboks til det svenske valg-  uden at medtage alle partier!

Nu tror jeg selvfølgelig ikke at de danske medier med vilje udelukker noget parti – det ville jo være censur – min antagelse er derfor at misereren alene skyldes nogle knap så kvalificerede/ eller muligvis et par fortravlede medarbejdere.

Jeg sendte derfor følgende mail til alle større netaviser:

”Det er med stor fortvivlelse og frustration at jeg kan konstatere,  at I ikke medtager samtlige opstillingsberettigede partier når I skriver om det svenske valg. Hér kan nævnes piratpartiet som med sine 16.648 medlemmer i medlemsantal pt langt overstiger nogle af Riksdagspartierne (og lad mig i den forbindelse tillige påpege at Sverigedemokraterna ikke er et af de syv Riksdagspartier)

Netop udelukkelse af enkelte partier i de svenske(og udenlandske) medier udgør den største fare for demokratiet.

Med Venlig Hilsen
B. Harning
Forfatter”

Nu ved de altså godt, at de har ”glemt” et parti*, og hvad gør de så ved det? Absolut ingenting.

Hvordan kan jeg så konkludere andet, end at der er tale om ren censur?

©Harning

Læs også: Kvæler de danske medier ytringsfriheden

Andet om valget: Sydsvenskan, DN, SVD, HD,  Lidt om det svenske piratparti: Rick Falkvinge, Anna Troberg om snyd,

(Kuriosum: Piratpartiet er imod censur, hvilket bla er kommet til udtryk i deres samarbejde med wikileaks)

(Det danske Piratparti )  Andra bloggar om: pirat partiet, censur, danmark, sverige, valet 2010

(Til orientering: Piratpartiet er ikke det samme som The Pirate Bay)

*eller to, eller rent faktisk mange…

För kontroversiellt för Dagens Nyheter

Är Sverige en demokrati?

Javisst är vi det, i alla fall om vi skall säga det själva. Men om förutsättningen för en demokrati är fria val, så tycks verkligheten mig en helt annan. Fria val betyder nämligen för mig, att jag som individ fritt kan välja vilket parti jag vill rösta på och att jag kan göra det i fullständig anonymitet – båda delarna en omöjlighet i Sverige.

Tills för några år sedan bodde jag i utlandet och röstade därför under ganska primitiva förhållanden i en källare tillfälligt utlånad till det svenska konsulatet, föga anade jag då att den tomma kalla källaren inte var det minsta primitiv jämfört med en vanlig svensk vallokal i Sverige.

I den primitiva källaren var jag ensam och kunde därför rösta helt anonymt –  i Sverige upptäckte jag till min förfäran att jag var tvungen att ta en valsedel framför alla de andra som befann sig i vallokalen. Vem som helst kunde alltså se hur jag röstade och jag kunde se hur alla andra röstade – ett förhållande som enligt min uppfattning stämmer dåligt överens med ett fritt anonymt val. En uppfattning som jag nu kan konstatera delas av valforskarna  Birgitta Wistrand, fil.dr. Uppsala Universitet och  Jørgen Elklit, professor ved Aarhus Universitet. De har nämligen enligt Ekstra Bladet kommit fram till att just detta förfarande inte kan kallas obetingat ”fritt och rättvist” en åsikt som de enligt samma tidning dessutom skulle ha försökt framföra till flera svenska tidningar utan att vinna gehör – Dagens nyheter skulle således besvarat deras artikelförfrågan med ett nej det är ”för kontroversiellt”!

Vad jag inte heller visste under min tid i utlandet var att det i Sverige krävs att man är ett stort parti med många pengar i bakfickan för att man skall kunna få vara med i vallokalen. Jag trodde i min naivitet att det, liksom i det land jag bodde i, bara fanns ett papper, en sedel och att man därför kunde rösta på vilket parti som helst. Men icke, i Sverige har varje enskilt parti sin egna lilla lapp, och har man inga pengar får man gå tycks parollen till partierna vara eftersom små partier är helt beroende av att hitta frivilliga som har tid och lust att lägga ut valsedlarna i vallokalerna . Jag kan inte låta bli med att jämföra med några av de länder dit vi skickar valobservatörer.  Observatörer som  rapporterar om hur det är ett problem att valsedlar läggs ut – bara för att snabbt stjälas bort av motståndarna.  Jamen, i de länderna kommer valsedlarna iallafall ut.

Är vi verkligen så självgoda i Sverige att till och med de stora papperstidningarna anser att det är för kontroversiellt att ifrågasätta vårt valsystem?

©Harning

Andra bloggar om: demokrati, val, rösta

Mer om valet: DN, JP, Politiken, sydsvenskan, HD, Berlingske,

Og så er det vist meget heldigt at jeg ikke er blind

Kan Danmark virkelig blive en retsstat baseret på viden?

For undertegnede lyder dette umiddelbart som utopi – et umuligt ønske …… om himmelriget i demokratiet.

For aldrig tidligere har jeg kunnet forestille mig dette; at Danmark kunne regeres, lovgives og praktiseres udfra viden – i stedet for udfra holdninger og tro. Men måske er det alligevel hverken utopi eller en drøm jeg kun deler med de få, for nu er tænketanken Forsete opstået og dermed synes min drøm ikke helt så naiv og håbløs endda…

©Harning

Resursskola=Elitskola?

Min sons stackars morfar dog i tron att den svenska skolan hade utvecklats till ett studium i navelbeskådande flummig okunskap och med det för honom sannolika ändamålet att: ”…. starka krafter inom Det nya frälset,……..,byråkratin, ser fram mot de sötebrödsdagar då folket äntligen är förvandlat till stumma lealösa lätthanterliga analfabetiska kräk?”

Så fel han hade!

För visst kan det omedelbart se ut så, i alla fall om man bara ser på den vanliga grundskolan – den där alla de normala barnen går. Vad han och många andra med honom inte  visste då och fortfarande inte vet är att parallellt med denna vanliga skola så har små elitskolor vuxit fram.

En av dessa är Fosie Resursskola-Lindängen.

När min son blev erbjuden plats i resursskolan  trodde jag det betöd att han skulle få extra hjälp och extra lärarresurser eftersom han har dyslexi och ad-hd.

Men så är det inte alls.

Ordet resurs har inget med lärarna att göra – men däremot med de särskilt resursfyllda eleverna som här samlas i små elitiära grupper långt bort från de dumma och vanliga och normala eleverna.

Jag borde förstås ha insett att det var min sons intelligens* som var anledningen till hans skolplacering, men det gjorde jag inte – inte förens nu när de nationella proven börjar.

För i den vanliga normala skolan anser man nämligen att eleverna är så dumma att de måste ges tid; att läsa, fördjupa sig och diskutera det nationella provets texter på förhand. – Varemot de på den elitiära resursskolan i Fosie har beslutat att deras elever är så duktiga att de inte behöver se texterna överhuvudtaget.

Så morfar hade fel;

Det finns visst plats för  intelligenta kunskapshungrande barn i den svenska skolan.

Barnbarnet är ett av dem: eliten, de resursstarka,dyslektikerna de som varken behöver förbereda sig eller ges extra tid vid provtillfället.

©Harning

*(eftersom han har en IQ på 160)

Også bragt i Dagen skola

Barn tvunget til at sidde i sit eget pis

Det startede ellers så godt; da lille Malthe* forventningsfuldt,spændt og en lille smule genert mødte op for endelig at begynde i skole ligesom storebror. Malthe var glad for sin skole og sine klassekammerater og hans forældre trygge i deres overbevisning om at den danske folkeskole levede op til alle løfter om et ligeværdigt og respektfuldt menneskesyn…..indtil den dag hvor Malthes mor blev ringet op af klasselæreren. Hvorfor?

Jo, for lille generte  Malthe havde siddet stille i klassen, lyttet til hvad de andre børn havde at sige, pænt gjort som læreren havde bedt ham om, samtidig som han bare sådan skulle tisse. I kender det sikkert selv, skal man så skal man, og Malthe som jo desuden bare er 6 år han skulle virkelig.

Men lille Malthe, som jo er godt opdraget, ville absolut ikke forstyrre læreren og holdt sig derfor så godt han kunne, og da han simpelthen ikke kunne holde sig  længere, rakte han forsagt hånden op, ventede pænt til det blev hans tur og spurgte så om han ikke nok måtte have lov til at gå på toilettet.

Nej! Det må du ikke!

Var lærerens svar.

Og Malthe, som jo er en smule genert, og vel også en lille smule bange for læreren, gjorde som læreren sagde. Han blev siddende. Og tissede i bukserne. Nu skulle man jo tro at læreren straks ville have indset at hun var gået for vidt og derfor havde skyndt sig med at hjælpe lille Malthe.

Men nej…

Læreren beordrede Malthe til at blive siddende på sin stol. I sit eget pis. Udstillet. Ydmyget. Krænket. Hvorefter læreren ringede til Malthes mor og sagde til hende at Malthe måtte blive siddende dér. På stolen. Alene.Udstillet.Ydmyget.Krænket.

***

Den stakkels lærer er selvfølgelig efterfølgende blevet tilbudt psykologhjælp. Malthe derimod, som jo faktisk er offeret og den som er  blevet krænket, ydmyget og hængt offentligt til skue i skolens  gabestok har lige så selvfølgeligt- intet sådant tilbud fået.

***

©Harning

Hvis du vil vide hvordan skolen for øvrigt har håndteret den uacceptable tilsidesættelse af børnekonventionen som Malthe blev udsat for, så følger en opdatering i kommende indlæg.

* (Anonymiseret idet moderen er bekymret for at offentliggørelse vil indebære repressalier mod hendes barn fra skolens leder)

En folkeskole i superligaen?

Ny antologi

Efter uendeligt tålmod med os forfattere og flere måneders hårdt arbejde fra de to ildsjæle Lonni Krause og Kenneth Krabat så en ny antologi dagens lys i august. Antologien ”Ordløst, 119 digtere i dansk forfatterforening” må nok siges at være vor tids mest digre samling af poeter i én og samme bog og i bedste kunstnerlige ånd er den selvfølgelig gratis og lagt ud til fri op og download for privatpersoner*. Så… hvis du vil læse mine eller andres bidrag klikker du bare på bogen herunder.

God fornøjelse! 🙂

Harning

*Men den må naturligvis ikke anvendes i erhvervsmæssig  øjemed, herunder offentlige og private skoler samt skriveskoleundervisning, uden tilladelse fra forlaget eller aftalt kompensation til de enkelte digtere, herunder CopyDan-afregning eller tilsvarende.

Verdens ældste mand er ikke død!

Til trods for meldinger i såvel svenske som danske medier, så er verdens ældste mand ikke død. Tværtimod så lever verdens ældste man i allerhøjeste grad. Derimod så er den mand som tidligere var verdens ældste mand nu død. 🙂

Hygge og god sommer til jer alle. 🙂

©Harning

Apropos Perkere, Blattar, skriverier og alt det der

For snart mange år siden eksperimenterede jeg med at kombinere forskellige udtryksformer, heriblandt Haiku og Rap*, da Tosommerfugle skrev en kommentar til mit foregående indlæg om ”Blattar och Svennar” kom jeg til at tænke på følgende lille sag:

Mujaffa Perker!

Mujaffa Perker!
Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt

De danske lærker råber og skriger:
” de satans perkere tar vores piger”
Vi drikker vodka med tyrkisk peber
Sidder gerne på værtshus og flæber

Mujaffa Perker!
Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt

Mujaffa perker! De sorte svin!
De tér sig sgu som de rene stjerner
mens vi tyrer vodka på vores hjerner.
Mujaffa Perker ! De sorte svin !
den lille lærke blir´ sgu helt til grin.

Mujaffa Perker!
Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt

At drikke små grå Shot
Er da ikke særlig hot.
20 hjerneceller pr. drink
gør ik´ den lille lærke flink.

Mujaffa Perker!

Ligner ik de danske lærker
Lille lærke bliver bange; føler afmagt ringeagt
Tør ikke skabe en fællespagt

Lille lærke glem det nu
Og lad os spise lidt ”mulat marabou”
I bund og grund er vi jo af det samme
Vi kommer blot fra en anden ramme

Mujaffa Perker!
Ligner ik´ de danske lærker
Lille lærke bliver glad: føler ikke ringeagt
Vil gerne skabe en fællespagt

( Dagbogsnotat d.18april 19..
Jeg har genvundet min frihed!!
Vender nu tilbage til haikuen og den frie skabende proces)

©Harning

*(I alverdens omvendte legende kombinationer, i forhold til rammer,struktur,ord m.v – men under bestemte regler hver gang)

(Jamen det er da så man tror det er løgn! )     (og lidt mere om samme historie )

Blattar och Svennar

För fem år sedan utgavs  det första numret av Gringo. Iden bakom var att beskriva Sverige; mångfalden och nyanserna, och samtidigt ett seriöst försök att göra upp med polariseringsbilden om blattar och svennar. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb, kanske lite för bra eftersom ungdomar nu använder ord som blattar och svennar om sig själva och andra utan rasistiska undertoner – en utveckling som är bra på sikt, men som i dess späda början, där bara ungdomarna hunnit förlika sig med tanken kan skapa problem med de lite äldre generationerna.

För…..:

Hur ska en lite äldre person kunna veta att när min son,som omedelbart ser svensk ut och vars svenska anor går hundratals år bak i tiden, använder uttrycket svenne så är det inte positivt och nationalistiskt men däremot bara ett ord som alla andra och därtill ett ord som han använder för att beskriva det lite äldre medelklassetablissemang * som han, som tonåring, så gärna vill göra uppror mot och skilja sig ut från?

Hur ska en lite äldre person kunna veta att när min son, som omedelbart ser svensk ut och vars svenska anor går hundratals år bak i tiden, använder uttrycket blatte så är det inte nedsättande och rasistiskt men däremot bara ett ord som alla andra ord och därtill ett ord som han använder för att beskriva sig själv och känslan av att vara främmande i det land som han trots för långa anor inte känner sig hemma i?

Alltså, hur kommer vi vidare och ser till att Blatte och Svenne blir som alla andra ord; med positiva och negativa och objektiva innebörder för alla generationer? Och går det överhuvudtaget eller måste vi vänta tills den unga generationen vuxit upp innan de negativa, rasistiska och nationalistiska undertonerna helt försvunnit ur vår förståelsesram?

Läs även: Sydsvenskan: ”Blatte och Svenne är inte rasism.”

Derudover kan Søren Svendsens indlæg om Pearlygate anbefales vedr. perception,kontekst og habitus i vores ordforståelse

©Harning

*(också kallade ”medelsvensson” oavsett nationallitet:-))

Kilroy was here

Kært barn har mange navne og Graffiti ligeså.Kunst eller hærværk –  meningerne er mange, men faktum er at vi mennesker helt tilbage fra stenalderen til dagens unge har haft et uimodståeligt behov for at markere os i verdenen, give hver vores individuelle ord med på vejen og gøre os  udødelige ved at præge huler,mure,sten, vægge og togvogne  med mere eller mindre kreative kreationer.

Nu har Bristols bymuseem taget konsekvensen og ved at tilbyde en udstilling fra en vor tids største graffitimalere Banksy synes de at anerkende Graffitien som kunstart.  En beslutning og en anerkendelse jeg bare kan tilslutte mig – hvor kontroversiel den tanke så end måtte synes nogen.

©Harning

Banksys hjemmeside.

EP resultat – et slag mod overvågningssamfundet

Som mange af jer andre derude, stemte også jeg ved EP-valget og da jeg heldigvis er stemmeberettiget i Sverige betød det at jeg kunne sætte mit kryds ved det eneste parti som jeg mener reelt arbejder på  at sikre individets integritet og hjemmets ukrænkelighed fra overvågnings og stikkersamfundets magthavere. Nemlig Piratpartiet.

Stor er således min glæde idag, hvor jeg kan konstatere at Piratpartiet med sine 7,1% af stemmerne gik forbi flere af Sveriges ellers etablerede partier, så som V, C og Kristdemokraterna og dermed har formået at sende at klart signal til ”gammelpolitikerne” om at ikke alle vil tolerere overvågning, censur og andre integritetskrænkende tiltag, ligesom jeg må formode; at fordommen om at det kun er unge fildelende fyre i lumre indelukkede colasejlende værelser nu er blevet gjort grundigt til skamme.

©Harning

Læs også:

Politiken har en udmærket artikel hvis du vil vide lidt mere om PP

Det skulle være så frit OG  Danmark anklages for censur

Piratpartiet mot Bryssel og SVD

tyskerne tænker sit

Jagter svensk politi en hel generation?

JAMEN!

(Vær venligst opmærksom på at PiratPartiet og The Pirate Bay ikke er det samme.)

Kvalitetsundersøgelse i børnesager

SFI iværksætter ifølge Politiken en større undersøgelse for at finde ud af hvilken hjælp der er mest hensigtsmæssig for svage familier, et initiativ som KL er glade for da de erkender at de ikke aner i hvilken grad kommunernes  foranstaltninger har nogen effekt.
At man nu vil se nærmere på de to mest anvendte foranstaltninger, nemlig familiebehandling og hjemme hos`er synes jeg er glimrende, ligesom jeg ju ikke kan være andet end enig i at der er brug for en undersøgelse på området. Men, for selvfølgelig er der også et par men, for det første mener jeg at man starter i den forkerte ende – nemlig i antagelsen om at det er forældrene som der er noget galt med.

Enhver der ved det mindste om forskning ved også at hvis grundforudsætningerne er forkerte – ja så bliver resultaterne af forskningen også derefter, hvorfor en eventuel undersøgelse naturligvis burde tage udgangspunkt i en tilbundsgående undersøgelse af barnets problematik først for så sidenhen at kigge på hvilke ”behandlinger” der eventuelt virker, alt andet er som at sende en patient med ondt i maven til en almenpraktiserende læge som remitterer patienten til omfattende behandlinger hos  alt fra fodterapeuter til psykologer til strålebehandlinger.

For det andet så er kommunernes tilbud om såvel familiebehandling som hjemmehos  særdeles varierende i såvel tid som kvalitet, hvorfor jeg finder at det vil blive særdeles vanskeligt at kunne drage nogle endegyldige konklusioner medmindre SFI påtænker at sikre at alle familier som deltager får præcis det samme tilbud – en tanke som i givet fald ikke fremgår af dagens artikel.

©Harning

Læs også:

Det er da en selvfølge at penge er vigtigere end børnene

Anbringelse af Børn&Unge udenfor hjemmet

Flere indlæg om anbringelser m.v.

Det offentliges ansvar i anbringelsessager

Jeg har sagt det før, og jeg siger det gerne igen:  vi skal forlange af vores regering at den skal omlægge socialpolitikken på anbringelsesområdet, således at kommunens primære opgave i forbindelse med en mulig anbringelse, ikke er at lede efter problemer i den eksisterende familie – men at være i stand til at kunne garantere,med erstatningsansvar, at barnet reelt vil få det bedre der hvor det bliver anbragt, at anbringelsen er stabil under hele barnets opvækst og at barnet som voksen i kraft af anbringelsen vil klare sig mindst lige så godt – som hvis det ikke var blevet anbragt!

Idag findes der ingen sådan garanti – tværtimod så synes parolen fortsat være: at bare vi fjerner børnene fra deres forældre så har vi løftet vores samfundsmæssige opgave – selv om dette sker uden nogen som helst skelen til hensigtsmæssighed eller bedrede vilkår.
Der findes naturligvis heller ikke ikke noget krav om erstatningsansvar, for igen – alene det at fjerne børnene fra de umulige forældre anses jo for værendes alfa og omega, at børnene så ikke får bedre vilkår eller måske endda forværrede vilkår kan da vel ikke være myndighedernes skyld synes ræsonnementet at gå.

Og så er det at jeg bliver så glad, når jeg en helt almindelig lørdag aften kan læse i Politiken at der faktisk eksisterer en forening af tidligere anbragte børn i Danmark (Foreningen Godhavnsdrengene)  som arbejder på at få regeringen til at tage ansvar for de overgreb og den omsorgssvigt som de blev udsat for under deres anbringelsestid. Eneste torn i mit øje er at de tilsyneladende vil nøjes med en undskyldning. En undskyldning?
Nej, de skal da have fuldstændig oprejsning!
Og de skal selvfølgelig gå rettens vej og forlange såvel en undskyldning som en klækkelig erstatning.

©Harning

Anbringelse af børn & Unge

Flere indlæg om anbringelser

Politikens skrivsektion

Kulturministre for skud

Idag står både den svenske og den danske kulturminister for skud, dog af to vidt forskellige årsager.

Den danske kulturminister Christina Christensens problem er at hun ifølge  Pia Kjærsgaard er for farveløs, ikke har tilstrækkelige visioner og at man aldrig hører ”en markant eller på nogen måde kontroversiel udmelding fra hende” og socialdemokraternes kulturordfører Mogens Jensen kalder hende for en af historiens mest passive kulturministre..

Den svenske kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths brøler er den stik modsatte, nemlig at hun har udtalt sig alt for markant i sagen om Pirate Bay, hvor hun ikke alene har  udtalt sig  i en endnu ikke afsluttet retssag og derved kan anklages for forsøg på at blande sig i domstolenes uafhængighed, men hvor hun tillige har ”dømt” de anklagede som tyve, sidstnævnte er ikke bare injurerende men desuden fuldstændigt irrelevant i forhold til den pågældende sag idet Pirat Bay ikke står under anklage for tyveri.

Og jeg undrer… er der her tale om kulturforskelle? Eller er det her muligvis et af de områder hvor vi er rørende enige på begge sider af sundet om at mellanmjölk är bäst?

©Harning

Læs også: Svenska Dagbladet og ”Pirate Bay og civil ulydighed” Og apropos Pirate Bay så læs også Per-Olof Johanssons interessante betragtninger om hvem der censurerer hvem og hvad.

Kulturens pinlige bagside?

Det prestigefyldte professorat i poesi ved Oxford universitet får i disse dage usædvanelig meget omtale, således også i dagens Politiken. Årsagen er at den ene kandidat(Ruth Padel) til stillingen har været medvirkende i en ”smædekampagne” mod den anden kandidat(Derek Walcott.), hvilket nogle mener at hun burde have holdt sig for god for. Nu er det bare sådan at jeg har svært ved at se problemet uanset fra hvilken synsvinkel man anskuer den. For, jeg synes ikke at tidligere beskyldninger om sexchikane på baggrund af udtalelser som: ”Forestil dig, at jeg elsker med dig. Hvad ville jeg gøre? Ville du gå i seng med mig, hvis jeg spurgte dig?.” er spor relevante i forhold til om en kandidat kan anses som værdig og hensigtsmæssig – ligesom jeg egentlig heller ikke kan se hvorfor en anden kandidats valg* at gøre journalister opmærksomme på disse tidligere beskyldninger skulle gøre hende mindre kvalificeret eller værdig som poesiprofessor.

For mig at se er hele affæren pinlig – ikke på grund af den enes påståede sexchikane eller den andens orientering til medierne om sexchikanen – men fordi det overhoved betragtes som relevant ved ansættelsen af en poesiprofessor.

Hvor blev kulturen og poesien egentlig af? Druknede den i sladderstrømmene og overskriftsjournalistikken eller er ovenstående blot den pinlige grimme bagside af kulturens medalje?

©Harning

*(dog synes jeg at hendes efterfølgende benægtelse/uærlighed kan have en vis relevans)

Læs gerne: Thomas Bredsdorffs fornuftige og interessante kommentar om et poesiprofessorat i Danmark.

Elever mobbes af deres lærere

En mindre undersøgelse har nu peget på at flere lærere mobber deres elever – et forhold som alle os der har gået i skole og som har haft børn i skolen naturligvis allerede vidste, ligesom det vel næppe kan komme bag på nogen at det oftest  er drengene som føler sig gjort til syndebukke. Hvad der derimod ikke alene kan komme bag på mig men også vække min harme er skolelærernes udtalelser i forbindelse med undersøgelsen. Ifølge DRB har fx både skoleledere og skolelærere udtalt massiv kritik og påtalt, ”at det virker voldsomt at drage så dramatiske konklusioner på basis af det begrænsede materiale i undersøgelsen”, samt at undersøgelsen er ”misvisende” og at de derfor vil have Undervisningsministeriet til at foretage en ny og større undersøgelse. Sidstnævnte ville for så vidt være en udmærket ide, (også jeg synes at der bør foreligge et solidt undersøgelsesmateriale) var det ikke fordi anmodningen synes at komme som et krav fra lærernes/ledernes side om at blive frikendt fra anklagerne – og det er bare ikke i orden!

Grundlaget for enhver hensigtsmæssig kommunikation og ethvert samarbejde må nødvendigvis være gensidig respekt, hvilket jeg på ingen måde mener at børnene får i denne sammenhæng når de involverede voksne tilsyneladende totalt underkender elevernes oplevelser og følelser. Så.., hvis  jeg ikke allerede var klar over at der findes lærere som ikke respekterer deres elever og lærere som ligefrem mobber eleverne, ja, så ville lærernes forsvarsreaktion i denne sag få mig til at tænke om.

©Harning

Læs også: Bertil Haarders udtalelser og Anders Bondo samt selvfølgelig eleverne selv

Mere eller mindre kriminel?

Jeg havde egentlig ikke tænkt mig at kommentere sagen om den otte måneder gamle pige som for et par dage siden mistede livet,  men nu kan jeg bare ikke lade være. For jeg kan simpelthen ikke forstå de mennesker som mener at det er i orden at true bilens chauffør på livet. At ulykken vækker stærke følelser – det kan jeg forstå. Men jeg kan på ingen måde begribe at det gør det okey at selv begå  særdeles bevidste, intentionelle og ja, kriminelle handlinger som trussler nu engang er. Og jeg kan ikke lade være med at spekulere i hvem som er den ondeste, den mest kriminelle, den forkasteligeste; Er det manden som satte sig ud i sin bil stærkt påvirket af alkohol? Er det hans kammerat som lod det ske? Er det eventuelle ædru vidner som ikke sørgede for at få stoppet bilen i tide? Eller er det de mennesker (som tilsyneladende ikke er påvirkede af hverken stoffer eller alkohol) som synes at mordtrusler ikke bare er legitime men sågar nærmest også moralskt korrekte at fremføre?

Og apropos hvem der er mere eller mindre kriminel, mere eller mindre skyldig – så har også sagen fra Rust spøgt i mit baghoved- for hvem er egentlig mest ansvarlig, og hvem bør mon få den hårdeste straf – den mand som slog med ølflasken og forårsagede den første skade? Eller sygehuset som ikke ville behandle den 25årige nordmand med det resultat at han døde af sine skader?

En tankestreg:
Da jeg havde skrevet ovenstående tog jeg Stephen Kings ”Duma Key” med ud i solen og faldt over dette citat som I hér får på svensk:

”Tina Garibaldi skulle inte ha fått sådan bevakning om hon vunnit en stavningstävling eller en tävling på en vetenskapsutställning eller ens om hon räddat familjens hund ur en forsande flod, men blir man bara våldtagen och mördad så blir man rikstäckande. Alla får veta att ens mördare hade ens trosor i byrålådan”

©Harning

Læs også: Politiet tager trusler alvorligt

Og apropos  mere eller mindre kriminel og straf og konsekvens

Minoritetsgrupper,særbehandling, normalitet og kvotering

Ovenstående har, som mange af jer sikkert ved, altid interesseret mig ligesom jeg ofte bliver fremstillet som værendes på de svages side – en ”anklage” jeg plejer at være ganske stolt over.

Men..

Hvem er de egentlig, de svage, minoriteterne?

Og hvordan hjælper vi dem bedst?

Hvis vi ser på det første spørgsmål først, ja så har vi de ca. 50.000 fattige børn (som fx ham her), de ca. 400.000 psykisk syge, de ca 490.000 indvandrere*, de ca 200.000 alkoholikere, de ca 100.000 arbejdsløse og endelig må vi naturligvis ikke glemme de homoseksuelle og alle landets kvinder, for ikke at tale om fædre der bliver fyrede pga af barsel, de kriminelle i landets fængsler, de stakkels unge og enlige mødre,skilsmissebørnene og mælkebøttebørnene og, og, og, og….

Hvorefter vi når frem til spørgsmål nummer to og hvordan vi bedst hjælper alle disse svage minoritetsgrupper? Et spørgsmål som jeg egentlig ikke synes kan besvares førend spørgsmålet om og definitionen på minoritet og normalitet er blevet besvaret – for hvis flertallet af Danmarks befolkning som minimum tilhører en eller anden form for minoritet, er normen så ikke at være en lille smule unormal?. 🙂

Hvad synes du?

©Harning

*(indvandrere og efterkommere)

Indifference (Codeswitching *4*)

***

skogar av metroseksuella androgyna pojkvaskrar och virtuella universum fylda av spyfärdiga, kvalmende, blöjbytande pappabloggar
en verden af kompliceret idioti på højt niveau
hvor digte skrives
uden rim og ræson, om gulerødder og murbrokker og betonlebber
som var dét, det vackraste Gaia hade att erbjuda.
Och kanske är det så
att indifference är det nya Utopia?

***

©Harning

Det frie ord

Forfatterinden og filosoffen Nina Karin Monsen er blevet tildelt den norske pris ”Fritt Ord” hvilket har skabt en hel del debat,kritik,og ja, sågar næsten også optøjer .Kritikken skyldes  Monsens tidligere udtalelser om homoseksuelle og deres ret (mangel på samme) til at indgå ægteskab og få kunstig befrugtning og fremføres primært af homoseksuelle omend også en del andre har meldt sig til kritikerkorpset. Og så er det jeg undres, for hvorledes kan nogen anse at en betingelse for at modtage en Fritt Ord pris er at prismodtageren alene udtrykker ”godkendte” og politisk korrekte ufrie ord? Selv er jeg, et langt stykke hen ad vejen, rent holdningsmæssigt dybt uenig med Monsen – men det indebærer jo på ingen måde at jeg mener, at hun ikke bør have samme ytringsfrihed som alle andre eller at hun ikke skulle kunne fortjene at få en pris for at benytte sig af denne ytringsfrihed.

For ordet er frit – hvad enten det så handler om Mohammed tegninger*, Playboybilleder eller homoseksuelle, og at, som visse af aktørerne i denne sag, ligefrem demonstrere mod Monsens ret til at ytre sig synes jeg ikke bare er beskæmmende men tillige et usædvanligt pinligt udtryk for demonstranternes snæversynede dobbeltmorale.

©Harning

Læs også: Berlingske,

*min mening om disse fremgår i kommentarsporet til indlægget om playboy

Sjælelig voldtægt

På arbejde. Min kollega og jeg er uenige om hvem der skal gøre hvad. Pludselig tar han fat i min arm og råber: ”se mig i øjnene når jeg taler til dig”. Han er vred og stor og stærk og jeg bliver grebet af panik. Kan ikke finde ord. Forsøger at vriste mig fri. Men han er større og stærkere og insisterende, så jeg står bare dér og lader ham se ind i min sjæl og mærker hvordan jeg langsomt forsvinder

og bliver til en skygge af ingenting.

©Harning

21 tænder

en påske, en testikeloperation (dog ikke min egen. 🙂  ) , et par weekenders havearbejde, og nogle codeswitchingdigte senere… og så er jeg vist ved at være tilbage i blogland igen.

Jag – en spritlangare

Kriminell.  Spritlangare. Det är jag det. Ja, jag visste det faktiskt inte  – men så är det. Det säger Tobbe själv, och Tobbe borde veta vad han talar om för han representerar systembolaget i Jägersro och om de säger att jag är langare – då måste jag väl vara det, annars är det ju elakt förtal och  sånt ägnar ett statsligt bolag sig väl inte med.
Alltså måste jag vara spritlangare – Även om jag inte själv visste om det…
Hur kom det sig då att jag blev spritlangare?
Jo, enligt Systemet, som ju är de som vet bäst, så förhåller det sig på det viset, att om jag som mamma tar med mig mitt barn på Systemet och om mitt barn är i en sådan ålder att Systemet anser att barnet gillar alkohol – Ja då är jag langare och får som sådan naturligtvis inte handla på systemet. För vem som helst ju kan förstå att alla ungdomar tvingar sina gamla mödrar att langa, liksom det ju är självklart att alla vi mammor springer på systemet jämt och ständigt för att tillhandahålla våra ungdomar med alkohol – det är ju det goda mödrar gör!
Inte dricker vi eller våra bekanta själva nån alkohol…
Att min son skulle kunna köpa och dricka hur mycket sprit som helst varenda dag helt legalt om han så skulle vilja spelar förstås inte heller nån roll, för enligt Systemet är det naturligtvis fullständigt osannolikt att en tonåring hellre skulle vilja ha laglig original välsmakande sprit – än att tvinga sina föräldrar att köpa taskig importerad öl på det fina svenska statsliga bolaget.

Undrar om jag vågar ta med sonen på Apoteket…eller om jag då blir stämplad inte bara som sprit men även som knarklangare…..

©Harning

Om svenska ungdomars spritvanor

Odontofobi del 2

Som en del af jer har bemærket, har jeg ikke været særlig aktiv på bloggen de sidste par uger.  Det skyldes på ingen måde at jeg har tabt mit samfundssind eller min interesse for alle jer derude – men derimod at jeg har taget tyren ved hornene og ved hjælp af  massiv støtte fra venner og familie døgnet rundt, lidt stesolid, en helt enestående klinikdame ved navn Margaretha og en tandlæge udover det sædvanelige er lykkedes med, at gå i gang med at få lavet mine tænder.
Al min tid og energi går derfor pt til Tandlægen – som jeg enten  er jeg ved at samle mod til at tage hen til, eller er på vej til, eller ligger totalt paralyseret hos, eller er på vej væk fra, eller hvis til tider smertefulde eftervirkninger jeg forsøger at komme mig over…

Så.. selvom jeg virker lidt fjern, blogger noget sporadisk og ikke lige får besvaret jeres kommentarer med det samme håber jeg at I vil bære over med mig et stykke tid endnu.

©Harning

Odontofobi del 1

Læge vil lade forældre designe babyen

Et tilbud som i følge Politiken har vagt voldsom debat. Tænk.. det forstår jeg slet ikke. For hvorfor hidse sig op over noget så ligegyldigt som en læge der angiveligt kun vil hjælpe forældre med at designe underordnede kosmetiske detaljer som  hår og øjenfarve – når vi i forvejen tillader at forældre designer deres babyer på langt mere indgribende måder?
Herhjemme har vi fx for længst bestemt at det er helt i orden, allerede i fosterstadiet, at skille os af med babyer som ikke lever op til normalitetsnormen, ligesom vi til dagligt ad kemisk vej designer vores børn til at blive klogere og roligere og bedre til at koncentrere sig samtidig som vi uden at blinke sender dem til plastikkirurgen for at få rettet op på et par flyveører.
Så hvorfor skulle det være så meget værre at på forhånd designe børn med en bestemt øjenfarve?
Tænk…det forstår jeg slet ikke…

©Harning

Se også: Danske forældre vil abortere enarmet barn & Engelsk studievært med kun en arm